Vandra i Bad Gastein: Till Niedersachsenhaus och Bockhartscharte

På kammen nära Niedersachsenhaus

Följ med på en av våra favoritvandringar nära Bad Gastein. Här bara ett litet smakprov på naturen som väntar.

Denna vandring från Sportgastein till Niedersachsenhaus och vidare längs kammen till Bockhartsscharte  och sedan tillbaka ner i dalen är en rundvandring med extra av allt: svindlande höjder, spektakulära utsikter, alpsjöar, vattenfall, alpblommor, kor, murmeldjur och kanske någon gam. Och ovanligt nog, inga tråkiga transportsträckor utan utsikt.

Vandringen inleds med dagens största fysiska prestation: 1 000 höjdmeter till alphyddan Niedersachsenhaus på 2 471 meters höjd. Redan på parkeringen i Sportgastein känner jag en ohejdad glädje, dalen Nassfeld är sagolikt vacker: betande vita får och idisslande brunvita kor i hagen tittar förstrött på oss under vägen upp. Grusvägen är omgiven av berg med vita snöfläckar här och var. En liten bondgård – “alm” – i traditionellt stenhus och ett par välskötta blomlådor. Här och var en liten damm och en porlande bäck och fötterna sviktar på dessa fuktiga marker.

Nassfeld på morgonen

Trolska Nassfeld i arla morgonstund. Här börjar dagens långvandring.

 

Tur med vädret

Soligt. När vi knallar längs en fors på en uppåtgående stig blir det genast varmare. Vi tittar upp: ett vattenfall – och ännu högre upp avtecknar sig en siluett av målet med uppstigningen, alphyddan Niedersachsenhaus tronande på bergspasset Riffelscharte. Jag vet inte om vetskapen om de återstående två timmarnas konstant uppstigning är misströstande eller uppmuntrande. Däremot tycks alpblommorna som lyser upp i gult, rosa, orange, vitt och lila, liksom fjärilarna, heja på oss två.

Är vi så farliga, tycker ni? Jag tycker inte det. Men murmeldjuren varnar i varje fall för oss med sina gälla läten. Inte att undra på, egentligen. Vi befinner oss i murmeldjurens revir. Men inte bara deras. En hel skock brunvita kor mumsar på en äng bågnande av smörblommor.  En ko är speciellt nyfiken, ska vi klia dig på hakan lilla vän?

”Ska vi klia dig på hakan lilla vän?”

Vi närmar oss ett vattenfallet vars dån genljuder allt ivrigare i dalen. Går förbi ett porlande vattendrag och nu blir uppstigningen allt brantare. Vi står öga mot öga med ett snöfält som är åtminstone hundra meter långt och som till stora delar är täckt med jord och stenar. Inbillar jag mig bara eller har luften blivit tunnare? Pulsen är i varje fall avgjort högre.

 

Intensiv närhetskänsla till naturen

Jättelika lila blommor förgyller uppförsbacken. Stigen blir allt trängre och kan upplevas som svindlande. Lägligt nog finns en vajer att hålla i förbi den smalaste passagen. Avgrunden öppnar sig, så det är en bra träning för oss svindelkänsliga. Från denna smala stig upplever vi stor närhet till naturen och till det bultande vattenfallet bredvid.

Eyal håller hårt i vajern som en besvärjelse mot svindelkänslorna.

Vi nalkas vitskimrande isfläckar och förnimmer deras svalka. Mittemot syns dramatiska, grönbevuxna klippor. Känslan av att bestiga svindlande höjder genomsyrar mig. Nu har vi kämpat upp i 1,5  timmar och alphyddan ter sig som något annat än en siluett; det är ett bastant trevåningshus med vajande gröna flaggor bredvid.

Niedersachsenhaus närmar sig efter ett par timmars vandring. Snart dags för en välförtjänt paus efter 900 höjdmeter.

Ännu kvarstår ett par hundra höjdmeter på allt tröttare ben. Vi fortsätter obönhörligt. Uppåt. Framåt. Ett gällt läte igen påminner om att vi har kommit djupare in i murmeldjurens kungadöme. Vi ser dock inga murmeldjur, bara färsk fårspillning och något hundratal meter från fyndet – rofyllt betande får på en sluttning.

Utsikt på väg upp mot toppen över gräsbevuxna berg.

 

Upp på kammen

Vi går på vita, lavklädda stenar. Vitklädda bergstoppar liksom alphyddan rycker allt närmare. Titta, folk har förevigat sina namn med stenar!

Mäktig vy från Niedersachsenhaus. Mitt i bild syns stensignaturer från tidigare besökare.

Framme vid Niedersachsenhaus på 2 471 meters höjd. En liten skylt informerar att stugan byggdes 1926, brann ner 1984 och återuppbyggdes 1986/87.

Äntligen Niedersachsenhaus!

Det blåser snålt på toppen, men tack och lov inga farliga kastbyar. Mössa, vantar och tröjor tas fram. Ingen lunchpaus i blåsten. Vi går på en smal kam. Sportgastein till höger och Rauris till vänster, ett svindlande 360-gradigt panorama som framkallar eufori. Vi slår oss ner på en sten och ber om en gnutta sol och vindstillhet. Snälla, vi behöver verkligen en rast.

Eyal står överväldigad på kammen. Men den hårda vinden piskar oss att gå vidare. Lunchen får anstå.

 

En gam!

Ingen rast, men vädergudarna är ändå nådiga mot oss. Några moln lättar varpå den historiska väderstationen Hohe Sonnblick uppenbarar sig.

