Vandra till glaciären Bøverbrean vid Sognefjell

 

Landskapet vid norska Sognefjell präglas av fridfulla vidder med kalfjäll, vita snöfält, fjällsjöar, små växter och glaciärer. Och tänk att denna fantastiska fjällvärld är enkel att utforska!

 

Enkelt att utforska

Vi har precis ställt bilen vid fjällstationen Sognefjellshytta (det går även att ta linjebuss hit). Klockan är tre så middagen vankas om fyra timmar. Hinner vi med en tur på högfjället?

Med facit i handen är svaret ett rungande ja. Och det är enkelt. Högfjället är precis utanför dörren.

Våra ambitioner är dock lite högre än att sticka ut näsan. Vi vill ta en närmare titt på glaciären Bøverbrean.

Vi är på knappt 1 500 meters höjd och det märks. För visst är det lite syrefattigt och man känner sig lite andfådd i backen?

 

Svenska landslaget

Framförallt är det underbart här och nu.  Kalfjäll, snöfält och fjällsjö. Mitt i högsommaren reflekterar solen i snön och bländar. Skidspåren på andra sidan sjön har idrottarna från svenska landslaget i längdskidor åkt på för bara någon månad sedan. Sommarträning.

Det kluckar om fjällsjön bredvid under vandringen och högre upp i sluttningen hörs en lärkas drill. Av och till är stigen lite lerig av smältvatten. En stenskvätta ger sig till känna. Tur att vi för ovanlighetens skull har vandringskängorna på.

Förbi ett snöfält och balanserar på stenar över ett vattendrag. Stigen kantas av rosa och gula små blommor. Stenskvättan fortsätter oavlåtligt med dess knäppande ljud. Och där får vi syn på den!

Bortom sjön, vars vatten glittrar mörkblått, höjer sig ett par glaciärklädda toppar, ouppnåeliga, majestätiska. Allt medan vinden susar och vi av flera skäl kippar efter andan.

Ännu en blånande glaciär avtecknar sig på håll. Vi har snö på mycket närmare håll, på snöfältet vi går över. Snön känns kall i handen.

Snösmältningen sätter naturen i rörelse. Än går vi på stenar än på klippor med porlande smältvatten under. Vi stannar till på en upphöjd klippa och betraktar de omgivande bergstopparna. Naturen känns så mäktig, så nära, så stenhård.

I språnget över limefärgade, lavklädda stenar snappar vi i ögonvrån upp en fågel som svischar förbi och försvinner över närmaste krön: en falk.

 

Smältande glaciär

Stigen är smal och inte så välmärkt, men det är lättgånget. I öronen hörs smältvattnets dova ljud. Sedan syns den också. Glaciären. Och fjällsjöarna vars is bara till hälften har smält, vilket påverkar deras mångskiftande färg. Även stenarna är olika i både storlek och nyanser. Och blommorna. Mycket är storslaget här, i såväl det stora som det lilla.

Vi står på barmarken och läser på en skylt. Runt år 1750 nådde glaciären ända hit. Förändringen är lika slående som handfast.

Vid fjällsjön bestämmer vi oss för att gå närmare glaciären. Vi hinner till middagen ändå, tror vi och korsar älven. Nästa sjö är mindre och vattnet är inte blått utan grönt.

Häpna betraktar vi en vadarfågel intill sjön, en större strandpipare. Det hade vi inte väntat oss, men tydligen är strandpipare inte alls ovanliga i en fjällmiljö.

 

Mäktig syn

Uppför berget och därifrån ner i en ravin med snö och forsande smältvatten. Och där ett vattenfall bredvid ett snöfält.

Uppenbarligen har vi förlorat oss i det storslagna och gått vid sidan av huvudstigen. Vi rättar in oss i ledet och återgår till huvudstigen.

Vi står intill glaciären. Vandringens mål och höjdpunkt. Glaciären andas känns det som. I varje fall ger den smältvatten ifrån sig. En mäktig syn. Av någon anledning känns en tagg i hjärtat.

 

Tillbaka

Här vänder vi och går till en början samma väg tillbaka. Allt glesare med folk på tillbakavägen, lika vackert. Fyra får tittar förstrött på oss och idisslar. Fårskällorna hörs av och till.

Fastän vi har upplevt så mycket hinner vi – och vill! – uppleva högfjället lite till. Så när fjällstationen syns på håll går vi inte raka vägen dit, utan vi svänger till vänster före sjön bredvid snöfältet. Den fuktiga, grönklädda marken sviktar under våra fötter. Pulsar i den bländande snön som landslagets Frida Karlsson åkte på för någon månad sedan.

Vyerna över sjön och de snöklädda bergen är hisnande. Klockan är över sex och vi letar kisande i motljuset efter en stig till höger; vi vill till en topp för en ännu finare utsikt. Vägen är stenig. Sjön nedanför till höger. Ingen markering, men vi tar till vänster och upp – mot toppen.

 

Storslagen utsikt

Från toppen uppenbarar sig glaciären vi lämnat för knappt två timmar sedan och flera av Norges högsta toppar på uppemot 2 405 meter – Store Skagastølstind. Många toppar är snötäckta. Stenskvättan är här också, hoppar mellan stenarna bredvid och knäpper frenetiskt. Oändligt många toppar. Ändå får inte ögat nog. Klockan är nästan sju och här uppe är det bara vi. Och alla dessa tysta oändliga berg runtom. Frid.

Nu är vi på bron som leder raka vägen till fjällstationen. Det luktar gott vid matsalen. Men vi byter om först.

---

Vandringsfakta

Start- och slutpunkt: Sognefjellshytta
Längd: Drygt 7 kilometer
Höjdmeter: Uppskattningsvis +/- 100 meter
Tid: 3-4 timmar.

Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc. Obs! Kartan visar enkel väg och dessutom inte riktigt hela vägen fram till glaciären. På tillbakavägen gick vi på slutet på södra sidan av sjön vid Sognefjellshytta och upp på den lilla toppen där.

Tips: Vi övernattade på Sognefjellshytta, vilket verkligen kan rekommenderas. Kan nås med bil, samtidigt som man är mitt på fjället med dess vackra vyer och vandringsmöjligheter.

Obs: När vi gick i mitten av juli var det få snöfält kvar på stigen vi gick. Gissningsvis är det mer snö och blötare tidigare under sommaren. Vi läste att skidspåren stängt för sommaren den sista juni…

Läs mer: Läs mer om våra vandringar i Norge här.

---

Text: Eyal
Bild: kerstin

---