Uppe på ett bergshotell i Schweiz

av PåUpptäcktsfärd · Publicerat 2026-01-04 · Uppdaterat 2026-01-05

Det är häftigt att se dagen gry uppe från ett berg. Som här på berget Muottas Muragl i övre Engadin i Schweiz.

Vi har en dröm. Tänk att vara med om när dagen blir till i Alperna! Eller natten! Nu ska vi bo 2 456 meter över havet i tre dagar på berget Muottas Muragl i övre Engadin i Schweiz.

Muottas Muragl

Har du hört namnet Muottas Muragl?

Inte jag heller, fram till nyligen. Till detta berg ska vi och övernatta på ett litet hotell som vilar ensligt på berget Muottas Muragl. Tänk dig att uppleva en solnedgång mitt bland Schweiz vackraste alper i övre Engadin. Att vara med när dagen blir till bland grandiosa berg.

En dröm som nu ska förverkligas. Bara ett litet problem: det ska bli skitväder, i flera dagar. Vi hade lika gärna kunnat fika i Säffle i sällskap med Mona Sahlin.

Emellertid verkar vädret i staden Chur i nedre Engadin vara helt okej, till och med valde vi en bänk i skuggan av omsorg om vår nyinköpta choklad. Leve hoppet!

Vi har upplevt magiska stunder i Alperna förr och hade då en exceptionell tur med vädret, så vi vet hur storslaget en sådan naturupplevelse kan vara.

Framme

Utanför tågfönstret har landskapet här i övre Engadin blivit alltmer dramatiskt. Branta, rakt stupande klippor omfamnas av berg som sluter upp mot skyn. Väldiga moln rör sig ständigt. Ändå är vi okuvliga: vi ska förbli optimistiska om väderutsikten, alternativet är olidligt trist.

Bergbanan tar oss sakta, men säkert upp till hotellet. Det är tidig kväll och terrassen vid hotellet ska i vanliga fall ha makalös utsikt över Engadin, Samedan, Celerina, St Moritz, Pontresina och givetvis de majestätiska glaciärerna och Alperna som omger dem och åtminstone fem sjöar i dalgångarna.

Spektakulära vyer redan på väg upp med bergbanan upp till hotellet på Muottas Muragl.

Tur

Vi har tur. Än så länge har molnen skonat oss. Klockan är straxt före sex, ännu är det ljust såhär i slutet av september, ett mjukt ljus som förebådar solnedgången. Vyerna som uppenbarar sig i detta vänliga ljus är magnifika. Givetvis är vi inte nöjda.

Tur med vädret. Blå himmel och inte så kallt.

Philosophenweg

Varför nöja sig med vyer från 2 456 meter över havet när en stig leder till ännu högre höjder och antagligen vidare vyer?

Philosophenweg är en två kilometer lång toppvandring i en högalpin miljö. Den tar vi. I uppförsbacken känner vi av hur ovan vår kropp är att processa den tunna luften häruppe, hur lungorna kippar efter andan, hur påfrestande backarna är för hjärtat, hur lätt vi blir trötta, hur ofta vi tvingas ta små, små pauser, nästan i mjugg, för att få ner pumpens dunk något.

Vi går ut på en utputande utsiktsplats och betraktar de omgivande bergsmassiven. De är karga, ogästvänliga och antagligen livsfarliga att vistas i om vädermakarnas prognos på massivt snöfall slår in.

Ett litet fynd bland stenar med limefärgad lav: köldnupna, höstfärgade låga växter. Respekt!

Giovanni Segantini en av filosoferna längs Philosofenweg.

En liten paus vid en hisnande utsiktsplats.

Omtumlande på toppen

Vi står vid stenrösen på toppen och förmår se åt alla väderstreck. Molnen leker med oss. Än avslöjar de oräkneliga berg än beslöjar. I denna stund kvittar det hur snålt det blåser, hur frusna fingertopparna är, alla världsliga saker är decimerade till ingenting. Ty detta är livet. Stå här. Insupa kvällsljuset sista andetag.

Och sedan en språngmarsch två kilometer ner i halvdunklet med kvällskylans piska i ryggen.

Nästan nere vid hotellet hejdar vi oss vid en utsiktsplats och trollbinds av Piz Ot på 3 246 meter över havet. Engadins högsta topp Piz Bernina på 4 049 meter skymtar vi för ett förtrollat ögonblick, tills den slukas av farande molnslöjor.

Det är toppen att stå vid bergstoppen.

Utsikten är onekligen en av fördelarna med att bo uppe på Alperna. Här syns både hotellet och St. Moritz nere i dalen.

Dag 2: Kvart i sju

Det är runt tio grader nu på morgonen och blåsigt. Vindpustarna känns i ryggmärgen. Ändå: upp ska vi! Soluppgången stundar om en kvart. Alltså rusar vi upp och pressar ner den tunna alpina luften i våra ovana lungor. Vi flämtar, hejdar oss, hämtar andan framåtböjda och rusar vidare, lite av en ond cirkel som inte tar slut – förrän vi är vid toppens stenröse.

Väntans tid

Solen tar tid på sig så vi undrar om den överhuvudtaget kommer att synas, molnfritt är det inte, på sina håll är molnen tjocka och ogenomträngliga. Ändå kan åtskilligt siktas: magnifika glaciärer och väldiga berg åt alla håll. Flämta har vi slutat med, men vyerna som ständigt förändras tar andan ur oss. Molnen är i ständig rörelse, liksom dagens första ljus. Det silar ner över Alperna och skänker slumpartat ljus, färg och liv. I gryningsljuset glimrar de karga bergstopparna som svarta diamanter. Men var är själva solen? Den vill inte riktigt visa sig annat än genom dramatiskt illuminerade moln och väldiga berg. En oförglömlig uppvisning av hur dagen blir till uppe på en alptopp.

I väntan på solen. Är det inte solstråle där borta?

Eyal njuter av det magiska morgonljuset.

Dag 3: Snöfall

Vädermakarna fick äntligen rätt. Vi upplever ett vinterlandskap i mitten av september. Marken vi står på är snötäckt efter ett ymnigt snöfall. Vid solnedgången står vi och två schweizare och betraktar det ständigt förändrade samspelet mellan väldiga moln, den nedgående solen och färg-fyrverkerierna de åstadkommer. Schweizarna kommer hit varje år, berättar de, men har aldrig upplevt något så mäktigt.

Tänk att vara med om när dagen blir till i Alperna! Eller natten! Vi har fortfarande en dröm.