Vandra på glaciären vid ikoniska Jungfraujoch

Glädjerusig Eyal på platån vid Jungfraujoch i Schweiz.

 

Jungfraujoch fascinerar. Bekvämt åker man tåg upp till Europas högst belägna tågstation och stiger av mitt i en enorm glaciär. Här kan man glaciärvandra på en spårad väg helt utan guide. Vyerna över glaciären och bergsmassivet i Unesco världsnaturarvet Jungfrau-Aletsch är överväldigande. 

När tåget till Jungfraujoch stannar till i fem minuter för fotografering på stationen Eismeer på drygt 3 160 meter rusar folk till panoramafönstren. Upphetsningen märks i ansiktsuttryck, gester och exalterade tillrop på allehanda språk. Det är begripligt. Runt en miljon turister kommer hit årligen kanske efter en livslång längtan efter snötäckta, spektakulära alper. Genom panoramafönstren vid Eismeer får de sina drömmar infriade på ett bräde.

Det kommer mera. Mycket mera.

Först en historisk tillbakablick. Det började med en galen idé som schweizaren Adolf Guyer-Zeller kläckte: en tåglinje till en glaciär på hög höjd. År 1894 fick han koncession att bygga tåglinjen. Problemet var att större delen av linjen på 9,3 kilometer måste gå genom ett berg. De var tvungna att bygga en rejäl tunnel utan dagens moderna teknik och hjälpmedel. 1912 var allting klart. Det tog 16 år och kostade människoliv. Snart får vi reda på hur många.

Tåget till Jungfraujoch

Tåget till Europas högst belägna tågstation, Jungfraujoch. (Bilden är tagen en annan dag, vi hade bättre tur med vädret med klar sikt och strålande sol.)

 

Europas högst belägna tågstation

Det första vi gör efter att ha stigit av på 3 454 meter över havet är att ta på oss tröjan. Sedan hajar vi till. På en vägg i en tunnel hänger minnestavlor över de förolyckade. Vi räknar och sedan kontrollräknar minnestavlorna. 30 personer fick sätta livet till för Adolf Guyer-Zeller galna idé. Alla italienare. Totalt arbetade 100 italienare med bygget.

Minnestavlor över de italienare som förolyckades under järnvägsbygget.

En liten utställning med historia kring järnvägsbygget.

 

Ispalatset

Vi är taktiska. Det bör man vara vid besök på en turistattraktion med en miljon besökare om året. I synnerhet under högsäsong. Vi tar första tåget, och får knappt stiga ombord. Många har tänkt lika taktiskt. Nu tar vi målmedvetna steg in i ispalatset. Tanken är att inte få med 50 selfiejägare på våra bilder. För att vara bland de första raskar vi på i den långa istunneln och vinnlägger oss om att inte halka. Nu får vi utställningen med vargar, björnar och andra figurer i is nästan för oss själva. Efter en stund känns livet i palatset inte så glamouröst, snarare klaustrofobiskt. Vi vill ut i den friska luften!

Snökula i megaformat på väg till Ispalatset.

På hal is i istunneln.

Isskulptur i ispalatset.

 

Ute på platån

Här finns det gott om frisk luft – och sol. Efter det skumma ljuset i tunneln berusas jag nästan av den starka alpina solen parat med gnistrande snö så långt ögat når. Ute på platån är jag inte ensam om att uppleva ett glädjerus. Det är svårt att låta bli omgiven av en vild och helt annorlunda värld än man är van vid. En värld med karga klippor, alptoppar på över 4 000 meters höjd och en väldig glaciär utan ände. Glaciären är s-formad och är på sina håll blåskimrande. Den är långt ifrån enformig, utan tar olika former och har en tämligen stor synlig spricka. Folk runt omkring är exalterade på alla möjliga språk. På längre håll rör sig ett par människor på glaciären i sakta mak, antagligen för att de är fjättrade till varandra med ett tjockt säkerhetsrep. På håll ser de ut som ett par myror.

Hit men inte längre! Glaciären Aletsch sträcker sig kilometervis bort mellan alptopparna. Hela området ingår i Unescos världsnaturarv Jungfrau-Aletsch.

 

Sphinx

Här är Sphinxen, den ikoniska platsen som syns på bilderna från Jungfraujoch, toppen av observationstornet. Att stå där högt upp med perfekt utsikt över den omslutande glaciären är något speciellt. Man känner sig salig. Men det är trångt om saligheten. Även om jag badar i ljus och lycka vill jag gärna därifrån. Jag vill vandra på glaciären!

Ikoniska observationstornet Sphinxen. Därifrån har man en svindlande utsikt över glaciären.

 

Glaciärvandring

För mig är detta höjdpunkten. Att vandra från Jungfraujoch till Mönchjochhütte på 3 650 meters höjd, den högst belägna bemannade alpstugan i Schweiz. På sommaren är vandringsvägen preparerad och tar 45 minuter. Det är skönt att lämna massorna bakom sig och uppleva glaciären så nära huden. Nu är människorna som jag nyss sett uppifrån precis bredvid mig. De är inte myror längre, men de är sammanbundna med varandra och de går långsamt. Snart gör även jag det. Anledning: kännbart tunn luft. Anledning 2: Vägen är brant uppåt, jag kippar efter andan, men stannar inte. Jag vill komma fram.

