Vandringen till Massanella, eller en av de finaste dagarna i mitt liv

Puig de Massanella

Puig de Massanella är det hägrande målet för vandringen. Mallorcas näst högsta topp och den högsta tillgänglig för vandrare.

 

Denna vandring bjuder på outsägligt vackert panorama över Mallorcas finaste och högsta berg. Dessutom på en kittlande känsla av vildmark och äventyr. Denna omtumlande vandringsdag är en av mitt livs bästa, faktiskt.

 

En meditativ timme

Uppvärmningen går i meditativ takt under stenekars mörkgröna blad och med fågelkvitter i öronen. Att vandra i denna rofyllda silvergrågröna kokong är godis för själen. Snart får även kroppen sitt lystmäte i de för Mallorca typiska stenlagda serpentinerna som obönhörligen leder allt längre upp. Mattan vi trampar på är av småsten och ekollon och ett dovt hundskall hörs på långt håll. Men vad nu! Kerstin blir träffad av ett ekollon i huvudet. Smärtan går över efter ett tag, men vi kanske måste skaffa oss ett ekollonskydd till nästa gång. Tillvaron i naturen verkar inte vara helt ofarlig. Och ändå älskar vi den.

Vandra genom stenekskog

Marsch uppför genom stenekskogen.

 

Äntligen utsikt!

Efter en dryg timme genom skog öppnar sig en utsikt över berg och hav, alltmedan uppstigningen i serpentiner fortgår. Fårskälla hörs från en flock betande vita får, kanske ett förebud om den stundande magi när Mallorcas omtalade bergskedja Tramuntana uppenbarar sig i dess egen majestätiska gestalt. Bergskedjan, ett av Unescos världsarv, liknar ett dignande smörgåsbord med bergstoppar där den ena överglänser den andra med längd, formationer och skönhet. På platån måste vi hålla andan igen: snett ovanför oss svävar ett par gamar, rovfåglar vars vingspann mäter upp mot tre meter. I motljuset har vi svårt att vara säkra på färgen på fjäderdräkten för att artbestämma gamarna. Hur som helst är det tur att vi är levande, annars hade vi nog varit smaskens för dessa respektingivande djur.

På väg upp från LLuc

En bit högre upp och äntligen lite utsikt.

Is på vattenpuss

Härligt med lite vederkvickande morgonkyla.

Vi passerar ett så kallat snöhus, ”case de neu”. Dessa hus på hög höjd var en förvaringsplats för snö och is – långt före kylskåpens intåg. Att temperaturen på dessa höjder lämpar sig för förvaring av is vittnar en ishinna på marken om.

Drygt två vandringstimmar har gått och nu får vi syn på Mallorcas näst högsta topp, Massanella. Vilken fägring! Och där på motsatta sidan tronar allra högsta toppen, Puig de Major, som känns igen på kupolen och som är ett stängt militärområde. Bara en liten stilla undran, hur tusan når vi Massanellas topp? På informationskontoret i Lluc har de förvarnat oss om att sista delen av vägen dit inte är märkt (härligt att höra, eller hur?). Så vart ska vi gå?

Vandringsskyltar på marken

Vart ska vi ta vägen? Skyltarna ligger i en hög huller om buller på marken.

 

Strapatser upp

Vi lämnar stigen och satsar på en genväg. Som så ofta i livet finns det sällan några riktiga genvägar. Vi klampar fram genom buskar och bedrägliga småstenar tills vi kommer upp på stigen som vi nyss lämnat, bara längre fram. I bästa fall har vi inte tappat tid.

Men utsikten är överväldigande. För varje steg på den slingriga steniga stigen öppnar sig ett vidare panorama med slösande överdåd av bergstoppar och klippformationer.

Här stannar vi till. Inte bara för att rådgöra om nästa steg, hungern har hunnit ifatt oss. Så vi slår oss ner på en klippa och njuter (både av maten och utsikten).

