Vandra Bankerydsleden!

Nu bor vi i Småland. Så här i slutet av april är nog Bankerydsleden som bäst med vidsträckta mattor av vitsippor under lövträden.

 

Jönköping har vi för det mesta bara svischat förbi på väg någon annanstans. Nu är det andra tider. Medan Covid-19 grasserar rusar vi inte vidare. I stället bor vi i Småland ett tag. Framöver kommer vi alltså att utforska omgivningen runt Jönköping. Som alltid kommer vi att dela med oss av våra upptäcktsfärder. Vi inleder vår vänskap med Småland med att vandra Bankerydsleden.

 

Trevlig start

Första intrycket efter att ha känt på Småland i 2,5 mil: en mer omväxlande sträcka får man leta efter. Här finns det gott om lantliga omgivningar, blomkantade vattendrag, levande djurliv, välbevarade och varierande skogar, utsiktsplatser över Vättern och bra rastplatser. Inte minst är leden väl underhållen och väl markerad. Alltså är denna vandring en mycket trevlig start på en vänskap!

 

Trolsk blomning

Likaså trevlig är startplatsen för vandringen, Bankeryds kyrka. Gyllene siffror kungör året för kyrkans tillblivelse: 1865. Med kyrkan i ryggen korsar vi gatan för att följa Bankerydsleden västerut, och går förbi hembygdsgårdens faluröda gamla stugor. Vid en åkers gränsmarkering ståtar en nötväcka. Ordningen är spannmål till vänster och betesmark till höger. Fåglarna sjunger intensivt och vitsipporna blommar omhuldade av deras präktiga gröna blad vid fötterna av björk, al och hägg. En trolsk blomning så här tidig vår.

Vandringen startar vid Bankeryds kyrka.

De röda stugorna vid hembygdsgården i Bankeryd.

Trolskt vid ån.

 

Taltrast

Vi är ute i naturen. Och alldeles nära civilisationen. Det krävs inte mer än att passera en träbro över en å för att förnimma historiens vingslag. För här har en gång gården Ekeryd drivits, enligt en informationsskylt. Nu ser vi en taltrast vid en åker och några nybyggda villor. Tiderna förändras. Det är kanske det enda vi behöver veta om livet.

Fåran är bräddfylld med vit och grön blomprakt – för att undvika upprepning skriver jag inte rent ut blomnamnet, men du vet säkert vilken vårblomma som åsyftas. Björkarna får oss att känna svindel varje gång vi lyfter huvudet mot kronorna. Detta ständiga, och nack-ansträngande letande är inte fruktlöst. Taltrasten vilar upp sig – med betoning på upp – för några förstulna ögonblick. Ljudet den utstöter för tillfället kan med bästa vilja inte liknas vid en skönsång, utan snarare ett varningsläte.

Vitsippsfest.

 

Tallskog

Vi passerar en tallskog och är framme vid en gammal begravningsplats med det lämpliga namnet ”Spökeslätta”. I fjärran skymtar Vättern. När vi går omslutna av fågelsång i en blandskog uppstår magi. Det är lätt hänt när man går i den lilla världen och snubblar in i ett mikrokosmos långt från den stora världens vedermödor, fulspel och orättvisor.

Vi nalkas porlande Domneån och kan se hur åns mörka vatten flyter i en tunnel under järnvägen, i symbiosen mellan naturen och civilisationen. Några ekorrar syns inte till. Men gnagda hasselnötter och grankottar på marken är det gott om. Vi spänner nacken och får i gengäld syn på en sjungande rödhake i en björks topp.

Av den forna saxfabriken vid Knallefallen återstår bara ruiner. Vi fortsätter upp genom skogen och möter en nyfiken villaägare i full gång med att lägga torra kvistar på en hög:
– Ni är tidiga. Ska ni gå hela leden? Då har ni att göra. Ha det trevligt!

Spår efter ekorre. Grankotte och hasselnöt.

En skogsödla på en egen upptäcktsfärd.