En röd helikopter landar 50 meter bort och ett par stiger av och blir fotograferade av helikopterpersonalen. Sedan stiger nästa par fram och fotograferas på liknande sätt. Bara det tredje paret stiger av och går vidare för att uppleva Jungfraujoch lite mer ordentligt. Helikoptern flyger i väg.

Helikopter landar på glaciären för de som inte har tid att ta tåget.

Kan man bli annat än glad omgiven av så mycket sol och ljus?

På glaciärvandring mot Mönchjochhütte.

Framme vid Mönchjochhüttte, den högst belägna bemannade alpstugan i Schweiz.

 

Bestiga Mönch

Bjässen bredvid är Mönch på 4 107 meter. En del tycks känna sig manade att ta sig upp, om det nu skulle vara det sista man gör i livet. Jag blir lite chockad över hur många människor med vackra men rynkiga ansikten som har anlitat en bergsguide jämte all nödvändig utrustning för att bestiga toppen. Är det min tur nu, eller har jag ännu gott om tid?

Majestätiska Mönch på drygt 4 000 meter (till vänster).

Mönch lockar många bergsbestigare.

Bergsbestigare efter väl förrättat värv.

Det brummar igen. Denna gång landar ett vitt och rött propellerplan, varur två personer stiger ur. De går av och an på glaciären och en kvart senare lyfter det. Även här görs en gest för att liksom narra döden. Piloten flyger mot en bergsklippa och svänger bara kort före mötet med bergväggen.

När Mönchjochhütte får oväntat besök…

För oss räcker det mer än väl att sitta på den enda bänken på terrassen till höger om ingången till alpstugan. Utsikten över vidderna med snötäckta bergskedjor och karga klippor är vidunderlig. Betraktar man snön tillräckligt länge, vilket vi har gjort, märker man att den inte är kritvit överallt. Än har snön blåst bort och blottar glaciärens blåskimrande “eviga” is, än innehåller snön lite brunröda stråk av sahara-sand som vindarna har burit med sig.

När vi har fått i oss nog med glaciär-känsla återvänder vi till turistattraktionen Jungfraujoch och rymmer detta massturistiska fält med första bästa tåget. Ibland måste man ta det onda med det goda.

Panoramat från bänken utanför Mönchjochhütte.

Glaciärlandskapet vid Mönchjochhütte.


Fakta Jungfraujoch

Vad: Besök vid Jungfraujoch i Schweiz. Europas högst belägna tågstation vid glaciären Aletsch i världsnaturarvet Jungfrau-Aletsch .

Att göra: Från platån eller Sphinxen beundra glaciären och de snöklädda bergstopparna, flera över 4 000 meter höga. Besöka Ispalatset inne i byggnaden/berget. Vandra över glaciären till Mönchjochhütte. Åka zipline och landa i snön. Diverse aktiviteter i snön på glaciären direkt bredvid stationen, allt från kälke till att slå golfbollar.

Mat: Finns flera restauranger vid Jungfraujoch. Dessutom kan man ta en öl  eller äta något vid Mönchjochhütte.

Ta sig hit: Hit åker man tåg från Lauterbrunnen eller Grindelwald med byte i Kleine Scheidegg. Tågresan tur och retur kan kosta upp till drygt 2 000 kronor beroende på avgång och rabatter. Billigast biljett är om man åker tidigt på morgonen med det som kallas Good Morning biljett. Har man Swiss Travel Pass eller Jungfrau Travel Pass får man rabatt som man inte ska missa.

Individuella resenärer brukar rekommenderas att boka en bestämd avgångstid för både upp- och nedfärd. Då är man garanterad plats på den avgången. Nackdelen är att man i förväg måste bestämma hur länge man vill stanna. Något som ibland kan vara svårt, t.ex. om man inte i förväg bestämt om man vill gå till Mönchjochhütte eller inte. Vi hade inte bokat plats men kom med det tåg vi ville både upp och ned. Kanske tur, eller beroende på att vi åkte upp med morgonens första tåg.

Bus i luften med zipline som landar i snö.

En vilopaus i solen.

Perfekta stället för att öva sin sving, eller hur?

Trångt om saligheten vid tågbytet vid Kleine Scheidegg.


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Vandringen startar vid stationen vid Jungfraujoch. Den går fram och tillbaka till Mönchjochhütte.

Längd: Knappt 2 km i varje riktning
Höjdskillnader:
+/- knappt 200 meter
Tid:
Cirka 45 minuter i varje riktning.

Tips1: Glöm inte ta med varma kläder. Det är kyligt på hög höjd, särskilt om solen inte skiner eller om det blåser.

Obs1: Vandringen går på drygt 3 500 meters höjd. Höjden kan medföra problem för en del genom den tunna luften. Och vandringen blir lite jobbigare än vanligt för de flesta.

Obs2: Vandringen går på packad snö och is. Kan vara både lite halt om det är fruset eller mjuk snö om solen ligger på.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.