Åk fatbike i vintrigt alplandskap i Ramsau

Nu vet vi. Det är fett kul att åka fatbike på snö vid Dachsteinmassivets spektkulära omgivningar.

Vi hade aldrig fattat hur fett kul fatbike är utan att ha släppt på kontrollbehovet. Så småningom kunde vi även njuta av de spektakulära omgivningarna runt oss. Missa inte samtalet med vår värd på värdshuset Rösteralm! Lunchen där blev en minnesvärd helhetsupplevelse.

 

Alpin fatbike

Michael Stix på Alpine Fatbike bedyrar hur enkelt det är att cykla fatbike, vilket är en elcykel med rejält stadiga däck. Även hans konkreta instruktioner låter relativt okomplicerade. Men vi vet, en fatbike kan omöjligen vara enkel. För att en färd på en fartfylld elcykel – det är väl det turboknappen är till för – på snöns svårbedömda underlag kan per definition inte vara enkel. Speciellt då vi aldrig ens gränslat en elcykel.

Just det senare förmår oss att repa mod, och släppa det krampaktiga taget om bromsarna vid startpunktens backe. Nu eller aldrig?

Nu!

Då inträffar dagens första överraskning. Vi har inte dött av våra häftiga hjärtslag. För precis som Michael framhållit är det enkelt att åka fatbike, i varje fall om man kan cykla. Efter några minuter slappnar vi  – någorlunda – av och kan njuta av det sagolika landskapet runt Ramsau, med Dachsteinmassivet, vidsträckta, böljande vidder med glimrande sol och snöiga träd. Vi kan även avnjuta beundrande blickar från vandrare, längdskidåkare eller folk i de förbipasserande slädarna.

Det går över förväntat att åka fatbike på de preparerade vinterstigarna.

När Eyal har vant sig vid cykeln kan han njuta för fullt av utsikterna.

 

Turbofart

När orken tryter mitt i en tuff uppförsbacke kan vi till och med släppa lite på gasen – och kontrollbehovet – och trycka på turboknappen. Cykeln rusar fram; det känns tryggt.

Vid de branta nerförsbackarna är vi däremot på helspänn och kramar händerna om bromsarna. För att undvika kantring aktar vi oss för tvärbromsning, utan saktar ner försiktigt. Det går bra.

Men ett tryck på turboknappen går det lekande lätt att ta sig uppför backen.

 

Värdshuset Rösteralm

Uppe på ett krön tronar ett värdshus. Här på Rösteralm ska vi få en sådan lunch att det skulle få det att vattnas i munnen långt efter. Solen skiner så vi slår oss ner på terrassen med maffiga vyer över snöiga berg, granar och de här så vanliga lönnarna. Medan vi väntar på maten berättar Michael om sin otroliga resa.

Framme vid mysiga värdshuset Rösteralm. Här känner man sig välkommen på en gång. Voff!

 

Michael Stixs framgångssaga

Som jurist slet Michael hårt, så hårt att han blev utbränd, som så många i branschens mördande konkurrens. Cyklandet blev hans terapi. Lägligt nog läste han om fatbike och blev nyfiken. När han till slut kände med sina egna händer på en fatbike på en cykelmässa 2014 tog det fyr. Han beställde tio stycken – utan att ens ha åkt fatbike!

Hur tänkte han?
– Jag tänkte att fatbike vore en perfekt vintersport för oss i Ramsau. Vi har 220 kilometer med preparerade spår i ett vackert vinterlandskap, säger Michael.

Magkänslan levererade. Det gick bra. Direkt.
– Att cykla på snön var enklare än jag hade föreställt mig. Snart spred sig ryktet att detta var det nya coola, alla ville prova på – och media älskade det! Journalisterna fick något nytt och ofarligt att berätta om. Det blev långa reportage både i tidningar och teve. Intresset är fortfarande stort, säger han.

 

Österrikiskt gemyt

Nu kommer värdshusets ägare Peter Steiner ut med vår mat, Rösteralms berömda “Wildburger” på hjortkött och den regionala lammrätten geschmorte Lammkeule – bräserat lammlår. Säg, vad kan bli bättre än utsökt måltid, kall öl, solsken och fantastiska vyer?

Peter slår sig ner bland uteserveringens gäster och spelar den glättiga Donauwalzer på sitt dragspel, han har spelat sedan barnsben och spelar medryckande.

