Kåseri: Ibland blir vandringen en cirkus…

Eyal känner sig som en clown ibland…

Minnet är inte att leka med. Inom mig bär jag på ett outplånligt minne av en clown som jag såg som 6-7-åring. Det måste ha varit en makalös skickligt clown för denna episod har suttit inkapslad i en vrå i min hjärna i uppemot 50 år. Så vad var det han gjorde så fantastiskt i maximalt tre minuter som lämnade så djupa spår i mitt inre? 

 

Han klädde av sig.

Bort med lösnäsan och clowndräkten.  Bakom clowndräkten hade han en riktig kostym med väst och slips. I takt med att hans yttre ömsade skinn förvandlades han. Han blev en annan. Inte längre var han den kutryggade lustigkurren som vinglade i manegen och vräkte ur sig kvickheter med en något pipig röst för att väcka munterhet. Med rätad rygg och sin något skrynkliga mörka kostym tog han plats på ett helt annat sätt. Nu lånade han inte scenen på nåder, denne myndige herre ägde den! Cirkusdirektören höll sig undan.

Och innan jag och alla andra i publiken hunnit hämta andan var han i gång igen. Han slängde av sig slipsen, kavajen, västen och byxorna till cirkuspersonal bakom.

Likväl blev han inte naken. Han blev en annan – en hurtig motionär! För under kostymen hade han röda träningskläder och innan jag visste ordet av sprang han ett ärevarv runt manegen och jag hade med min gapande mun nog inte tänkt på den lilla detaljen, om inte min pappa hade ropat ut det: Kolla skorna! Haha, han springer med svarta lackskor, vilket pucko!

Clownen – myndige herren – hurtige motionären tycktes inte ta illa upp av de rungande skrattsalvorna som fick cirkustältet att vibrera. Han bugade några gånger, viftade med handen, tog fram en visselpipa ur träningsbyxorna och visslade så det visslade om det. Återigen bugade han och joggade sedan bort utan att återvända.

Clownen har varit borta i närmare 50 år utan att jag har kommit på varför den här episoden lever så starkt i mig. Nu har jag kommit på det. Med handen på hjärtat: Jag känner nog igen mig i clownen.

Va?
Javisst, när jag är på upptäcktsfärd.

 

På upptäcktsfärd

Förvisso bär jag varken på lösnäsa eller clowndräkt. I grunden har jag helt vanliga vandringskläder. Men likt clownen tar jag på mig eller tar av mig saker. Jag bär med mig saker för ALLA eventualiteter som kan inträffa under en upptäcktsfärd och lagar så att säga efter läget på ett sätt som sätter min simultankapacitet på prov. För vandringen måste fortsätta, eller the show must go on, som det heter.

Nu vill du nog ha konkreta exempel. Okej då:

Så fort Kerstin och jag börjar gå, tar jag fram mina bollar och trycker på dem mest hela tiden – en bra muskelträning. Dock med ett litet undantag. Så snart vi är på en ny upptäcktsfärd är jag inte bara vandrare. Jag är också resebloggare! Då fiskar jag upp mobilen ur byxfickan och antecknar mina och Kerstins iakttagelser med ojämna mellanrum. Då får bollarna i all ära vila en stund i den vänstra ytterfickan på ryggsäcken.

Men, vad nu! En sällsynt fågel i sikte. Där vaknar fågelskådaren i mig till liv med en rivstart. Mobilen eller bollarna stoppas genast ner på sina platser och fort som ögat fram med kikaren som hängt på sniskan över bröstet. Kolla, vilken enastående… bofink!

Så är livet som fågelskådare, likt proffsfotbollsspelare måste man springa på alla bollar för att kunna göra det matchavgörande målet någon gång före slutsignalen.

Oavsett hur långt vi går kan du vara säker på en sak. Förr eller senare blir jag törstig eller hungrig, gärna bådadera. Därmed inte sagt att det passar att stanna upp och ta sig en matbit eller en klunk vatten på en solvarm sten med härlig utsikt. Det kanske inte finns någon lämplig sten just där. Det kanske inte alls är soligt. Det kanske är så ruggigt kallt i luften och fuktigt på marken att dessa naturbehov måste tillfredsställas så att säga på resande fot. Alltså bort med kikaren, bollarna och mobiltelefonen. Och utan att stanna upp, fram med påsen med blandning av nötter och torkad frukt från ryggsäckens högra yttre fack. Och slutligen fram med vattenflaskan från ryggsäckens vänstra yttre fack. Lika lätt som smidigt, eller hur?

Just när livet ter sig perfekt och du har kommit in i en viss lunk under vandringen, känner jag något iskallt på kinden. En regndroppe kommer sällan ensam, så bort med nötpåsen, vattenflaskan, kikaren, mobiltelefonen och bollarna. Fram med regnjackan, kepsen, regnskyddet och regnbyxorna. Och snart sjunker pulsen och man hittar den här härliga kontemplativa lunken igen och känner sig bortom tid och rum.

Fast snart visar det sig att regnet var ett falsklarm. Molnen har skingrats, solen skiner och kroppen kokar över under regnkläderna. Så bort med regnkläder och keps! För att vädra kroppen ska till och med delar av byxbenen bort och på ett par röda minuter har man förvandlats från en eskimå till en solturist med shorts och t-shirt. Det enda som fattas är solkräm. Men det fixar sig för Kerstin har alltid en liten tub med sig.

Där fick du nog med exempel. Men häromdagen stötte jag ihop med en cirkuskonstnär som överträffade min förmåga till simultankapacitet. En hungrig ekorre! Den hittade ett välfyllt fågelbord som dessvärre var på armlängds avstånd från trädet ekorren klättrade i. Där kommer konsten in. Ekorren klamrade sig fast i trädet med ena foten och sträckte ut sig fram till fågelbordet i en spagat. Med sina fria klor var det bara att förse sig fritt från fågelbordet. Vilket ekorren gjorde med fullständig hängivenhet. Applåd!

Så vem vet vilken episod jag minns bäst om ytterligare 50 år. Minnet kan ju spela en ett spratt.

Fulländad akrobat.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.