Kåseri: Överraskning hos tandläkaren

Tandborstning var dag håller tandläkaren borta.

Gillar du besök hos tandläkare? Gillar du överraskningar?  För min del är svaret nej på båda frågor. Det jag helst av allt inte vill vara med om är en så kallad överraskning vid ett besök hos en tandläkare. Typiskt nog är det exakt vad jag råkade ut för på Mallorca.

Hos tandläkare i Sverige

För några år sedan var jag på en ordinarie tandläkarundersökning på hemorten i Sverige. Min fru satt kvar i väntrummet läsandes ett magasin i godan ro. Snart skulle vi på biltur i Europa. Livet var glatt, glättigt. Döm om hennes förvåning när hon ser mig blek i ansiktet i väntrummet efter bara halva tiden av undersökningen.

Jag behövde en vettig person bredvid för att återigen få höra tandläkarens utlåtande. En redig kvinna mitt i livet vars trovärdighet jag inte hade någon anledning att tvivla på.

Nu får även livskamraten höra om det akuta behovet av en helrenovering. Renoveringen har gjort ont i magen, och ett ordentligt hål i plånboken.

Två år senare börjar jag få känningar vid en tand under vår vistelse på Mallorca och bestämmer mig för att stoppa huvudet i sanden tills vi är återbördade till Sverige. Inte så att bara Sverige duktiga tandläkare har, men att gå till en svensk tandläkare är otäckt nog. Måste jag utsätta mig för en tandbehandling i utlandet? Det gör ju inte ont, jag bara känner av en tand. Alltså håller jag ut.

Taktiken funkar tills jag inser hur dum den är. Ty väntan gör skadan, och räkningen, värre. Framför mig ser jag en infekterad tand och målar upp, om inte en fan, så åtminstone en rotfyllning på väggen. Det smärtar. Och vad mer ångestfyllt är att jag känner mig fördomsfull. Varför förmår jag inte sätta min lit till en tandläkare på Mallorca?

I nästa ögonblick googlar jag fram tandläkare på orten och ringer upp. Efter ett lika kort som trevligt samtal på brittisk engelska får jag en tid nästa arbetsdag.

Hos tandläkare på Mallorca

Jag äntrar kliniken med plånboken i byxfickan. Det känns om tanden. Det känns ännu mer om plånboken. För jag är inte dummare än att jag förmår lista ut att detta inbjudande väntrum med espressomaskin, en stor tv-skärm och en receptionist som förser mig med allsköns blanketter att fylla i – kostar pengar. Varifrån pengarna kommer är jag heller inte sen att inse. Och denna smärtsamma insikt kan inte något gott kaffe råda bot på. Det är min tur att stiga in i behandlingsrummet.

Rummet är utrustat med alla tänkbara moderna apparater, inklusive den numer obligatoriska tv-apparaten. Den kvinnliga tandläkaren undrar hur hon kan hjälpa mig. Jag pekar på den aktuella tanden, varvid undersökningen kan inledas. Ett par minuter senare visar hon mig tanden på en storskärm och undrar: Är du säker på att du vill behandla tanden? Jag kan inte se några egentliga problem, i varje fall inte just nu.

Jag tänker absolut inte ta strid med en tandläkare i vit rock som tycks veta vad hon talar om. Tandläkaren och jag är rörande överens: ingen behandling.

Jag ställer mig upp och tar fram plånboken. Mentalt är jag illa förberedd för en överraskning. Men den kommer ändå.

Nej, nej, säger tandläkaren beslutsamt. Ingen kostnad.

Vad kliniken heter förblir en väl förborgad hemlighet.

Måste jag också borsta tänderna?

Text: Eyal
Bild: Kerstin