Vandring till turistmagneten Bastei

Klippor vid Bastei

Bastei är Sachsiska Schweiz stora juvel med dess lodräta, raukliknande sandstensberg på svindlande höjder.

 

Trots vår skepsis mot turistiska ställen blir vi storförtjusta i Bastei. Utsikten över ett otal spektakulära lodräta, raukliknande sandstensberg på svindlande höjder är en kittlande upplevelse av världsklass. Det gäller bara att hålla svindelkänslorna i schack.

För många tillresta turister är Sachsiska Schweiz synonymt med Bastei. De har sett bilder av de gigantiska sandstenstopparna i Bastei och den mäktiga stenbron i bergen högt över floden Elbe och genast bestämt sig för att de måste uppleva denna juvel på plats. Så var det i varje fall för mig.

Vi inleder denna storslagna tvåmilsvandring en bra bit från Bastei, i Halbestadt. I den stilla morgonstunden går vi på vandringsleden E3 som här utgör en del av klassiska vandringsleden Malerweg. Asfaltvägen förbyts snart mot en uppåtgående stig av sten. Europas största bergsfästning, fästningen Königstein, ståtar på en sandstensplatå på andra sidan Elbe. Uppe på ängen bredvid ligger höbalar. Härifrån avtecknar sig ett fint panorama över flera sandstensberg, däribland Pfaffenstein.

Nästa anhalt är ett öppet fält med fri sikt över sandstensberget Lilienstein. När vi vänder blicken bakåt har morgonsolen hunnit upp över fästningen Königstein. Ren och skär magi.

Morgonpromenad i Sachsiska Schweiz

Höbalar och Pfaffenstein på håll.

Morgonljus över klippan och fästningen Köningstein.

Majestätisk vy över Königstein i morgonljuset.

 

Uppe på Lilienstein stannar tiden upp

Nu står vi precis vid Liliensteins fot. Hundra höjdmeter av stentrappor återstår till toppen på drygt 300 meter. Under uppförsvandringen svalkar bokträden. Nu är ssndstenstoppen så nära att vi kan syna berget in i minsta lilla skreva, liksom dess mer eller mindre greppvänliga håligheter. Passerar intill en ravin smal nästan som ett nålsöga och fortsätter upp för trapporna. Högst upp på vår första sandstenstopp syns Königstein och Pfaffenstein i morgonljuset så klipporna får gult skimmer över sig. Tiden stannar upp.

Utsikt från Lilienstein över Köningstein.

Vidöppen vy över nejden från toppen av Lilienstein.

 

Svindlande stup

Nu gör vi en avstickare från vandringsleden till flera utkiksplatser på toppen av platåberget. Via en liten stålbro går vi från en bergstopp till en annan. Under bron en avgrund. Här är det lätt att stelna av skräck och det hade vi säkert gjort för inte alltför länge sedan. Men vi har bit för bit tagit kontrollen över vår höjdrädsla. Nu tar vi ett stort kliv framåt och forcerar några spärrar till i hjärnan; inte utan att det pirrar i magen. Vi koncentrerar oss på den vidöppna utsikten över nejden av platta gula fält med gröna fåror, en massiv skog och ett flertal sandstensberg som sticker upp ur skogen. En pilgrimsfalk flyger förbi. Alltsammans känns svindlande.

Bro över klippor.

Över små broar mellan klipporna på toppen av Lilienstein. En av de utmaningar man så småningom vänjer sig vid.

 

Får inte nog

Det slitstarka uttrycket “skräckblandad förtjusning” tycks ha slagit rot i våra reptilhjärnor. Ty vi verkar inte ha fått nog av tvära stup och erövrar ytterligare två broar och några vindlande trappor mellan klipporna. Stupet är drygt 100 meter rakt ner, inga sluttningar, berg eller buskar. Ingenting kan hejda fallet, ingen pardon.

Vi tar igen oss efter de intensiva intrycken och svindelkänslorna sittandes högt upp på en klippa, mumsande på ostsmörgås ett par meter från bråddjupet. Förutom stupet syns lila ljung, röda rönnbär och enstaka tall, björk och ek i ögonvrån.

Tillbaka från utkiksplatsen tar vi en panorama-rundväg för att beskåda klippformationer i alla dess former.

Trappor vid Lilienstein.

Många trånga passager bland klipporna.

 

Mot Rathen

När vi är klara med Lilienstein fortsätter vi mot staden Rathen, först nedför en mängd trappor. Så småningom är vi på fast mark igen, något vi reflekterar över i en trolsk passage med mossklädda klippor. En spillkråka flyger sin kos, och kommer tillbaka för att hacka i en tall 20 meter bort. En svartvit spräcklig hackspett hackar alldeles intill. Vi fortsätter oförtrutet neråt medan gröngölingens rop genljuder i bokskogen. På marken ligger, märkligt nog, gröna ekollon, renfana glimmar gult från vägkanten och där ett hallonsnår! Mums.

På väg mot Rathen uppenbarar sig likt en hägring Sachsiska Schweiz mest välkända sandstensklippa Bastei i sällskap med en spegelblank Elbe.

Floden Elbe med Bastei i fjärran.