Vi tittar bakåt mot alphyddan och tänker på hur den sticker ut, hur utsatt den är placerad på kammen. En gam seglar förbi och ingjuter en intensiv närhetskänsla till naturen. Vi sätter oss på en sten och packar upp lunchen, men måste snart avbryta för vinden har ökat i styrka och solen gått i moln. Bredvid vår smala stig några öppnar sig branter på ömse sidor. Försiktigt går vi vidare längs kammen.

Storslagna berg åt alla håll.

 

Sol och mirakel

Återigen sol och det känns genast varmare. Vi har länge trånat efter att se toppen av Schareck på 3 123 höjdmeter. Vi måste ha varit snälla på sistone, för nu verkar molnen kring denna gigant vara på väg att lätta. Vi håller andan. Bara en bit fattas: toppen är ännu höljd av moln. I övrigt syns hela den vitskinande glaciären som har förskansat sig på Scharecks topp. Ofattbart, men nu avtecknar sig ett litet kors på den snöfria, karga, översta spetsen av berget. Så litet, så storslaget.

Schareck

Mirakulöst lättar molnen över toppen på giganten Schareck. Hjärtat stannar upp.

 

Vi tappar hakan igen

Först: en gam till! Och direkt därefter: en bergskedja med mäktiga formationer får oss att häpna. Ett litet vattendrag av smältvatten och överallt tappra små alpblommor. Rapunzlar, gula fibblor. ..en alpvariant av prästkragar. Sånt blir vi glada av.

Alpblommor

Växter som gör oss glada.

Vindarna har mojnat och vi slår oss ner på en grönskande äng med vår matsäck och spanar efter gamar i riktning mot deras tillhåll i Krumldalen, vilken är en sidodal till Raurisdalen. Men gamar är rovfåglar och infinner sig inte på beställning. Vi tröstar oss med choklad och kaffe medan den nu ljumma vinden rufsar vårt hår.

Paus nära Bockhartscharte

Spanar efter gamar (får nöja sig med kaffe).

 

Nära ögat med murmeldjur

Går nerför stenstigen och där uppenbarar sig den grönt glimmande sjön Oberer Bockhartsee i all dess härlighet. En bra bit dit återstår från bergspasset Bockhartscharte på 2 226 meters höjd. Medan vi går ner längs stigen ser vi ett murmeldjur på håll. Det tittar mot oss och utan att göra sig någon brådska försvinner den in i underjorden igen. Ett, två, tre murmeldjur! De leker med varandra vid ett mindre vattenfall. Ett murmeldjur tycks varken se eller höra oss, det går mot oss på stigen. Tänk om den överraskas av oss och går till anfall! Djuret stannar till på fem meters håll och låtsas inte om oss. Något liknande har vi inte varit med om. Fattas bara en kungsörn! Ska vi ringa dess tipstelefon och berätta om murmeldjuret? (Kungsörnar käkar murmeldjur.)

Murmeldjur

”Hej lille vän, vad heter du?”

 

Naturen är outgrundlig

Vi går vidare och står plötsligt vid en åtminstone 50 meter hög, lodrät klippa; vi känner oss som två myror. Naturen är outgrundlig och underbar. Passerar sjön över många lavklädda stenar. En lärka eller ärla piper förbi. Vi går i en trång dal mellan två bergssluttningar.  Vattendrag, stenar och en obeskrivlig mångfald blommor.

Eyal känner sig som en myra nedanför klippan.

Vi tar avsked från Oberer Bockhartsee och skymtar sjön Unterer Bockhartsee, med dess något mörkare vatten. Vi befinner oss mitt i en blomprakt vid ett porlande vattendrag, luften är mättad av timjandoft.

Vattenfall forsar ner förbi en sluttning fylld med med alprosor i eftermiddagssolen. Ett magiskt ögonblick att drömma sig tillbaka till.

Vattenfall och alprosor

Ett litet vattenfall mellan Bockhartsjöarna piggar upp på väg ner.

 

Vi avrundar

Nu kommer vi förbi Unterer Bockhartsee och konstaterar att en del av sjön förefaller smaragdgrön (ska man vara petnoga är detta inte en sjö, utan en damm). Vi går förbi en alm med spektakulär utsikt över Nassfeld.

Nu ner mot Sportgastein. Stigen är brant och stenig, men utsikten över snötäckta toppar och en frodig dal är fantastisk. En härlig final.

Untere Bockhartsee

Unterer Bockhartsee. En förtrollande skönhet.


Vandringsfakta

Längd: 14,4 km
Höjdskillnad:
+/- 1 103 meter
Tid:
Cirka 6,5 timmar

Karta och detaljer: Se vår profil på Wikilock. Observera att tidsangivelsen där inte stämmer.
Vandringen startar vid parkeringen/busshållplatsen i Sportgastein. Därifrån följde vi skyltarna mot Niedersachsenhaus. Väl där följde vi kammen och skyltarna i riktning mot Bockhartscharte (vandringsväg 121). Och därifrån vidare nedåt mot Bockhartsee och Bockhartseehütte (vandringsväg 121) och slutligen tillbaka till startpunkten.

Obs 1: Vandringen innehåller partier som kan vara besvärliga för personer med problem med svindel. Dessutom är den fysiskt ansträngande på grund av höjdmeter och längd.

Obs 2: Vandringen längs kammen från Niedersachsenhaus till Bockhartsee är mycket utsatt för väder och vind. Ha därför koll på vädret innan du bestämmer dig för den delen av vandringen.

Tips 1: Det går att korta vandringen. En möjlighet är att gå fram och tillbaka till Niedersachsenhaus, vilket innebär en rejäl vandring såväl uppför som nedför. En annan möjlighet är att vandra från Sportgastein upp till Bockhartssjöarna, antingen till båda eller kanske bara den nedre.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.