Snöskovandra och ät gott i Ramsau
Vår första snöskovandring vid storslagna Dachsteinmassivet ger mersmak.
Följ med på vår första snöskovandring, med Dachsteinmassivet som kuliss och en lokal kändis som bergsguide. Rundturen ovanför Ramsau avslutas med ett matnyttigt tips.
Herbert Raffalt
Det är vår andra dag i österrikiska Ramsau. Denna alpby ligger på en solflödande platå på 1 100 meters höjd, med dramatiska alper och oändliga snövidder runt om. I dag ska vi för första gången snöskovandra. Givetvis ska vi äta vällagad regional mat. Men först hälsar vi på vår guide.
60-årige Herbert Raffalt är inte vilken bergsguide och naturfotograf som helst. Han är en lokal kändis. Hans vandringstips publiceras varje vecka i den största lokaltidningen här, Kleine Zeitung, och hans bilder har förärats med pris från välrenommerade National Geographic. Han säger sig också vara pionjären som introducerade snöskovandringar i regionen här efter en resa i Kanada för omkring 20 år sedan.
Vi hittar varandra direkt. All bekräftelse och berömmelse till trots är han lyssnande, nyfiken och alltigenom chosefri och trevlig att ha att göra med. Onödigt att säga, han älskar natur – och att träffa människor.
Han plockar upp oss vid vårt pensionat och kör upp oss till värdshuset Glösalm på runt 1 500 meter över havet.
Bergsguiden Herbert Raffalt verkligen älskar att vandra med snöskor.
Allvaret börjar
Länge har vi grunnat på att testa snöskovandring, men varje gång bubblade en del frågetecken i huvudet. Är det inte jobbigt att pulsa i mjuk snö, är det inte farligt att bege sig ut utanför markerade, välpreparerade stigar? Och hur ser det ut med lavinfaran?
Någon snöskovandring har inte blivit av. Fram till nu. Med en så välmeriterad guide kan vi inte fega ur.
Nu ställer han sig ner på knä och spänner fast våra snöskor. Är det något vi behöver tänka på?
– Nej, det är bara att gå som vanligt, backa inte och undvik det vanligaste misstaget att lyfta överdrivet mycket på fötterna. Det tar mycket energi och behövs inte. Låt snöskorna göra jobbet, de är konstruerade så att man lätt kan gå på snö, även om den är mjuk.
Eyal får hjälp av Herbert att sätta på snöskorna.
Häftigt att det går att vandra i stort sett överallt med snöskorna.
Kasta loss
Så det är bara att sätta i gång. Och se, snöskorna sköter sannerligen sitt jobb, oavsett om snön är mjuk, djup eller hård. Men helt utan ansträngning är det naturligtvis inte, speciellt vid uppförsbackar. Man blir varm!
Två saker har vi illa kvickt lärt oss att låta bli: backa och trassla snöskorna i varandra. För då kan man snubbla. Att resa sig upp från en liggande ställning i mjuk snö blir man också varm av.
Herbert är definitivt inte rädd för att ramla. Han kutar ner för en nedförsbacke och kastar sig ner i pudersnön. Han ler lyckligt.
Nu har vi gått längs en upptrampad stig i en granskog, över en kulle och där öppnar sig utsikten.
Inga problem att pulsa i första uppförsbacken med snöskorna.
Världens största mur?
– Titta, det här är kanske världens största mur! utbrister Herbert och pekar mot Dachsteinmassivets tvärbranta vägg som är en kilometer hög och fyra kilometer bred.
Där står vi tre små gestalter och bemödar oss om att ta in detta storslagna alplandskap inramat av ändlös gnistrande snö. Några andra människor syns inte till. Just detta är tjusningen med snöskovandring, framhåller Herbert.
– Det är ett enkelt sätt att uppleva fantastisk natur. Du går vart du vill utan behöva några spår, och du kan stanna och njuta var du vill. Du behöver inte lära dig någon teknik eller vara rädd för skador.
Men givetvis måste man undvika ställen med lavinfara. Och alltför branta klippor kan inte bestigas med snöskor.