Spegelblank Elbe på väg mot Rathen och Bastei.

 

Gullig stad

Precis där vid Elbe ligger Rathen. Den visar sig vara en gullig och rofylld stad. Vi står i centrum och blickar över äppelträd, praktfulla balkongblommor och korsvirkeshus liksom fina stenhus. Knappt några bilar i denna idyll. Vi hade gärna slagit oss ner på en av de inbjudande uteserveringarna över en glass eller en kall öl, men vi har fått nys om ett område med svensk anknytning och måste dit.

Korsvirkeshus i Rathen.

Charmiga lilla Rathen.

 

Schwedenlöcher

Vägen går förbi en damm med foreller och ett intilliggande fiskrökeri där forellerna kan ätas med kokt potatis – sachsarnas paradrätt. En stund senare nalkas mörkgrönt vatten – dammen Amselsee. Vi går vidare i en ravin omgiven av skog av ek och gran. In i ravinen förnimmer vi genast svalka. Fenomenet kallas “källarklimat” och kännetecknar ravinerna i denna nationalpark.

Ju högre vi klättrar i trapporna genom ravinen desto mer förundras vi över denna naturens katedral. Här mossklädda klippor som ger trolskt skimmer, där väderbitna tallar med vridna stammar vilka möjliggör en existens under sådana extrema förhållanden bland klippor. Nästan överallt håligheter som är perfekta att gömma sig i. Det var exakt vad bönderna i Rathewalde gjorde för att sätta sig i säkerhet när byn attackerades av svenska soldater i augusti 1639.

Vi går genom en smal gång inklämda mellan två gigantiska stenformationer vars spetsar är alltför höga för att överblicka från gången. Det är lätt att vara ödmjuk vid en sådan demonstration av naturens storslagenhet.

Mossbeklädda klippor.

Källarklimat med mossbeklädda väggar i Schwedenlöcher.

 

Höjdpunkten Bastei

Från Schwedenlöcher beger vi oss till en utsiktspunkt med Bastei i blickfånget. Stumma på en sten försöker vi ta in denna syn över ett överdåd av väldiga sandstensformationer i otaliga fantasieggande former. De känns nära, mäktiga.

En stund senare är vi framme vid Bastei. Hela nationalparken är fylld med sandstenstoppar, men i Bastei känns topparna fler, högre, väldigare. Och mitt i festen av oförglömliga vyer tronar Basteis stenbro. Härifrån kan ögat inte få nog av spektakulära toppar, vidöppen blick över nejden och Elbe.

Utöver bron bjuder Bastei generöst på många utsiktsplatser. Som höjdrädd blir varje plats en kamp mot skräcken att slukas av avgrundens alla tvära stup. Vi dukar upp en picknick till Basteis storslagna utsikt, endast ett stenkast från bråddjupet. Jag kan inte minnas vad vi åt.

Utsikt över Elbe från Bastei.

Betagande utsikt över Elbe från Basteis klippor.

Denna naturupplevelse naggas i kanten av oräkneliga turister från hela världen, kommers och allt därmed hängande ståhej. Vi känner en längtan till en pur naturupplevelse.

Vi avslutar denna oförglömliga vandring i staden Wehlen som vi når genom vandring i en blandskog med främst bok och generöst med skugga.

Basteibrücke.

Den världsberömda Basteibrücke.

 

Kvällsutflykt

På kvällen, när eftermiddagens skarpa ljus har mjuknat och uteserveringarna fyllts av turister, återvänder vi till naturen. Denna gång går vi från vår semesterlägenheter i Pfaffendorf till sandstensklippan Pfaffenstein. Uppstigningen är rätt brant, men stigen och trapporna är bra och stegen på slutet går inte över något stup. Rätt som det är står vi på toppen av klippan, rusiga av svindlande höjder. Och alldeles ensamma. Inte en människa, bara öppna vidder och ett rak stup under våra fötter. Solen skimrar intensivt över nejden, Pfaffenstein och oss, och övergår till en magisk solnedgång.

Därefter uppstår ett sommarnattsmörker under vilket vi vinnlägger oss om att hitta tillbakavägen utan att snubbla. Vi kommer hem i ett stycke.

Solnedgång från Pfaffenstein.

Förtrollande solnedgång från toppen av Pfaffenstein. Hoppas vi hittar vägen ner i skymningen.


Vandringsfakta

Startpunkt: Köningsteins station
Slutpunkt: Stadt Wehlens station.

Längd: 18 km
Höjdskillnader: +/- 875 meter
Tid: Cirka 6 timmar

Karta och detaljer: Se vår profil på Wikiloc. Observera att tidsangivelsen inte stämmer, vi var i rörelse cirka 6 timmar.

Läs mer: Flera av våra upptcäktsfärder i Sachsiska Schweiz hittar du här.

Sachsiska Schweiz: Kallas ibland även saxiska Schweiz på svenska. På engelska Saxon Switzerland och på tyska Sächsische Schweiz. Tillsammans med angränsande Böhmiska Schweiz i Tjeckien (Bohemian Switzerland på engelska) utgör det bergskedjan Elbsandsteingebirge.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.