Utsikt

Underbart panorama med Alcudiabukten i fjärran.

 

Livet är stort!

Vi måste fortsätta, om vi ska hinna tillbaka före mörkrets intåg. Ändå måste vi snart hejda oss: vad ser vi nu – uppemot tio gamar! Så många gamar på ett och samma ställe har vi aldrig sett på Mallorca. Några gamar har delvis ljus (antagligen gåsgamar) och några alldeles mörk (antagligen grågamar) fjäderdräkt. De svävar i overklig slowmotion i en magnifik flyguppvisning.

Spaning efter gamar

Eyal som uppslukad under en gamspaning.

Gamar vid Massanella

Och här kommer en svävande gam uppe i skyn.

Vi hinner knappt återhämta oss innan vi hittar Mallorcas kanske mest enastående utsiktsplats. Utöver Tramuntanas oräkneliga bergstoppar och fantasieggande formationer i ögonhöjd skönjer vi nu även Cuberdammen långt nedanför stupen. Medelhavet ramar in alltsammans. Vi måste rusa vidare, men innan vi gör det pockar något i våra ögonvrår på uppmärksamhet: en av Europas största rovfåglar, en grågam, på samma höjd som vi! Den känns igen på dess alldeles mörka fjäderdräkt och det väldiga vingspannet på upp mot 290 centimeter. Nu har ännu fem gamar anslutit sig och alla svävar över dammens smaragdgröna vatten. Kan livet bli större än så?

Till denna skådeplats måste vi vända till med en rejäl matsäck och all tid i världen!

Plats för picknick nära Massanella

Hit ska vi återvända för en picknick när vi har mer tid!

 

 

Tidsnöd

Nu vill vi upp till toppen av Mallorcas näst högsta berg. Samtidigt är klockan mycket, över två, och nu på vintern går solen ner vid halv sex. Vi är inte framme än och ingen av oss vill vara uppe i bergen när mörkret faller och famla i blindo bland klippor och stup efter vägen tillbaka till civilisationen. Det finns skonsammare sätt att stupa på.

Dessa trängande tankar tränger vi undan, och samtidigt som locket är på sjuder det av spänning i kastrullen. Vi är på äventyr, får se hur det slutar!

“Här råder naturen och det är lite kittlande farligt, men frihetskänslan kan knappast vara intensivare.”

Vägen till toppen är ofrånkomligen uppåt. Vi klättrar med händerna och tittar inte ner. Pulsen skenar av upphetsning, för här är vi nära känslan av vildmark, av vistelse i naturen utan vare sig skyddsombud eller säkerhetsbälte. Här råder naturen och det är lite kittlande farligt, men frihetskänslan kan knappast vara intensivare. Vi tar en sten i taget, koncentrationen är på topp, här handen, här foten. Nu står vi upp på en platå!

På väg mot toppen

En bit kvar. Sista biten upp kräver lite hjälp av händerna när det bli brant.

 

Toppen

Massanella är en platt bergstopp. Vi har hamnat på “lilltoppen” som är några meter lägre än den högsta. Vackert och hisnande vyer så det förslår. Och det doftar förförisk av rosmarin överallt här. Men klart att vi inte nöjer oss med lillfingret.

Från lilltoppen till riktiga toppen passerar vi över en platå av stenöken likt Mordor från Sagan om Ringen. Och nu står vi där, två individer som förr i tiden var alldeles svimfärdiga vid höga höjder och inte kunde tänka sig nalkas höga stup. Nu står vi hänförda med skenande puls och rusiga ögon och nuddar vid markeringen av bergstoppen. Det känns som en seger.

På toppen av Massanella

Äntligen uppe på toppen! Det känns underbart!