 

Fika vid Kleinafallet

Hjärnans tankecirklar äro outgrundliga. Talet om vår dryga väg väcker fikasug. Förbi några hus och in på en uppåtgående skogsstig. Så småningom i en morän med blandskog och blåbärsris. Ju glesare skog desto mer solinsläpp och därmed ljung – nu på våren fjolårets uttorkade dito. Däremot syns nyutsprungna blåbärsblommor på sina håll, naturens mirakulösa kretslopp är sålunda i full gång. Fikasuget släpper inte taget så vi tar en avstickare till Kleinafallet. När vi har lyssnat på fallet och betraktat dess bubblande vita fradga, sätter vi oss på en sten vid dammen och vittjar matsäcken. Vad sägs om kaffe med hembakta russinbullar intill gult lysande kabbeleka vid strandkanten? I dammen dyker ett par smådoppingar ner; dykändernas förmåga att hålla andan under vattnet är beundransvärd.

Blåbärsriset har blomknoppar!

Genom en ung tallskog på sandig stig.

Lite äldre tallskog.

 

Lantligt i kubik

Den magra torra marken är tallrik. Både nyplanterad tall och äldre och gallrad tallskog. Efter skogen kommer öppna synfält och vidder av åkermark. En ladugård vilande uppe på en böljande kulle känns storslagen i all dess lantliga vardaglighet. Bara ett tuppgal därifrån står en gårdsbyggnad med en vällingklocka. Men vem klämtar klockan för nuförtiden? Två brunpälsade harar tycks känna sig kallade. De ilar förbi nästan framför näsan på oss, från åkern och så uppslukas de av buskarna.

En ladugård vilande uppe på en böljande kulle. Storslagen i all dess lantliga vardaglighet.

För vem klämtar vällingklockan nu för tiden?

Flera påfågelögon fladdrar mellan maskrosorna i det soldränkta diket. Våra ögon vilar på rester av en gammal kvarn vid Domneån. Och på den sagolika föreningen av ån, lövskogen och en blommande matta i vitt och grönt. Diken från ån följer oss slingrande genom skogen.

Förbi missionshuset Betania och genom en viadukt under landsvägen och vidare genom en blandskog. I en skogsglänta dansar fjärilar igen. Och inte långt från denna småhus-idyll håller traktens största flyttblock till. Sådana storslagna fynd skapar aptit, som stillas vederbörligt på en sten vid en skog.

Fortsätter på glest trafikerad grusväg. Många grankottar. Böljande landskap med skog, enstaka hus och en sjö. Luften mättad av fågelkvitter. Går en bit utmed en sjö. Upp inåt land förbi böljande spannmålsfält med “öar” med lövträd och blommande vårblommor. Alltsammans inramat av skog.

Missionshuset Betania.

Lantligt. Underbart.

 

Labbarpsberget är en höjdare

Korsar landsvägen hukande i tunnel. Asfaltsvägen är glest trafikerad och är omgiven av odlingsfält. På långt håll avtecknar sig Bankeryds kyrka. Men leden fortsätter under en viadukt och längs kanten av samhället upp förbi Prinseryd. Återigen befinner vi oss vid ett trolskt mikrokosmos med vattendrag kantade av blommande vårblommor. Upp ska vi och utan förvarning visar sig Vättern för ett ögonblick. En uppmuntrande hint om fortsättningen. Nu står vi vid vandringens höjdpunkt, även bokstavligen. Högst upp på Labbarpsberget är utsikten över Vättern en präktig belöning för uppförsbacken. Med utsikten sipprar en insikt in om hur mycket skog som finns här i trakten.

Neråt genom blommande lövskog och snart har vi nått vandringens ände vid vackra kyrkogården i Bankeryd.

Hukande i en tunnel under landsvägen.

Med Vättern i sikte på Labbarpsberget.

Rara vitsippor.


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Kyrkan och hembygdsgården i Bankeryd.

Längd: Cirka 25 kilometer
Höjdmeter: Uppskattningsvis +/-300 meter
Tid: Drygt 6 timmar.

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc.  Observera att det är smärre fel i gps-inspelning, vi gick något kortare än den registrerade sträckan.

Tips: Information om Bankerydsleden och vad du passerar på vägen hittar du på Jönköpings hemsida.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Carla Davi skriver:

    Typical Swedish landscape!!!
    A great walking in the nature!
    It’s good for virus period!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.