Kåseri: Om konsten att förena nöje med nytta

Jobba under vandring

Mitt i naturen och så försjunken i mobilen när jobbet pockar på.

Balansen i mitt liv hänger ibland på en skör tråd. Det ska finnas en fullkomlig harmoni mellan mitt värv som frilansjournalist och min passion för upptäcktsfärd. Hur skör denna tråden är visar detta föga censurerade klipp ur en vanlig vardag i mitt liv.

En högst vanlig arbetsdag. Snart lämnar vi civilisationen och beger oss ut på en dagslång vandring på hög höjd. Den största risken är antagligen inte att tappa fotfäste, störta ner i en ravin och sluta karriären i en gams mage. Snarare oroar jag mig som frilansjournalist för att hamna i en så kallad radioskugga, otillgänglig för omvärldens brådstörtade försök att nå mig per mejl och telefon. Utan tillgänglighet stannar allt mitt arbete upp. Inga kontakter med intervjupersoner och inga svar på angelägna frågor från redaktionen. Konsten är att kombinera nöje med nytta.

 

Det gäller att passa på

Därför passar jag på medan vi fortfarande är i civiliserade trakter i den andalusiska bergsbyn Lanjaron att stämma av med en intervjuperson att vederbörande har läst intervjutexten. Jojo, jättefin text, men kan du formulera om ett par saker?

Nu är vi mitt i en uppstigning, men mejlkontakten fungerar. Jag frågar om hur han helst skulle vilja ha det. En stund senare kommer svaret. Jag sätter mig på en sten och hukande över mobilen justerar jag formuleringarna. Vad det är vackert därnere, tänk att vi redan kommit så långt!

En stund senare är texten levererad till redaktionen. Det plingar! Vad nu, jag brukar inte få bekräftelser på textleveranser. Det visar sig att en person jag intervjuade hastigt har avlidit. Texten har gjorts om och jag måste läsa och kommentera den nya texten. Jag gör det bokstavligen på stående fot.

– Titta vad vackert det är med bevattningskanaler och vita bergstoppar! säger hustrun.
– Ja, verkligen vackert, säger jag och svarar i samma andetag på redaktionens mejl.

Tänk att denna person jag nyligen talade med har dött. Tänk vad bedövande vackert dessa omgivningar är. Tänk att… Pling. Ett nytt mejl från redaktionen. Då intervjupersonen har gått bort behöver vi en ny intervju med en levande person. Kan du kontakta den här personen i stället? Det är bråttom.

Innan vi försvinner in i en ravin och slukas av ointaglig radioskugga avfyrar jag ett jakande svar. Nu har jag tagit på mig ett ansvar.

 

Radioskugga

Klockan är lunch och vi hittar några stenar utan alltför mycket blåst. Internetet och världen är långt borta och jag borde tänka på hur outsägligt vacker platsen är, på hur exklusivt det känns att vandra timtals utan att stöta på en enda människa, på den enorma frihetskänsla som denna tillvaro innebär. Men jag kan inte låta bli att tänka på ansvaret jag tagit på mig. Jag har gett mitt ord på att snarast möjligt kontakta en intervjuperson. Redaktionen räknar med mig. Och där sitter jag på en sten avskuren från världen. Tänk om vi aldrig återkommer helskinnade från denna expedition.

Vi fortsätter vandringen i högt tempo och passerar en trång passage. Åt ena hållet en vattenkanal, åt andra hållet en buske. Men busken är ingenting att hålla i handen när det blåser och jag nästan slungas omkull av kastvindar. Bortom busken öppnar sig en svindlande avgrund. Vi fortsätter halvt dubbelvikta för att kunna ta oss fram utan att ramla. Till slut måste vi ligga på marken, stormen är alltför mäktig.

Rätt som det är har det mojnat något och vi kan fortsätta. Tyvärr tar vi fel stig och vet inte vad vi ska ta till oss. Gps:en är förstås stendöd och någon karta har vi inte. Men värre kan det vara. Två skällande hundar störtar fram mot oss. Vi stelnar till och sneglar efter stenarna på marken.  En låg vissling hörs varpå ett vänligt kvinnoansikte träder fram. Lola heter denna svarthåriga, solbrända medelålders kvinna.

Hon gestikulerar lugnande om att vi inte behöver vara rädda, hundarna är traumatiserade sedan tiden hos en annan ägare, men innerst inne är de snälla, de bits inte. Hon omfamnar den största av dem och även den andra hunden lugnar genast ner sig. Lola bor i ett stenhus och lever på egenodlade grönsaker från en liten jordplätt bredvid. Hon äger knappt någonting, men bjuder storstilat och med varmt leende att dela på det hon ändå har: hembakta småkakaor.

Möte med Lola

Oväntat möte med Lola. Men ansvaret för jobbet piskar på, och kakinbjudan får anstå till en annan gång.

 

Uppkopplad

Vid det laget är läsaren nog lika smärtsamt medveten som jag om att jag måste tacka nej till en fördjupad bekantskap med Lola. Hur hårt det ännu svider måste vi fortsätta. Som en sista välgärning pekar Lola på riktningen vi måste följa för att återvända till världen. Vid fyratiden är vi i byn och jag kan ringa upp den tilltänkta intervjupersonen. Hon kan förstås nobba intervjuförfrågan, men hon låter så glad och vill gärna vara med. Ring om ett par timmar! Hon ska på en träning först.

Uppemot sex timmar senare är artikeln skriven och jag stupar i säng lyckorusig och utmattad.

Någon vecka senare dör denna intervjuperson också. Men det är en annan historia. Jag har lärt mig en omistlig sak om livet. Att para nöje med nytta är inget rent nöje. Men livet måste gå vidare, i varje fall ett tag till.

Snöklädda berg ovanför Lanjaron

Bedövande vackert i Alpujarra, men vad hjälper det när man inte kan koppla bort tanken på uppkoppling.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Ditte skriver:

    Tack för fin läsning och tänkvärda tankar. Och man rår ju inte på livet för det lever sitt eget liv. Ibland går det vidare.

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Det var klokt sagt. Livet är verkligen oförutsägbart och lever, som du skriver, sitt eget liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.