Kåseri: I Normandie är en lunch aldrig enkel

Dagens lunch på ett franskt brasserie - lever.

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig i livet, och det gäller i allra högsta grad vid beställning av mat på ett franskt brasserie.

 

Väl i Normandie fick jag en originell idé: att gå in på en enkel restaurang. Förvisso talar vi ytterst lite franska, men en hel del svenska – trottoar är om än inte ätbart åtminstone gångbart även i Frankrike. Prick klockan tolv hittar vi ett etablissemang som gott och väl skulle kunna räknas som enkelt, ett anspråkslöst brasserie med tunnaste pappersservetter och en meny på en griffeltavla.

Servitrisen är snabbt vid bordet med sitt lilla anteckningsblock och undrande blick. Trots våra knapphändiga kunskaper i hennes modersmål listar vi kvickt ut vad hon är ute efter. Men att gå henne till mötes tycks vara ett alldeles omöjligt företag. Menyn på tavlan är lika lång som obegriplig, men undantag för crème brulée men dit är vägen lång och måste gå genom såväl för- som huvudrätt.

Vi är verkligen inte dumma. Vi har en mobil i fickan. Vi googlar, vi svettas, vi ger upp. När servitrisen hänger över vårt bord för tredje gången och våra bordsgrannar visar mer än blott förstulet intresse för spektaklet är det dags att få det överstökat. Vi bara pekar på något på tavlan och hoppas på bonne chance.

Nej, det skulle jag inte ta, säger bordsgrannen – en vithårig äldre herre – och hans fru nickar instämmande bredvid. Ta det här i stället, det är verkligen en delikatess. Jo, ordet delikatess är svårt att ta miste på. Så gick det till när jag beställde en anka kokad i sås, bland de godaste kötträtterna som stiftat bekantskap med min gom.

Kerstin hade franska i skolan så hon kunde alldeles på egen hand beställa en fiskrätt. Men ut kommer servitrisen och beklagar: c’est fini – det är slut. Det var bara att peka på något annat ur den digra menyn på väggen. Här måste jag avslöja en liten hemlighet. Med få undantag är vi allätare. För att inte utmana ödet ska jag inte räkna upp alla undantag, men ett av Kerstins undantag är det hög tid att nämna: lever.

Glad i hågen sitter jag med mitt anklår vars kött smälter i munnen och känner mig i sjunde himmel. När jag efter en stund landar på jorden igen märker jag att Kerstin sitter framför en präktig bit kött och bara petar på det smärre berget med smarriga pommes frites. Någonting är uppenbarligen galet.

Lever.

Med tungt hjärta tar jag farväl av min knappt rörda anka och tar emot en oanfrätt bit stekt lever. Jag har inte ätit lever på 30 år, egendomligt nog har vi varit gifta lika länge. Så jag undrar hur det skulle smaka. Vårt byte av tallrikar går inte obemärkt förbi fyra herrar i medelåldern bredvid: “Du måste passa dig så att hon inte tar över din mat på det viset, monsieur”, utbrister någon av dem och jag tycker mig ana en skvätt av medlidande.

Men levern smakar förträffligt. Därmed står ingenting i vägen för efterrätten. Kerstin tar inga chanser längre så hon får en gudomlig crème brulée och jag skäms bort med en kaloristinn chokladfondant med vaniljsås.

Under tiden har den äldre herren och frun bemödat sig om att skriva vandringstips åt oss på ett litet papper som mannen presenterar för oss lagom till espresson. Då går samtalstonerna höga i den fulla lokalen och alkoholdimmorna hänger tungt. Herrarna bredvid har liksom oss ätit klart och gör sig redo att ta beställningssedeln för att betala i kassan nedanför trappan. När vi reser oss för att betala, skrockar de och ropar på bästa skolfranskan: “du kan ta även vårt sedel!”

Vi har kanske inte förstått allt som sagts till oss, men en sak har vi insett. Det finns inget bättre sätt att nalkas en folksjäl i Normandie än på en anspråkslös liten sylta.

Efterrätt på brasserie - crème brulée

Crème brulée. En klassiker som är lätt att beställa.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.