Kåseri: I valet och kvalet om boendet

Vi har ingenting emot att bo flott.

Vi älskar att bo flott och har ingenting principiellt mot några slott. Men i verkligheten måste vi rätta boendet efter plånboken. Frågan är om allt nödtorftigt boende vi har genomlidit under våra resor har lett till någonting positivt. Det vill jag nu komma underfund med!

 

Dåligt boende

Förvisso är det ingenting att vara särdeles stolt över. Men sant: vi har bott dåligt, ack så dåligt.

Ännu minns jag våra ansiktsuttryck när vi packade upp våra väskor i en liten stuga på den pastorala danska landsbygden och förgäves letade efter badrummet. Ända tills vi hittade pannlampan hängande vid dörren. Då ramlade poletten ner: ett utedass.

Men vi var Airbnb-noviser och fick helt sonika stå vårt kast för slarvig läsning av boendebeskrivningen.
Slutsats: Fastän boendekomforten fick stryka på foten, var erfarenheten inte poänglös. Numer läser vi noggrannare.

Ändå hamnade vi under en Tysklandsresa vägg i vägg med ett oljeraffinaderi och en kedjerökande hyresvärd. Cigarettröken trängde sig in överallt utan någon möjlighet att komma undan någonstans. Sedan dess har vi haft ögonen på lägesbeskrivningen och i möjligaste mån undvikit bostäder som tillåter rökning. Trots rökningen var denna hyresvärd så fascinerande att samtala med. Jag har lärt mig mycket om hennes guppiga livsresa. Sånt går jag i gång på. Så slutsatsen måste vara: Jag ångrar ingenting! Ibland måste man kasta sig ut i det okända.

Vi har också bott på ett ställe vars köksgolv var belamrat med katthår. Dålig städning, visst. Men hyresvärden hade ett hjärta av guld. Sådant märker man och är då beredd att stå ut med mycket – utan att hänga ut vederbörande genom dåliga kommentarer på sociala medier.

På lilla kanariska ön La Palma stod vi ut med en lägenhet som kryllade av minimala småkryp, inte minst i vår müsli. Så mycket mat som vi tvingades slänga! Ändå skedde allt i god tro. Hyresvärden hörde av sig per mejl och var genuint intresserad: Todo bien? undrade han. Todo bien! Svarade jag. Varför gnälla över småsaker när människan vill oss så väl!

 

Sämre boende

Dessvärre har vi bort sämre, avgjort sämre.

Efter landningen på Gran Canaria gjorde vi en märklig upptäckt. Hyresvärden som var så noggrann med att kräva oss på hela betalningen i förskott, glömde att ange adressen för bostaden. Runt tio på kvällen avfyrar vi ett sms från hyrbilen och får till slut ett svar. Framme är det dags för nästa kalldusch. Toaletten är så gammalmodig att man inte får spola ner toapappret. Det måste förvaras i en papperskorg bredvid – i och för sig med lock. Därtill måste varje spolning följas av en flera sekunder lång knapptryckning på en pump. Vid försummelse av efterlevnad av dessa skriftliga föreskrifter skulle man kunna vänta sig skadestånd. Vid det laget tvivlade jag inte en sekund på att hyresvärden var i stånd för sådana krafttag. Jag tryckte på knappen allt vad jag orkade, även i drömmen.

Vi lämnade denna lägenhet och flög så småningom till Portugal och tog in på ett hotell utanför Lissabon. Uselt väder ute, ett badkar på rummet inne! Bara ett litet problem, badkarsproppen fattades! Som Kerstin skrattade åt mina fåfänga försök att täppa till hålet med kaffetermosen, en plastpåse eller en plasttallrik! Till slut ringde jag receptionen, som genast skickade ut någon med ett klart och tydligt budskap: är det säkert att du vill bada i badkaret?

Hör och häpna svarade jag jakande, varpå vederbörande motsträvigt överräckte en vanlig svart badkarspropp som om det vore en guldklimp.

Men höjden av utstuderat illvilja stötte vi nog på under den sommarens i särklass varmaste dag i Tyskland. Redan mosiga gick vi in i rummet på det 4-stjärniga hotellet och fann att vi fått bästa söderläge, vilket förde tankarna till en bastu. Inte undra på att vi smälte. Efter en desperat och lönlös jakt på en luftkonditionering orkade vi inte företa oss något mera. Vi svirade en blöt handduk om hjässan och inväntade gryningen i en utdragen dvala.

På morgonen gick vi fram till receptionen och skämtade om att luftkonditioneringen var ur funktion, som en fet vink om att det hade varit trevligt med lite svalka. Egendomligt nog förnam vi genast en sorts uppenbarelse. Ur en liten, låsbar låda tog receptionisten fram en väl förborgad skatt: en fjärrkontroll till en luftkonditionering. Vid en närmare granskning av rummet såg vi även själva anläggningen väl dold under fönsternischen och inte möjlig att aktivera utan fjärrkontrollen. Sällan har vi haft förmånen att betrakta avoghetens fula tryne på så nära håll. Trodde vi!

 

Sämsta boendet någonsin

Ändå är det en annan vistelse som har förtjänat den vanhedrande jumboplatsen. Långt före internets och Airbnbs dagar fick vi nys om denna lägenhet genom en utlandssvensk som arbetade som förmedlare av fritidsbostäder på Costa del Sol. Som sig bör där och då betalade jag för lägenheten i kontanter direkt efter ankomsten. Trötta efter resan och ivriga att gå ut till den närmaste tapasrestaurangen missade vi under den rumphuggna besiktningen en liten detalj: lägenheten luktade mögel. Inte nog med det: en mögelgrön fläck vanprydde ett hörn i vardagsrumstaket.

Efter några timmars vistelse i lägenheten började jag få andnöd. Jag nös och rosslade. Näsan rann oupphörligt och toapapper gick åt. Bara ett enda ställe var fredad för dessa allergiska reaktioner: badrummet. Men tro mig, trots några handdukar som madrass erbjuder inte badkar det ultimata sovkomforten.

Hyresvärden var inte så intresserad av annat än att behålla pengarna. Och jag undrar om jag någonsin varit så taggad att återvända hem till min egen säng som efter denna resa.

Människan tycks ha ett inbyggt behov, eller kanske en reflex, att hitta något gott och sedelärande efter varenda motgång, från försenat tåg till sjukdomsdiagnos. Kanske ett existentiellt behov av tröst att vår dyrbaraste resurs, tid, inte gått till spillo. Så låt oss försöka: kan vi lära oss någonting av värde av dessa exempel på nödtorftigt boende?

Att turisten ofta har sig själv att skylla, att man måste nagelfara objektbeskrivningen och granska bilderna med stor och skeptisk noggrannhet? Definitivt. Att man aldrig ska lita på någon? Nej, dit vill jag inte komma. Att man aldrig ska betala i förskott? Om det går utan alltför mycket krångel eller pristillägg. Att man aldrig ska bo någon annanstans än hemma eller hos familj och vänner? Knappast.

Eller kanske att det inte är den dåliga komforten som är det värsta med ett okomfortabelt boende. Mycket är man beredd att stå ut med, till och med en ärta under madrassen. Det ingen vill stå ut med är utstuderad illvilja. Ingen bli glad av att möta girighetens fula tryne ansikte mot ansikte. Varken på resande fot eller i vardagen.

Fjärrkontroll

Fjärrkontrollen till luftkonditioneringen får symbolisera hjärtlöshet.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.