Vandra runt “schweiziska Dolomiterna”

Häng med på en rundvandring till den fascinerande bergskedjan Gastlosen eller ”de schweiziska Dolomiterna” som den kallas.

 

Mitt i det sagolika landskapet med ändlösa böljande bergskullar vars frodiga betesmarker med alpblommor betas av Gruyère-korna, finns något väldigt avvikande. En smal bergskedja med sågtandsliknande spetsar: de schweiziska Dolomiterna eller Gastlosen som den egentligen heter. Häng med på en vandring runt denna uppseendeväckande bergskedja!

 

Choklad

I den lilla orten Broc blir vi påminda om att choklad utgör en viktig komponent i den schweiziska identiteten. Det chokladmålade tåg som tagit oss hit heter Chokladexpressen. Inte utan anledning. Här har en av Schweiz största chokladproducenter sin fabrik och besökscenter.

Men vi har ingen möjlighet att besöka Maison Cailler i dag, utan ska bara byta till buss här. Under färden öppnar sig ett smått sagolikt landskap, med böljande frodiga bergskullar, kor, fina, typiskt schweiziska hus och en sjö med mörkgrönt vatten. Det skrattas uppsluppet och talas franska i bussen fram tills vi stiger av i Jaun. När skolbarnen stiger av ropar de i kör till chauffören: Adieu, merci!

Här i Schweiz passar vi på att ta chokladtåget.

 

Jaun

Jaun är en trevlig liten by, vars typiska hus har färggranna blomlådor. Här finns allt man behöver. Från bageri, livsmedelsbutik och eget mejeri till kyrka och slutligen en kyrkogård.

Ett av Jauns klassiska schweiziska hus med glädjespridande blomlådor.

 

Gastlosen

Nu har sittliften öppnat och vi åker ända upp. Målet för dagen är de så kallade schweiziska Dolomiterna, eller Gastlosen som bergskedjan i själva verket heter.

Så nu följer vi skylten 262 Gastlosentour och baxnar rätt snart. För när vi lyfter huvudet från den av tidlösa (tror vi) och blå gentiana kantade stigen är den bara där, denna bergskedja av kalksten. Och visst är den uppseendeväckande avvikande från de frodiga bergskullarna runtom, varifrån det emellanåt ekar bjällerklang från Gruyère-korna. Denna bergskedja, vars toppar är över 2 000 meter, är karg och har knappt någon tillstymmelse till några växter. Bergskedjans spetsiga, sågtandsliknande toppar pekar rakt mot skyarna.

Kontrasterna kunde knappt bli mera påtagliga. Emellertid slutar inte märkvärdigheterna där.

Första glimten av märkvärdiga Gastlosen.

I Schweiz är vandringslederna välskyltade, så klart.

 

Grossmutterloch

Gastlosens spetsiga bergstoppar trollbinder oss medan vi fortsätter att vandra på stigen, som kantas av överblommad rallarros. Och just där och då ser vi det: hålet.

Även namnet på berget med avlångt hål i räcker mer än väl för att sätta myror i huvudet.

Det heter Grossmutterloch.

De schweiziska dolomiterna – med Grossmutterloch långt till vänster (hålet i berget).

Överblommad rallarros. Vackert, eller hur?

 

Soldatenhaus

I ett huj försvinner dessa mäkliga berg och vi uppslukas av en trollskog, med mossklädda stenar och träd. Förutom fågelljud råder kompakt stillhet över skogen.

Till vänster och brant upp. Vi lämnar skogen, men vår puls ljuger inte: det fortsätter brant upp till passet Soldatenhaus på 1752 meters höjd.

Genom trollskogen.

Vidsträckta vyer vid Soldatenhaus.

 

Kammen

Ändå kvarstår runt 200 kämpiga höjdmeter till kammen. Ovan trädgränsen finns ingenting som står i vägen mellan bergskedjan och oss, allt syns så öppet: schweiziska Dolomiterna på nära håll, rasbranterna, ett stup. Under oss besvärliga småstenar och framför är det brant upp, så brant att jag känner lock för öronen. Så brant att vi måste hålla balansen med händerna.

Vi kämpar på och samtidigt överväldigas vi av en skön känsla av att vara ingenting annat än myror i naturens kolossala myrstack. Insikten förmår oss vara lika stumma som alpblommorna mellan stenarna här intill.

Och nu – frid, framme på kammen alldeles intill Gastlosen. Här är vi inte ensamma, inte alls. 14 enorma rovfåglar vars vingspann är uppemot 270 centimeter – gåsgamar – svävar majestätiskt över bergskedjan i en rad. Själva har vi fast mark under fötterna och vi rör oss framåt på den smala kammen med den vidöppna utsikten mot oräkneliga alptoppar.

