Den enes bröd är den andres död

En stilla promenad tänkte Kerstin, så blev det inte.

I livet blir det inte alltid riktigt som planerat. Kerstin hade sett framför sig en stilla fotosejour vid havet i Mölle. Men det bidde det inte. En havsörn och en stackars strandskata kom emellan.

Strandskatan, anser somliga, är likt måsfåglar främst en plågsam olägenhet med dess gälla läte. De skulle nog kunna vädra skadeglädje till den här berättelsen. Men inte djurvänner, de skulle snarare kunna tänkas fälla en tår.

Naturvänner i största allmänhet som vi är, lägger vi bara huvud på sned och konstaterar att ”sån är naturen” eller ”den enes bröd är den andres död”.

Strandskatan är alltså med allra största sannolikhet död. Men vilken spektakulär hädanfärd den var med om! Framför Kerstins uppspärrade ögon.

Så var det inte alls tänkt. Det enda Kerstin hade i åtanke var en stilla promenad vid Mölle hamn för att ta några bilder i skymningsljuset. Det gjorde hon också. I godan ro. Och fotograferade några strandskator 30 meter bort i vattenbrynet. Tydligen har strandskatorna blivit hämningslöst kära i varandra.

Så kommer en havsörn. Lågt flygande över hennes huvud, ljudlöst glidande. Strandskatorna ännu uppspelta, intet ont anande. Lugnt och stilla griper havsörnen tag i ena strandskatan och flyger vidare, fortfarande obeskrivligt stillsamt.

Ett helvete brakar loss bland fåglarna runt om, strandskator och skrattmåsar väsnas och skriker i högan sky, de försöker att anfalla bjässen, till ingen nytta, gravänder flyr fältet hals över huvud.

Den i vingen infångade strandskatan försöker att komma loss, den gapar och vrider sig, till ingen nytta.

Med tunga och makliga vingslag flyger havsörnen över till närliggande strandängar, och landar där. Tystnad, och skymningen, sänker sig.

En stund senare tornar havsörnen åter upp sig i Mölle hamn. Då är Kerstin på väg hem, med några minst sagt dramatiska bilder.

Sånt är livet. Det blir sällan som planerat. Stilla fotograferandet får anstå till en annan gång.

Text: Eyal
Bild: Kerstin