Speciell känsla att vandra så nära ”världens största mur”.
En av tjusningarna med snöskovandring är att kunna pulsa i orörd snö.
Exklusiv naturupplevelse
Snart passerar vi fäbodar – “Alm” på tyska – placerade mitt i vinterlandskapet och med öppna vyer mot Dachsteinmassivet. På sommaren råder här full aktivitet, med servering, övernattning och betande kor. På vintern är det alldeles stilla och natur pur. Exklusivt för snöskovandrare.
Vid nästa krön ruvar alpmejeriet Walcheralm, vars panorama bjuder på utsikter över bergskedjan Niedrige Tauerns oräkneliga alptoppar. Fukt och Saharadamm ingjuter nyanser av gult på himlen. Som snöskovandrare kan vi uppehålla oss här hur länge vi vill och beundra vyerna. Men snart börjar magen kurra.
Då sätter vi fart och inom kort är vi tillbaka vid startpunkten, värdshuset Glösalm. Vilken tur!
Vi passerar en fäbod med makalös utsikt över Dachsteinmassivet.
Här öppnar sig vyer över bergskedjan Niedere Tauern. Det kan vi stå ut med!
Knödel på Glösalm
Detta gemytliga värdshus är känt för dess goda mat. Här finns det många regionala rätter att välja mellan, men huvudnumret är “knödel”, en degklump som liknar kroppkaka. Så efter en soppa med en sorts ostravioli beställer vi olika knödelrätter. Och vi blir inte besvikna. Knödlarna är saftiga, läckra och – mättande. Det finns även knödel till efterrätt, med blåbär eller choklad, men vi provar på en annan österrikisk specialitet, “Topfstrudel”, en sorts ostkaka som serveras med vispgrädde till och smakar himmel – mjuk och len.
Maria Bachler serverar vid bordet och driver värdshuset tillsammans med sin man Hans, ett familjeföretag i tredje generation. Hur kommer det sig att ni har knödel som specialitet?
– Just knödel började vi med för tio år sedan efter rekommendation från min svärmor. Hon kommer från Tyrolen och där är de väldigt populära. Knödlarna är omtyckta och lätta att förbereda.
Hur lyckas ni göra dem så saftiga?
– Allt handlar om erfarenhet. Vi har gjort det i 10 år och lär oss hela tiden nya saker.
Är inte arbetet hårt? Det är bara du som serverar i dag.
– Om man gillar det är det inte hårt och för mig är det drömyrket att servera. Jag gillar att prata med folk, säger Maria Bachler.
Det är du verkligen bra på, Maria!
Innan vi lämnar restaurangen får vi även en pratstund med två damer från bordet bredvid, Roswitha och Gabriele. De är klädda för en snöskovandring. Så vi undrar vad som är det viktigaste att ha med sig på vandringen.
– Något att dricka, de flesta glömmer det. Och om det är soligt är solkräm jätteviktigt!
Snöskovandring – och värdshuset Glösalm – ger definitivt mersmak.
Spenatknödel – gott och närande.
Topfstrudel till efterrätt, en sorts ostkaka.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Värdshuset Glösalm utanför Ramsau.
Längd och tid: Vi gick en runda på några kilometer runt Glösalm, vilket tog oss drygt två timmar. I området finns gott om fäbodar som man kan vandra mellan.
Tips1: I Ramsau finns en snöskorunda som kallas ”Almenrunde” och som går i härheten av området vi vandrade i. Du kan läsa mer om den rundan här.
Tips2: Det går att hyra snöskor i Ramsau.
Läs mer:
– Alla våra vandringar i Österrike hittar du här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
Jag blir väldigt sugen på att snöskovandra efter att ha läst detta inlägg! Låter som ett väldigt härligt sätt att ta in de vackra vyerna! Knödeln ser god, mer spännande än vad jag föreställer mig att en knödel är!
Snöskovandring är bland det häftigaste jag har varit med om. Detsamma kan nog inte sägas om knödeln. Men den sörjer för att man får i sig all den näringen som behövs för att klara av en snöskovandring.