 

Måste ner

Särskilt lång tid att njuta av segerns sötma finns inte. Små tecken som kvällskyla och smygande mörker har redan markerat skymningens bana – och en dryg väg återstår, en annan väg. För vi har bestämt oss för att ta en annan väg tillbaka, en väg som sägs vara avgjort kortare än den vi har tagit hit. Det gäller bara att hitta den trots avsaknad av tydliga markeringar. Kerstin kastar långa blickar efter stenrösen, och gång på gång sniffar hon sig till dem på något mirakulöst sätt. Jag fattar inte hur hon gör det.

På väg ner från Massanella

Vi måste passera ”Mordor” på väg ner.

Vandringen i ett storslaget landskap med öppna vyer mot hav och mäktiga berg fortgår. Ännu går vi i Mordors steniga land. Där möter vi bergsgetter, både hel- och halvvilda bergsgetter verkar det finnas gott om i bergen här. Och kolla vilken stilig skäggig bock!

Himlen har färgats lätt rosa och du vet vad det betyder. Skymning! Vackert så det smärtar. För vi har långt kvar och kan inte gå hur fort som helst för alla stenar som måste ses upp för.

Nu har vi kommit ner till trädgränsen och kan skönja dvärgliknande enar. Runt stenarna och stenekarna betar vita får vars fårskällor muntrar upp oss. Ekollon ligger i drivor och vattendrag porlar. Stigen är lättgången nu så vi rappar på vad vi orkar. De sista kilometerna går genom en gård i allt skummare ljus.

Skymning på väg över bergen

Skymningen sänker sig så sakteliga över Tramuntanas berg,

Ekollon i drivor på marken.

En ekollonmatta på stigen.

 

Epilog

Trots tröttheten efter en heldagsvandring måste vi stanna till med bilen intill den bergiga vinodlingen Mortitx för att beundra den rödlila himlen över bergen. En liten stund senare är svärtan mer eller mindre kompakt.

Solnedgång över POllensa

Trolskt rödlila skimmer över berg och hav under bilfärden hem.


Varning i all välmening

Den här minnesvärda vandringen innehåller flera utmaningar. Den tar 6-8 timmar så den kräver uthållighet. Bitvis är det stenigt så du måste vara säker på foten. Vissa (korta) passager kan upplevas som lite pirriga om du är svindelkänslig, speciellt dessa med klättringsinslag – med händerna – uppför en klippa (det handlar dock inte alls om bergsklättring som kräver säkerhetsutrustning). Allra svåraste utmaningen är att delar av stigarna inte är så bra markerade, vilket ställer höga krav på att kunna läsa karta och stor vana i att hitta i terräng (ha ett öga för stenrösen). Att gå vilse i en sådan terräng med höga klippor kan vara farligt och sluta med att vandringen blir minnesvärd av beklagansvärda skäl.

Men vet du vad, du kan få en fantastisk dag även utan att gå hela vägen ända upp till toppen. Utsiktsplatsen över Cuberdammen är ett drömställe där du kan picknicka i och insupa Mallorcas finaste vyer. Vi ska definitivt återvända dit med en välfylld picknickkorg. Vi kanske ses där!


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Refugi Son Amer nära Lluc.
Längd:
17 kilometer
Höjdskillnad: +/- 1 062 meter
Tid: Knappt 7 timmar.

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. Observera att tiderna inte stämmer, utan vi var i rörelse knappt 7 timmar.

Obs1: Vandringen är svår av flera skäl. Det finns passager på vandringen som kan vara problematiska för den svindelkänsliga. Dessutom är sista biten mot toppen brant och kräver viss hjälp av händer för att komma upp. Dessutom finns sträckor runt toppen där markeringen är direkt dålig och man måste försöka hålla utkik efter stenrösen.

Obs2: Passerar man förbi gården Finca Comafreda under vandringen – vilket vi gjorde på nedvägen – måste man normalt betala för att passera. Sex euro har vi läst att det kostar. När vi passerade ”vaktkuren” i skogen sent på eftermiddagen en vardag under vintern var kuren dock inte bemannad.

Läs mer: Du hittar fler vandringsbeskrivningar från Mallorca på vår vandringsguide.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.