Vandra till Illhorns svindlande topp
Svindlande vackra vyer från Illhorn över Matterhorn och andra giganter.
Vyerna från Illhorn över Matterhorn och andra giganter – och de branta stupen mot avgrunden – är så hisnande att det pirrar i magen. Vägen upp bjuder på flera förtjusande vyer, men mindre skräck. Den som vill kan kombinera med några alpsjöar.
Varning för svindelkänslighet
De branta stupen utan räcke på Illhorns högsta topp och den smala och korta kammen på väg kan ofrånkomligen vålla svindelkänslor. Men det går att njuta av fantastiska vyer även från en mindre läskig utsiktsplats alldeles intill toppen.
Du hittar en digital karta över vandringen på vår profil i appen Wikiloc.
Chandolin
Start i centrum av alpbyn Chandolin, vars äldre del med gamla välbevarade chalet definitivt är sevärd. Vi startar på 1 979 meter över havet och går upp mot högre höjder, 2 717 meter om man ska vara petnoga. Det är ett hyggligt dagsverke, men egentligen inte så tekniskt krävande. Bara att hitta sin takt och mala på, andas och njuta. Enkelt, eller hur?
Ingångsvärdet är Alperna på ena sidan och blandskogen på den andra. Sedan går vi djupare in i skogen en bit. Skogsfåglar ger sig tillkänna: en tofsmes mitt på vägen, en rödhake flyger runt, en nötkråka kraxar.
Matterhorn
Efter skogen öppnar sig vyerna och vi blir golvade direkt: Matterhorn och fem andra toppar på över 4 000 meter dominerar landskapet tillsammans med oändligt många andra hisnande alptoppar.
Få känner till att Matterhorn syns från andra ställen än Zermatt. Som härifrån. Fast den är inte riktigt lik Toblerone från det här hållet. Från den här vinkeln är Matterhorns topp platt och fyrkantig. Och lika majestätisk som sig bör på 4 478 meter över havet.
Men vi strävar inte efter det omöjliga och siktar in oss på Illhorn, som även den visar upp dig bland topparna. Dit återstår ett par timmar. Förbi alphyddan Cabane Illhorn på 2 130 meter och fortsätter mot Tsapé. Det finns en kortare och brantare stig, men vi tar en lite längre och lättare serpentinväg upp.
Redan nu från de höstfärgade sluttningarna kan man ana Matterhorn bland topparna på håll.
Vi tar den enkla vägen upp i långa serpentiner.
Fyr och höstfärger
Kontrasterna är enorma. Höstfärgade sluttningar i rött och gult åt ena hållet. Mäktiga berg med karga ogästvänliga klippväggar åt det andra. I fjärran avtecknar sig något udda på en alptopp: en fyr!
Varför har man satt en fyr på en alptopp? Svaret får vi några timmar senare av Cabane Illhorns sympatiske kock Pierre: bara för att man ville och kunde!
Vid en alpsjö ger sig ett murmeldjur till känna på en sluttning under oss. Alltså har vi kommit en bra bit upp. Det dröjer inte länge innan vi passerar sittliftens toppstation Le Tsapé på 2 470 meters höjd. Efter en vänstersväng upp mot Illhorn återstår enligt skylten bara 50 minuter till toppen.
Sista och vackraste biten upp mot toppen.
Utsikt mot en av alpsjöarna på väg upp.
Illhorn
Dessa 50 minuter är fullspäckade av pulshöjande ögonblick. Vi rör oss i högalpina marker långt över trädgränsen. Alperna, ett murmeldjurshål längs stigen, ett pass med häpnadsväckande vyer över höga alptoppar, en turkosglimrande alpsjö nedanför en närliggande sluttning. Stenarna i en annan sluttning målar bergväggen limegrön. Så ännu en alpsjö. Och ännu vidare vyer medan vi flämtar uppåt. Ett murmeldjur visar sig för ett förstulet ögonblick nära toppen och försvinner, antagligen i ett hål i marken.
För att komma till den formella toppen måste man passera en smal kam och här vill man inte tappa balansen. Och när man erövrar dessa få och svindlande metrar väntar 360-gradig utsikt över allt som är mäktigt och vackert och högt här uppe, Matterhorn, Valais världskända berg och förstås det egendomliga berg som rasade för en herrans massa år sedan och som ser ut som ett urgröpt berg. Det är mycket man kan se och överväldigas av om man törs stå still, hejda sin skenande puls blott ett andetag från en dödlig avgrund på 2 717 meters höjd.
Men det går att njuta av spektakulära vyer med lugnare puls och längre avstånd till klippkanten. Snart kommer beviset.
Det återstår en liten och smal stig till toppen. Vågar Eyal?
Wow!
