Kåseri: Polis, polis, ordningspolis

En drönare förstör den naturliga idyllen genom sitt surrande. Då vaknar ordningspolisen till liv.

Här på Mallorca kan man lätt få intrycket av att det är lite si och så med reglerna. Men när det kommer till kritan är ordningspolisen så att säga överraskande närvarande.

Just nu håller vi tu turturduvor till på Mallorca och konstaterar lite avmätt som bara svenskar kan hur mycket bättre vissa saker fungerar i det perfekta lagomlandet Sverige. Ett praktexempel är självberömmet om hur plikttroget alla hundägare plockar upp efter sig. Att verkligheten ter sig annorlunda i mellanmjölklandet verkar vi inte ta in, måhända bländade av solen. Och är man närmast blind hjälper inte larmrapporter om smärre rekord i hundbajs på svenska gator och torg. Vi stirrar oss likväl blinda på några sporadiska, mer eller mindre färska klumpar på landsvägen och fortsätter med vår evinnerliga klagosång. Och så givetvis hur allt är så mycket bättre i Sverige: hur föredömligt vi alla sopsorterar och förstås aldrig skräpar ner på allmän plats, hur artig och lågmäld vår samtalston är.

Mycket gnäll och lite verkstad, tycker du?

Fel, fel, fel. Du skulle bara sett mig häromdagen! Då skulle du blivit riktigt stolt över din landsman. Redan på håll såg jag ett övertramp på naturen: en muskulös man i sina bästa dagar fjärrstyrandes en drönare på toppen av berget Talaia d’Alcudia strax utanför Alcudia. En fantastisk utsikt med berg och Medelhavet, och så detta enerverande ljud från denna eländiga apparat, bzzzzz som en monstruös mygga!

Ni kommer näppeligen att känna igen mig, det gjorde jag knappt själv i detta kritiska ögonblick, men jag blev förbannad, så till den milda grad att jag övermannades av en ordningspolis. Ja, min inneboende och alldeles egna ordningspolis.

Visa leg!

Jag ställde mig framför muskelknippet, pekade på drönaren och fräste så myndigt jag förmådde: har du en licens för det där?

Mannen log och svarade vänligt att han tar ner drönaren och genast ska visa mig sin licens. En minut senare visade han en schweizisk licens. Jag tittade noga, ja det var nog han på bilden.

Men så lätt gav jag mig ändå inte. Jaha, sa jag segervisst, men vi är på Mallorca! Alltjämt vänligt försäkrade han att han studerat en spansk karta över Mallorca och konstaterat att man fick flyga drönare där vi var.

Men du stör naturupplevelsen ändå! hävdade jag. Socialgeniet höll helt med om mitt påstående. Vi verkade nu vara rörande överens, vi skakade till och med hand och gjorde sällskap ner från bergstoppen. Det enda som var skakat var mitt hjärta över ordningspolisens otippade ingripande. Utåt höll jag skenet uppe och konverserade mannen. Ja, och vad jobbar du med?

Jag är polis, svarade han.

Drönare i skyn har blivit ett allt vanligare störningsmoment mitt i naturen.

Text: Eyal
Bild: Kerstin