Klagomålens vara eller icke vara

Att klaga eller inte klaga är en knivig fråga. Man vill ju inte hamna hos polisen, som en restaurangägare hotade oss med.

Att klaga eller inte klaga, det är frågan. Att kräva sin rätt enligt konstens alla regler. Eller är det ädlare att hålla tillbaka en upplevd oförrätt och för evinnerlig tid älta den på sin kammare?

Förr i tiden klagade vi prompt vid varje tillfälle då vi upplevde oss orättvist behandlade. När flygbolaget förstörde vår Ikea-barnvagn under transporten klagade vi. Och fick en mycket finare barnvagn på innerstadsbutiken som flygbolaget samarbetade med. Det var väl ett kap, eller hur?

Mindre lyckat blev en romantisk kväll på en restaurang vid Gardasjön under vår smekmånad i Italien för tvåsiffrigt antal år sedan. Vi beställde pasta utan kött efter ett ordentligt förhör om rättens innehåll och fick till vår stora förtret ändå finskurna skinkbitar med i anrättningen. Att peta ut köttet var lika lätt som att svälja en kamel i ett nafs. Restaurangägaren envisades med att ta betalt för rätten och hänvisade till kyparen, som höll sig undan. När vi vägrade betala hotade han med polis. Det slutade med en viss rabatt och en totalförstörd kväll. Var det klokt att klaga? Nej, med facit i hand var det ofantligt dumt.

Hanteringen av misstag avgörande

Ändå har äktenskapet hållit och vi fick barn som vi tog med på allsköns upptäcktsfärder. En sådan utflykt slutade på en lantlig restaurang på Österlen. Efter en dryg timme fick vi vuxna mat, men barnens mat uteblev. När vi bad servitrisen och tillika ägaren att förklara vad som hände och prioritera barnens mat fick vi ett ovanligt – och ovänligt kan tyckas – erbjudande: Om ni inte är nöjda kan ni gå.

Vi betalade för drickat och gick därifrån – hungriga som vargar, men stolta. Ty vi stod på oss när någon behandlade oss som luft. Vi återupprättade vår självrespekt. Självklart återvände vi aldrig dit.

Vi minns även skidanläggningen i Åre där barnen lärde sig åka skidor på förmiddagarna och roade sig i barnklubben resten av dagen. Enda plumpen i protokollet var att överförfriskade män blockerade bubbelpoolen. Väluppfostrade tystlåtna barn och vuxna gjorde sig icke besvär. Vi klagade hos ledningen och fick låna panoramabastun högst upp i anläggningen kostnadsfritt. Där satt vi och bastade väl och länge hela familjen med vidunderlig utsikt över snöklädda fjäll. Inte blev upplevelsen sämre av att hotellet bjöd på delikatesstallrik med rökt korv och ostbitar. Barnen fick också glass och vi vuxna öl. Sådana minnen kan jag bli tårögd av. Misstag inträffar förr eller senare. Det är genom hur misstagen tas om hand som företag visar om det förtjänar vårt förtroende. Givetvis återvände vi dit.

Jag tror och hoppas att företag som tar sina kunder på allvar har goda chanser att bli lönsamma och långvariga.

Vad har jag lärt mig av 40 år som konsument?

I de allra flesta fall avstår jag klagandet. Jag väljer mina strider, eftersom klagandet kostar både i energi och tid. Sist serverades vi oätligt hårt bröd på restaurangen, men ägaren som serverade oss var oerhört sympatisk. Så jag knöt näven i fickan och njöt av totalupplevelsen.

Men när både mina ekonomiska rättigheter och respekten har trampats på vaknar gnällspiken i mig. Det är knappast pengarna allena som jag är ute efter, utan något djupt mänskligt. Som kund vill jag behandlas med respekt och att mina invändningar ska tas på allvar. Det företaget som inte hörsammar det kommer att ha att göra med en tiger.

Hur tänker du kring klagomål? När klagar du och när låter du bli?

Text: Eyal
Bild: Kerstin