Öppna utsikter mot Rhônedalen.
Picknick på svindlande höjder
Avståndet till klippkanten är tillräckligt betryggande för att vi med bibehållen själsro förmår slå oss ner på bänken nära toppen och med god aptit ta oss an en smörgås med ost, kokt skinka och så klart senap här i Valais. Även dryckerna är lite typiska. Aprikosjuice, Valais är känd för dess aprikosodlingar i Rhônedalen, och den schweiziska läsken med mjölkvassle, Rivella. Den avslutande mjölkchokladen har aldrig smakat så gott som här på toppen, med ändlösa vyer över de karga och vitklädda berg som omringar oss. En oskygg alpjärnsparv trippar runt på tre-fyra meters avstånd.
Inför detta mäktiga landskap pendlar vi mellan eufori och ödmjukhet. Och när vi betänker de branta stupen som ruvar några meter bort förnimmer vi en skräckblandad förtjusning längs ryggraden.
Vid Illhorns topp har vi hittat en bänk med breda vyer över oräkneliga alptoppar.
Picknicklunch på bänken.
Tillbaka – med eller utan alpsjöarna?
Ja, det är frågan som ställer sig när vi efter mycket möda har lyckats slita oss från bänken med oförglömliga vyer uppe på Illhorn.
Å ena sidan har vi på håll redan sett två av de tre sjöarna och kunnat ana den tredje, den så kallade svarta sjön. Å andra sidan är det en helt annan sak att se något på håll eller att uppleva det nära. Avgörande är att avstickaren till sjöarna skulle ta minst en timme extra, vilket avgör saken för vår del. Nästa gång ska vi ha mer tid på oss för att kunna uppleva alpsjöarna och inte minst den svarta sjön.
Njuter av sjöutsikten på håll.
Tillbakavägen
Alltså i stället för en svart sjö hejdar vi oss vid en svart lavklädd sten. Efter en högersväng mot Chandolin följer vi en stenig stig ner i en sluttning med höstens alla schatteringar, vackert överblommade rallarrosor och imponerande vyer mot höga berg. Weisshorns ståtliga vitklädda topp sticker ut från ett kargt bergsmassiv. Ovanför oss ropar alpkajorna till varandra.
Så tänker jag på hur bra det är att höstvandra i Alperna. Trots att det är eftermiddag uppstår ingen åska. Luften är krispig och höstfärgerna hänför.
Höstigt på tillbakavägen.
Kan ett blåbärsris bli rödare än så här?
Oväntat möte i Cabane Illhorn.
Efter en kort sträcka som är lite tekniskt besvärlig, eftersom erosionen skapat ojämnheter i marken, är vi återigen vid alphyddan Cabane Illhorn. Denna gång råkar vi Pierre vid hyddans soliga terrass.
Pierre har varit kock här i tre år och han verkar vara välkomnande och sympatisk.
“Jag är en fransman så matlagning är i mitt blod”, säger Pierre och gestikulerar mot ådrorna i armen.
“Gå in och se er om”, uppmanar han oss.
Det ser mysigt ut. Tänk att sitta här längs långbordet och äta raclette tillsammans med andra vandrare!
Tack för vänligheten, käre Pierre!
Tack vare nedförsbackens bekväma lutning dröjer det inte länge tills vi är återbördade till startpunkten i Chandolin.
Minnena från Illhorns hisnande topp kommer vi att bära med oss länge. Vi återvänder – och då ska vi definitivt svänga förbi sjöarna!
Alphyddan Cabane Illhorn har en trevlig terrass i solen.
Pierre har varit kock på alphyddan. “Jag är en fransman så matlagning är i mitt blod”, säger han.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: I Chandolin nära busshållplatsen Chandolin, Poste.
Längd: Drygt 10 kilometer
Höjdskillnader: +/- 740 meter
Tid: Knappt 5 timmar i rörelse.
Karta och detaljer: Se vår profil på Wikiloc. På tillbakavägen följde vi vid Pas de l’Illse skylten mot Chandolin 1 h. Vandringsstigen är här markerad med rödvitt på stenar, däremot saknas skyltar under vägen fram till Cabane Illhorn. Under sträckan fanns flera stigar så det kan vara bra att ha lite kolla på kartan.
Obs: De sista få metrarna upp till toppen av Illhorn kan vara besvärliga för den som är svindelkänslig. Men det går alldeles utmärkt att njuta av de storslagna vyerna även om man stannar något tiotal meter längre ned. Vägen upp dit bör inte utgöra något problem för den svindelkänslige.
Läs mer:
– Alla våra vandringar i Valais hittar du här.
Tillbaka i Chandolin och tar en liten tur till den gamla delen. Charmigt, eller hur?
Text: Eyal
Bild: Kerstin
