Vandring till Cova Tancada
Mitt i en svår och bitvis farlig upptäcktsfärd. Men ack så vacker utsikt!
Är du lite äventyrlig av dig och önskar vara med om en svår och bitvis farlig vandring? Perfekt, då har du kommit rätt! Belöningen är spektakulära vyer över klippor och hav och dessutom en mäktig havsnära känsla, inte minst framme vid grottan Cova Tancada.
Först en bekännelse: jag är ingen grottfantast. Tvärtom får jag spader av blotta tanken på ett besök på klaustrofobiska platser som grottor. Ändå var denna vandring bland de mäktigaste naturupplevelserna jag har varit med om på Mallorca. Besökarna är lätt räknade och naturen är vild, klippig och oemotståndligt farlig. Tänk om man snubblar och störtar ner för klippan ända ner i havet? Tänk om vågorna tar sig upp till grottan och sveper med sig undertecknad?
I bägge fall, tack och adjö.
Sålunda ett visst mått av oförvägenhet fordras för att ta sig an denna vandring.
Vandring längs klippor och vikar
Uppenbarligen besitter vi nog med dumdristig djärvhet för att bege oss ut på detta storslagna äventyr. Vandringen inleds bedrägligt lugnt. Först flankerade av villor med välskötta trädgårdar och havsklippor. På ena sidan lyser bougainvillean i bjärt rött medan havet glimmar närmast bländande åt andra hållet.
Vid stranden nära Alcanada slutar bebyggelsen och sakta men säkert tar naturen över. Klippstrand och vikar passeras medan det turkosfärgade havet brusar och dånar och kastar fram sin vitskummande fragda.
Nu lämnar vi havsnivån och tar oss stegvis allt högre upp. Horisonten blir större och än mer storslagen medan havet susar ett fyrtiotal meter nedanför våra fötter. Stigen omges av typisk macchia-vegetation, med låga buskar och träd. Törnginst med gult glänsande blommor här, kodadoftande mastixbuske där. Vassa buskar letar sig mot bara armar och ben. Sanningens ögonblick nalkas. Vi är framme vid staketet.
På väg uppför längs havet. Ännu en bit kvar innan vi måste bestämma oss för om vi ska gå hela vägen till grottan.
Stegen
Ännu kan vi ångra oss och vända tillbaka. Ännu kan vi nöja oss med en härlig och lagom vandring. Icke! Vi klättrar på stegen med staketet under oss och stannar till högst upp. Inte för att reflektera över det väntande ödesdigra, utan för att ta en ordentlig titt på grannön Menorca, vars siluett skymtar i fjärran.
Vattenpaus strax innan vi måste välja väg. Kommer vi att våga?
Mot det okända
Med handen på hjärtat, vi har en chans till att ångra oss. Ty snart kommer en korsning med en möjlighet att vika av mot Coll Baix. Men uppenbarligen har vi redan bestämt oss, för vi går allt djupare in bland macchia-buskarna. Här och var syns en undrande get som kastar ett getöga på oss, och ivrigt fortsätter att beta på buskar och låga träd.
Småstenar
Hur fina getterna än är måste vi vakta på varje steg, eftersom småstenar i en nerförsbacke kan innebära äventyrets bråda slut. Att vara försiktig innebär inte att stå still eller att vara långsam. Att vara försiktig betyder full kontroll över minsta steg, framför allt i neråt där fallhöjden kan mynna ut i stukad eller bruten fot. Så ser verkligheten ut i getternas kungadöme.
Ingen barnlek på väg ner.
Prövning
Nu bjuder naturen på ett riktigt djävulskap: en makalös utsikt. Dramatiska klippor och turkosblått hav förför och distraherar. Samtidigt ruvar de brantaste nerförsbackarna som fordrar största möjliga säkerhet på foten och emellanåt en eller två hjälpande händer. En förflugen tanke på ett världsligt bekymmer och man ligger där bland klipporna och hoppas på en helikopters undsättning – sånt har förstås inträffat.
Gäller att vara säker på foten och ta hjälp av händerna vid behov.
Belöningen
Men jag tänker ej på vardagen, utan enkom på nästa steg, och nästa steg och förstås på hur kärt livet är. Någonstans fylls jag av eufori över hur liten, obetydlig och sårbar jag är jämfört med naturens storhet. Och när orken är nära att sina hittar vi ett par platta stenar med Medelhavets vackraste utsikt. Två stenar där vi tu nätt och jämnt får plats. Och vilken plats! Här känns världen och alla världsliga problem fjärran. Här är närvaron allt, ett snedsteg framåt och man störtar ner för de vassa klipporna, kanske ända ner i det skummande och outsägligt fagra havet. Horisonten är vid, havets krusningar glimmar och längre ner står en medelhavstrut och spejar. Livet är fulländat.
Belöningen. Kan pulverkaffe smaka bättre?
Cova Tancada
Men människan är sällan nöjd. Trots att jag räds grottor måste jag hela vägen ner till grottan. Fötterna jobbar hårt för att hålla balansen, händerna kramar hårt om järnkedjan och snart är vi så nära havsnivån att vi hör havets minsta flämtning, eller är det vår egen in- och utandning? I varje fall nu återstår bara några skutt upp och vi är framme vid grottans mynning.
Sista lilla biten mot grottan.
Framme vid grottan.
Vi är inte ensamma. Två unga spanjorer sitter vid grottans öppning och äter en medhavd smörgås. De har pannlampa på hjässan.
Är ni inte rädda att gå in i grottan?
De skrattar. Självklart inte! Det är fint därinne. Titta själv!
Den unge, solbrände mannen räcker fram en ficklampa och det vore oartigt att inte ta emot den och åtminstone försöka att gå in. Med trevande steg går jag en bit ner för trapporna. Praktiskt taget är jag inne i grottan. Jag lyser på väggarna och baxnar. Det är fullt med stalagmiter eller stalaktiter. Antagligen uttrycker jag en sorts skräckblandad hänförelse, för snart är Kerstin där. Hon tar gärna emot ficklampan – och försvinner in i grottan.
Trevande steg in i grottan.
Gott slut
Efter vad som känns som oändlig lång tid, men nog bara var ett par minuter, återvänder hjärtevännen och pulsen kan långsamt återgå till dess normala lunk. Vi tar farväl av våra nyvunna vänner och återvänder steg för steg till världen.
En ny värld öppnar sig i mörkret.
Vandringsfakta
Startpunkt: Port d’Alcudia
Längd/Tid: Vi registrerade inte den här vandringen. Enkel väg från Port d’Alcudia via Alcanada till grottan bör det vara cirka 7-8 kilometer.
Obs1: Sista biten till grottan (ett antal hundra meter) är mycket svår. Det är först brant nedåt med löst grus och stenar där det ofta är fuktigt och halt. Sen bär det brant nedför klipporna där det gäller att vara säker på foten och emellanåt ta hjälp av händerna. Det är definitivt inget för den svindelkänslige.
Obs2: För att besöka själva grottan bör man ha såväl rätt utrustning som rätt kunskap. Vi var enbart helt nära grottöppningen där vi hela tiden såg dagsljuset.
Läs mer: Du hittar fler vandringsbeskrivningar från Mallorca på vår vandringsguide.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
