Äventyrlig vandring i ett blött Tramuntana
Det häftiga regnet dagarna före vandringen gör upptäcktsfärden i Tramuntanas tunnlar lite extra äventyrlig.
Det ryktas om att Mallorca varken floder eller vattenfall har. Efter denna vandring från Cuberdammen mot Tossals Verds vet vi att ryktet är starkt överdrivet. Efter vinterns häftiga regn är Tramuntana ännu häftigare.
Riskfyllt äventyr
Det skulle aldrig föresväva oss att planera in en vandring under regnstormar. Men när stormen har bedarrat kan naturen bjuda på utomordentliga upplevelser.
Men att vandra i bergen någon dag efter regnoväder medför risker som även vana vandrare bör ha i åtanke. Jordmassor och stenar kan ha eroderat stigen och göra den svårtillgänglig. Stenar kan vara både lösa och slippriga. Därför tar vi det väldigt försiktigt sådana dagar.
Så även denna dag – lyckligt ovetande om det väntande äventyret.
Måste hitta tunnlarna!
Det är enda vi vet är att vi måste hitta vägen till Tossals Verds genom tunnlarna. Varför? För att förra året försökte vi att hitta tunnlarna från Tossals Verds och gick bet. Nu tänker vi testa från Cuberdammen. Härifrån finns inte så många vägar till Tossals Verds och vi har en föraning om var tunnlarna ska vara. Så hur svårt ska det vara?
Vandringen börjar lugnt och stilla. Mallorcas högsta berg Puig Major tycks nicka mot oss när vi raskar på längs Cuberdammen. Även de betande Mallorcakorna vid dammkanten tycks stå på vår sida. På andra sidan vägen står tallar i en hög sluttning och det är gott om det tåliga mallorkinska gräset på båda sidor vägen. Det enda som hörs är småfåglars morgonsång.
Idylliskt, så långt.
Idylliskt och nästan spegelblank Cuberdamm.
Lämnar vägen
Före fördämningen vid dammen lämnar vi vägen och viker av till vänster. Det är inte skyltat, men vi är säkra på vår sak: vi ska följa denna nedåtgående stig. Tunnlarna bör vara där.
Rätt snart varslas vi om hur gott om vatten det är. Vattnet i ravinen hundra meter neråt hörs ända upp. En get kastar ett getöga på oss från klippan bredvid och undrar stilla vad i herrans namn vi sysslar med som brottas med slippriga små rullande stenar i denna eländiga branta getstig mot ravinen.
Vårt försvarstal är: vi älskar denna känsla av vildmark.
Geten kastar ett getöga på Eyal från klippan.
Bäckfåran
Många lösa små stenar och några präktiga stenekar senare befinner vi oss öga mot öga med bäckfåran. Mycket riktigt är det gott om vatten – och hala stenar som vi måste passera för att komma över till andra sidan ån.
Vi får för oss att vattenledningarna ska leda oss till tunnlarna. Så vi följer ledningarna och möter ett ensamt får på den steniga stigen. Har du gått bort från flocken, lilla vän? Nej, snart får vi syn på resten av flocken. Det gäller att navigera mellan fårspillning och ett oändligt antal små stenar. Ändå tittar vi också upp. En röd glada uppe i skyn, vilket bland annat syns på dess kluvna stjärt. Klart man bli glad!
Sakta smyger tvivlet in. Var det så klokt att följa vattenledningarna? De går ju ner medan vi ska ju upp!
Porlande vatten i den välfyllda bäcken.
Eyal tar sig över på slippriga stenar.
Har du gått bort från flocken, lilla vän?
Tunneln!
Vi bestämmer oss för att ha is i magen en stund till och håller kurs. Och snart kommer vi till en tunnel. Då kommer vi på en liten detalj. Vi glömde ficklampan. Det går dock – nästan – lika bra med ficklampan i mobilen. Den lilla nackdelen är att om jag snubblar på en av alla hala stenar, hål och ojämna underlag på vägen så tappar jag mobilen. Då försvinner mitt kanske viktigaste arbetsverktyg liksom viktiga appar som bankid. Att gå i mörkret är dock inget alternativ.
