Kåseri: Jagade

Insekter har tydligen ett väldigt utvecklat luktsinne. I verkligheten dras de dessvärre inte bara till blommor.

Denna upplevelse har gett mig viktiga insikter, men framkallat ångest och svett. Mycket svett!

Hustrun och jag var ute på en stilla skogspromenad tillsammans med en kompis i ett nordiskt grannland. Vi gick i kontemplativt tempo och jag var djupt försjunken i mina egna tankar tills något avvikande syntes i ögonhöjd framför mig, något som liknar ett smärre moln: en svärm med flugor. Så intressant tänkte jag och fortsatte promenaden.

Intresset verkade vara ömsesidigt. Om än på behörigt avstånd hängde molnet efter mig. Jag går rakt fram, höger, vänster, hoppar mellan stubbar, springer fram några steg. Molnet hänger med. Och nu börjar det vara närgånget och socialt avtrubbat. För inte fattar flugorna att de är oönskade trots att jag viftar avvärjande med armarna. Enda reaktionen blir att hustrun med kompisen som hittills gått några meter framför hejdade sig och betraktade mig med stum förundran.

Inte längre. Nu började molnet nalkas dem så vi beslutar oss för att raska på. Det enda positiva med vår springsprångande marsch är antagligen fettförbränningen – svetten forsar från alla kroppsdelar. Då och då viftar vi frenetiskt mot svärmen som oberörd följer oss hack i häl.

Till slut gav vi upp och vände och joggade tillbaka till hyrstugan. Pustade och joggade. Svärmen var som hypnotiserad, som beroende av vår livsluft. Den följde med oss även när vi lämnade skogen och sprang på asfalten den sista kilometern hem. Inte förrän vi i ett skutt försvann in i stugan och drämde igen dörren efter oss som flög de sin kos och vi kunde för första gången på länge hämta andan.

Hur var promenaden, undrade stugvärden lite senare på dagen? Jagade av flugor? Jaha, det är klart. Flugor älskar mineralerna som finns i svetten.

Den typen av kärlek betackar jag mig för! Nästa gång får man väl ha en handduk med sig för att torka bort mineralerna.

På flykt. Eyal och en kompis försöker jogga ifrån flugsvärmen. Lönlöst.

Text: Eyal
Bild: Kerstin