Kåseri: Familjemiddag i coronatider

Tomten undrar om alla har hittat corona-säkra sätt att umgås på inför julen. Kan en inglasad balkong vara något, månde?

Som de flesta har vi familj. Som vi håller av. Som vi vill umgås med. Förstås. Du förstår dilemmat: hur ska vi kunna träffas när pandemin härjar hämningslöst?

Denna text skrevs under en tid som känns avlägsen, under den hoppfulla sensommaren, före den andra vågen och skärpta restriktioner. Folkhälsomyndigheten avrådde från sammankomster inomhus. Det var en rekommendation, bara. Men för oss var den en lag. Vi ville hejda smittan, vi ville vara solidariska. Med Sverige, med hela världen.

Ändå var det vår bröllopsdag och vi ville fira den, markera en äktenskaplig milstolpe efter ett respektingivande antal år tillsammans. Ett symboliskt, och runt, tal som sällan går omgivningen förbi obemärkt. En begivenhet att uppmärksamma i en omvärld med dalande statistik över hållbara äktenskap.

Tanken var inte att skryta om, snarare att glädjas åt denna strävsamt erövrade etapp, trots prövningar under livets gång. En prestation som bör firas som uppmuntran, kanske för att orka fram till nästa etapp.

Vi behövde inte slå på stort. Det var inget tal om några excesser, som säkert förekommit i dylika sammanhang. Flådiga utlandsvistelser, lyxkryssningar eller en stor fest med dans, musik och flödande champagne. I vår solidariska nit hade vi slagit alla sådana grandiosa idéer ur hågen.

Men vi ville så gärna bjuda åtminstone den närmaste familjekretsen på en trevlig lunch. Skulle det vara omöjligt?

Svar ja. Vi umgicks inte med dem till vardags, vi bodde inte ens på samma ort, att träffa dem var som helst under ett och samma tak skulle, åtminstone rent hypotetiskt, kunna förmå pandemin att löpa amok. Skulle vi vilja ha ett sådant brott mot mänskligheten på vårt samvete? På grund av vad, ett infall av självhävdelsebehov parat med lättsinne?

Det sa sig självt. Uteslutet. Tack och hej.

Om vi nu inte skulle ses UTOMHUS. Ordet hade jag snappat upp, och sugit i mig, i olika nyhetssammanhang och det hade något förlösande över sig, ett slags magi kanske, något som kunde vända upp och ner på de mest rigida förbuden, även under rådande ödesmättade omständigheter. Ty aktiviteter som nyss betraktades som synnerligen olämpliga, kanske förbjudna – om än inte strikt i lagens mening – skulle tack vare detta finurliga lilla utåtriktade ord vara inte bara tillåtna, utan också vällovliga och nydanande. Något som tydde på att man hängde med i sin tid, var förändringsbenägen, anpassningsbar, proaktiv, flexibel och alla andra mer eller mindre slitna adjektiv som tycks vara helt oumbärliga i var mans ambitiösa meritförteckning.

Sagt och gjort. Vi bjöd in till en familjesammankomst UTOMHUS. Det var ju sommar, vad kunde gå snett?

För säkerhets skull, då vi under årens lopp upplevt den svenska sommarens lynniga sidor, garderade vi oss. Vi träffades ute på ett hyreshuskomplex privata innergård, men under ett tak. Inte för att vi visste med oss att det skulle regna – bara i fall att, för säkerhets skull och för alla medverkandes bekvämlighet och TRYGGHET – det senare ännu ett ord som firade en storhetstid.

Här bor en av familjemedlemmarna, nyinflyttad. Vi hade aldrig varit inne och gått husesyn i lägenheten, för allas TRYGGHET. Av samma skäl nyttjade vi inte köket, utan hämtade maten i en (tämligen) närliggande falafelbar. Som synes alltså inga grandiosa excesser, ett stillsamt firande var i antågande.

På väg tillbaka från falafelbaren började det. Första strilade det ner, ett stillsamt och närmast obemärkt skvättande. Takten stegrades betänkligt de sista 100 metrarna så Kerstin och jag satte nog världsrekord i falafelsprint. Härligt med motion.

Alla åt med god aptit. Falafeln smakade gott, inte alls så torrt som kunde befaras. Det smattrade på taket, som stoppade det mesta av skyfallet. Men det skyddade sämre mot vinden som verkade blåsa från alla håll. Regndropparna virvlade runt i luften och kylde ner. Jag frös. Alla tycktes huttra, men höll god min.

Det blev inte ett långdraget firande. Av fullt begripliga skäl hade folk bråttom att återgå till sina bilar, även jag längtade till en uppvärmd bil. Men dessförinnan måste ett naturbehov uträttas så jag desinficerade mig och gick in i familjemedlemmens lägenhet. Jag kastade ett getöga på lägenheten, en fin liten lya. Där fick jag syn på vad som förmådde mig att haja till: en inglasad balkong.

Förvisso är balkongen liten, med god vilja kan den rymma fyra personer, färre om behörigt avstånd ska hållas. Ändå kunde jag inte släppa tanken: vara inne och ändå – om fönstren är öppna – UTOMHUS. Två veckor senare satt Kerstin och jag på balkongen på ena sidan. På andra sidan, så långt ifrån oss som möjligt utan att vara ute på gatan – familjemedlemmen. Vinden ven genom alla upptänkliga öppningar, något som vi var väl förberedda på. Alla var ordentligt påpälsade, jag hade regnbyxor, fleecetröja, mössa och jag tog bara av mig vantarna under maten. Förutom vinden strömmade musik in från förbipasserande bilar och lastbilar som gick i skytteltrafik mest hela tiden ett par tre meter från balkongen. Emellanåt piggade polissirener upp på väg till eller från ett närliggande problemområde. Öronen kunde ibland ramla av, och ändå åt vi, samtalade och mös för glada livet. Äntligen hade vi hittat ett corona-säkert sätt att umgås!

Eyal myser på en inglasad balkong – för ett par månader sen.

Text: Eyal
Bild: Kerstin