Kanske är det uppifrån som kontrasterna kan uppfattas som bäst. För här syns ju hur bergskedjans sågtandsliknande toppar klyver det småputtriga landskapet med ändlösa böljande backar mitt itu.

Med denna syn för ögonen övermannas vi av Den Stora Hungern och har inget annat val än att slå oss ner vid kammen och förse oss ur vår medhavda matsäck. Vi är allt annat än ensamma på dessa höjder. Både en nötkråka och ett antal hussvalor passerar, om än flyktigt.

Jobbigt på väg upp för en riktigt brant backe. Heja, heja!

Vilken fascinerande klippa!

Uppe vid dagens högsta punkt kan vi njuta av fina vyer.

 

Andra sidan Gastlosen

Nu återstår att kliva ner från kammen och studera Gastlosens andra sida. Det går väldigt brant ner fram till en dalgång där kornas bräkande ekar liksom murmeldjurs gälla varningsläte. För första gången siktar vi två klättrare på Gastlosens höga spetsar!

På nära håll en rosa klippa, ännu ett av naturens mysterier. Och kommer du ihåg berget med hål i? Här är det från andra sidan!

Vi går så nära Gastlosen att några växter syns bland stenkolloserna. Från stigen bredvid bergskedjan syns även flera grottliknande öppningar. Just innan vi går in i en skog hörs ett porlande. I skogen över stock och sten, upp och ner. Livet efter skogen präglas av fyra S: syrsor, sol, svett och storartade vyer över hela härligheten. Och över en grön äng vid bergskedjan svävar två ormvråkar upp med termiken och visslar jamande.

Förbi Chalet Grat, där folk sitter vid ett långbord och äter lunch i godan ro. Men vi kutar på nerför kullarna, genom skogen, upp igen och slutligen återfår vi synen över denna egendomliga bergskedja mitt i det schweiziska gemytet. Snart är vi framme vid liftstationen och kan koppla av på stolen hela vägen ner till dalstationen.

Utsikt över de riktigt höga Alperna på håll.

Längs Gastlosen – fast nu har vi bytt sida.

Mäktigt att gå så nära denna branta bergskedja.

 

Festlig efterrätt

Vi lämnar inte Jaun utan ett besök i det lilla mejeriet. Det går inte. Allt som behövs för en festlig efterrätt är blott två ingredienser och båda hittar vi i mejeriets butik: maränger och – något som tydligen bara kan köpas i Schweiz – dubbelgrädde.

Men framme vid kassadisken tittar expediten på dubbelgrädden och ser lite brydd ut. “Det är varmt ute i solen, tar det lång tid innan grädden ska ätas?”
“Nej, svarar jag glad i hågen, vi ska äta den på en gång!”
“I så fall vill ni kanske ha en tallrik också?” Så lägger hon också fram ett par snygga servetter och två plastskedar.

C’est gentil, madam. Merci beaucoup!


Dubbelgrädde:

Dubbelgrädde måste ha minst 45 procent fett och i den regionen vi besökte, där dubbelgrädden är väldigt omtyckt, är den ofta 50 procent. Smaken är obeskrivligt fluffig och grädden är trögflytande och innehåller alltigenom behaglig sötma.


Ett givande besök på mejeriet i Jaun.

Här festar vi på den lokala specialiteten, maränger med dubbelgrädde (runt 50 procents fetthalt). Smaskens!


Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Toppstationen av Gastlosen Express vid byn Jaun i Schweiz.

Längd: Cirka 11  kilometer
Höjdmeter: +/- 780 meter
Tid:  4-5 timmar.

Karta och detaljer: Tyvärr har vi den inte på vår profi på Wikiloc. Men information och karta för vandringen hittar du här.

Obs: När vi gick fanns det ett kort parti strax innan vi nått vändpunkten (dvs där vi bytte sida av Gastlosen) som det var riktigt brant och lite svårt att få fäste på stigens grus med fötterna.

Läs mer:
Länkar till alla våra vandringar i  Schweiz hittar du här.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. JoY skriver:

    Åh det är så vackert i alperna. Dom bergen är verkligen speciella, som Dolomiterna. Marängerna som finns där är nog bland de godaste, mums. Dubbelgrädde har vi inte hört tidigare, trots att Jakob är schweizare. Vad är det?

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Schweiziska Dolomiterna var sannerligen vackra att titta på. Och vad glad jag blir att ni frågar om dubbelgrädden. Trodde att det bara var vi som inte kände till den. Men vi verkar vara i gott sällskap. Dubbelgrädde måste ha minst 45 procent fett och i den regionen vi besökte, där dubbelgrädden är väldigt omtyckt, är den ofta 50 procent. Smaken är obeskrivligt fluffig och grädden är trögflytande och innehåller alltigenom behaglig sötma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.