En liten mobil lyser vägen i tunneln åt oss. Vi är inte två personer. Vi är en. Vi går och antagligen andas i samma takt. Hindren som mobillampans bleka sken blottlägger kommer på löpande band. Koncentrationen är total. Och lyhördheten. Stanna. Jag hinner inte med. Inga problem. Vi är ett igen.
Bredvid oss i tunneln flämtar vattenledningsrören med Palmas vatten från Cuberdammen. Den lär nog flämta ända till Palma.
Hittade första tunneln! Hurra!
Kerstin ramlar
Runt hundra meter senare kan vi ana ljuset i slutet av tunneln. Det här gick ju bra, eller hur? Så snart vi lämnar tunneln och bländas av solen halkar Kerstin på en sten. Det sker i en egendomlig slowmotion och utan att jag hinner reagera ligger hon raklång på marken. Stenar är inte snälla. Stenar är hårda, i all synnerhet Mallorcas stenar.
– Hur gick det?
Hon ställer sig upp utan att behöva en hjälpande hand.
– Det känns, säger hon och går vidare.
Snart står vi inför ännu en tunnel. Jag halar upp mobilen, och det går bra. Belöningen efteråt är rosmarin, som jag gnuggar händerna mot för att fylla mina lungor med doften.
Nu en tredje tunnel. Och efteråt står vi omgivna av klippor och åter klippor vid ravinkanten och tar in känslan av ödslighet och vildmark. Vi tror att vi har klarat tunnlarna. Så är det inte.
Det återstår ännu en tunnel. Den svåraste.
Ljuset i slutet av tunneln. Men den svåraste tunneln återstår.
Äventyret
Efter några tiotal meter in i tunneln inser vi: hit men inte länge. Resten av tunneln är översvämmad. Vattnet är gissningsvis flera decimeter djupt och det är kanske inte hela världen att bli genomblöt. Värre är att snubbla i vattnet, slå sig i skallen och bli liggande under vattenytan. Nyss såg jag hur lätt det är att ramla till och med i fullt dagsljus utanför tunneln. Så hur gör vi?
Lösningen kommer till oss. I mörkret kan vi se, och höra, några svagt upplysta gestalter som nalkas i sävlig takt mot oss från andra sidan tunneln. De går ovanpå vattenledningen och håller i väggar och tak för att inte ramla. Så kan man göra alltså!
Vi gör likadant. Kerstin håller mobillampan i ena handen och tunnelns tak eller vägg med den andra. Jag följer tätt efter. Rören är runda, smala och inte sällan hala. Tunneln är översvämmad och vattnet droppar även från taket. Tanken på vad som skulle inträffa om Kerstin än en gång halkar blåser jag bort. Det finns bara här och nu.
– Stanna, jag hinner inte med.
Kerstin stannar genast och vinklar mobillampan så jag kan säkra mina steg fram till henne.
Så fortsätter vi som om vi aldrig gjort något annat än korsat översvämmade tunnlar. Ända tills vi har fast mark under fötterna.
Denna gång kan vi andas ut. Det firar vi med en näve valnötter.
Balansträning i mörker i den vattenfyllda tunneln. Skönt att det snart är över.
Tossals Verds
Nu kan ingenting hindra oss från att nå refugen Tossals Verds. Vi passerar vattendraget och tar oss upp för en relativt lättgången stig omgivna av respektingivande uråldriga olivträd som säkert mött värre äventyrare genom åren. Framme vid refugen välkomnas vi av en symfoniorkester med småfåglar. Här finns en sån lyx som vattenklosett.
Här kan man äta lunch, men vi vill vår vana trogna äta på en sten med utsikt. Så vi tar vandringsstigen GR221 upp genom gamla terrasserade olivodlingar och sätter oss på en stenklippa omgivna av flera bergstoppar. Så vad gör det att jag glömde skinkan i pastasalladen när ett av Mallorcas högsta berg, Massanella, ståtar på håll, delvis skymd av moln. Fem väldiga rovfåglar svävar ovanför bergstopparna – av siluetterna att döma skulle de kunna vara gåsgamar.