Så känns nog det omtalade österrikiska gemytet när det är som bäst. Eller hur? Michael svarar:
– Gemytet måste komma från hjärtat, annars funkar det inte. Och Peter säger själv att han älskar att spela.

När molnen gaddar ihop sig och skymmer solen nyper oss kylan i kinderna. Så vi tar oss in i stugvärmen och upplever gemytet inifrån: en glödhet kamin, ombonad inredning och en skön stämning som gör att man ogenerat kan prata med sina bordsgrannar.

Rösteralms välrenommerade ”Wildburger” på hjortkött lever upp till våra höga förväntningar.

Värdhusets Peter Steiner höjer stämningen med sitt dragspel.

 

Kaiserschmarrn och annat syndigt

Wow! Folk tar mobilbilder när servitrisen flamberar vår Kaiserschmarrn med rom, en välkänd regional efterrätt bestående av tjocka pannkakor och äppelmos.

Föga förvånande behövs något för matsmältningen. Michael föreslår ”Vogelberg” eller “Honigwasser”. Vi smakar några droppar med sked. “Vogelberg”, egentligen rönnbärssnaps är stark medan Honigwasser, fruktsnaps med honung, är betydligt mildare.

Nu har stämningen i stugan blivit ännu tätare.

Kan Michael tala om vilka av hans egenskaper som bidragit till framgången?
– Jag tror att nyckeln är att jag följer mina egna idéer. Även när de går på tvärs mot andras uppfattningar går jag min egen väg. Och jag jämför mig sällan med andra. Jag följer min vision. Det har gått bra.
Han förklarar:
– Jag vill inte expandera min verksamhet, utan fortsätta ungefär som nu tills jag är 70. Blir det för stort kommer jag att hamna framför datorn i stället för att vara ute i naturen, säger 55-årige Michael Stix.

Nu har lunchrusningen lagt sig och Peter Steiner slår sig ner bredvid för ännu en fartfylld melodi på dragspelet – följt av en spännande pratstund om besöksnäringen.

Nu händer saker! Vår Kaiserschmarrn ska flamberas vid bordet.

 

Österrikiska besöksnäringen

Enligt Peter pågår en omvälvande förvandling inom den österrikiska besöksnäringen. Den unga generationen vill nämligen inte jobba lika idogt som den gamla generationen. De unga vill ha mer fritid. I sin tur har det lett till en allt mer skriande brist på kökspersonal. Resultat: allt fler hotell har omvandlats till fritidsbostäder.

För Peter är Rösteralm en livsstil och en familjetradition. Hans far startade värdshuset som 36-åring och han höll på i 30 år. Därefter tog Peter över stafettpinnen.

Ännu mer gemyt med Peter Steiners medryckande musicerande.

 

Peters tillvaro

Fritiden är några veckor mellan sommar- och vintersäsongen, hans sambo trollar i köket, systern serverar och två medarbetare från Nepal gör allt annat. Än så länge går det.
– Jag har inga barn ännu så vi får se hur det blir med nästa generation, säger Peter Steiner.

Vi säger: Danke, Peter! Danke, Michael! Pfiat di (=behüte dich Gott). Detta praktiska uttryck betyder Gud välsigne dig! och uttalas “feeat dee”, enligt Goethe-institutet.

Vilken oförglömlig dag, med fartfylld utmaning, makalös natur och en välgörande dos österrikiskt gemyt!


Läs mer

Läs om våra andra upptäcktsfärder i Österrike, du hittar inläggen här.

Inlägg om alla våra vandringar i Österrike hittar du här.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

4 svar

  1. Åh, detta såg ju verkligen helt magiskt ut! Skriver genast upp på bucket listen 🙂

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Kul med dina kommentarer! Det är tveklöst en höjdare att omslutas av ett praktfullt vinterlandskap i Ramsaus höghöjdplatå. Rekommenderas!

  2. Sara skriver:

    Vad kul med fatbike, ett nytt sätt att upptäcka alplandskapet! Vill jag gärna testa! Och lunchen hade man inte tackat nej till heller!

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Fatbike är definitivt kul att ha prövat. Tack vet vi långluncher omfamnade av ett överdådigt vintrigt alplandskap. Inte alls dumt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.