Förbi refugen Tossals Verds.
En gammal död stenek.
Katastrof
Vi nås av ett förtvivlat bräkande från en liten get. Men det som får oss bokstavligen att känna kalla kårar är molnen som hastigt drar in över bergen. Blixtsnabbt ställer vi upp oss och går vidare. Katastrofalt nog utan kaffe.
Ändå bär molnen något ljust med sig – klipporna och bergen känns trolska med moln.
Luften känns rå så vi har på oss alla tillgängliga plagg. Och vi ger stenarna högsta aktning. Inte bara för att de utgör en väsentlig del av världskulturarvet Tramuntana. De är vackra att titta på: allt från oändliga gränsmurar till terrasser. Stora och små slippriga stenar.
Trolskt när molnen drar in över klippan.
Floder av vatten i Tramuntana
Mallorca har inga floder sägs det. Ändå hör vi. Det dånar i ravinen långt ned i stenekskogen. Vi måste se med blotta ögat. Med 50 meter kvar till ravinens botten syns vattnet. Vi har varit vid denna ravin flera gånger förr och har aldrig upplevt så mycket vatten som nu. Mycket vatten och mycket dånkraft i vattnet. Detta vattendrag behöver vi gå över. Frågan är var.
Svar: hoppande över blankt slipade stenar.
Vid nästa övergång suger det inte i magen och vi går över träbron med värdiga steg.
Men vad i all fridens namn, var är stigen? Framför oss har vi en porlande bäck. Det är stigen.
Varje steg fordrar en kreativ lösning, klättra här, hoppa där, balansera mellan mossklädda stenar, ta en smärre omväg. Ändå är det på något vis skrattretande härligt att uppleva Tramuntana-bergen så annorlunda än vanligt.
Forsande vatten på Mallorca – störst chans att uppleva på vintern.
Ännu fler slippriga stenar att hoppa på.
Vattenkaskader längs vägen.
Det här är inte en bäck. Det här är vandringsstigen!
Gorg Blau
Framme vid vattenkanalen och snart ser vi blåskimrande dammen Gorg Blau, vars vatten förs till Cuberdammen (för vidare transport till Palma vid behov). Molnen runt Massanella har nästan skingrats så det blir ett fint farväl från denna juvel.
Efter oräkneliga vattenpussar återbördas vi till startpunkten. Vi har fortfarande inte druckit kaffe, men snart.
Vattenkanalen mellan dammarna Gorg Blau och Cuber.
Eyal kämpar sig förbi de sista vattenpussarna för dagen.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Parkeringsplatsen vid Cuberdammen.
Längd: Cirka 14 kilometer.
Höjdmeter: Uppskattningsvis +/- 500 meter
Tid: Runt 5,5 timmar.
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. Observera dock att det blivit många fel. Längden som anges är för lång, antalet höjdmeter är betydligt färre i verkligheten än de som registrerats och tiden i rörelse stämmer inte heller. Tittar man närmare på den registrerade rundan så syns också en del konstigheter. Så använd bara kartan för att få en uppfattning om sträckan, inte för några detaljer.
Obs1: Ta med en ficklampa för passagen genom tunnlarna. Underlaget är ojämnt och stenigt så det är lätt att trampa snett om man inte har belysning.
Obs2: Delar av vandringen är svår. Vandringen ner i ravinen är brant, stenig och det var halt. Dessutom är stigen knappt markerad. Vi hade dessutom vatten i en av tunnlarna vilket gjorde att vi balanserade på vattenledningsrören en bit i en tunnel. Denna del av vandringen kräver att man är säker på foten. Resten av vandringen går till stor del längs den markerade långvandringsleden GR221 och är klart enklare.
Läs mer: Läs om våra andra vandringar på Mallorca.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
