Vandra till storslaget äventyr i Tramuntana

Tramuntanabergen ruvar på storslagna vyer. Även totalt okända toppar kan överraska med oförglömliga naturupplevelser. Men då får man vara redo att tackla besvärliga situationer. Häng med på ett äventyr!

Med facit i hand: Vi skattar oss lyckliga. Inte enbart för alla dramatiska vyer från bergstopparna under denna strapatsfyllda vandring. Utan främst för att vi har klarat strapatserna utan blodvite, stukningar eller andra tänkbara obehagligheter som kan förekomma under ett bergigt äventyr. Vi undslapp det mesta.

Men inte en skenande puls. Därom om en liten stund.

 

Äventyret börjar obemärkt

Allt börjar med en mysig promenad. Vi lämnar centrum i staden Pollenca och är snart ute på den mallorkinska landsbygden. Den av låga murar omgärdade vägen slingrar längs gårdar, med kacklande höns, katter som värmer sig på muren och spinner av välbehag, apelsinträd, betande får under mandel- och olivträd, stenhus efter stenhus (även hönsgården är av sten).

Nästan obemärkt lutar vägen uppåt. En liten lutning. Sakta ökar lutningen. Det går brant upp. Andningen blir tyngre. Men vi vet vad som gäller: att fortsätta ihärdigt.

Vägen svänger. Här gäller det att hänga med i svängarna, eller hur? Nej. För just i denna oansenliga kurva startar Äventyret. Välkommen till Tramuntanas stiglösa land!

 

Stiglöst land

Här i steniga stenekskogen måste vi hålla utkik efter stenrösen och läsa terrängen. Målet är att ta sig upp, högst upp. Hur svårt kan det vara?

Stenrösena tar abrupt slut och vi famlar i blindo i en brant med rullande småstenar och har en stuprak bergvägg framför oss. Denna bergsklättrares våta dröm är för oss ointaglig. Vi är infångade i en kokong av träd och stenar.

Räddningen är vår digitala karta i mobilen. Ett titt och snart hittar vi en passage upp. Lyckan är påtaglig.

Härnäst avtecknar sig en liten öppning i kokongen, en utkiksplats. Dock en liten hak. Vägen dit är smal, fallhöjden ska vi inte prata om, vyerna över de omgivande bergen och Pollencabukten är grandiosa.

Här kan vi både tappa och hämta andan – definitivt inte andas ut.

 

Strapatser

Toppen hägrar. Nu räcker inte två vältränade fötter. Händerna får också jobba! Bitvis är det så brant att ett rep kommer väl till pass. Fötterna är med förstås, men för en gångs skull får händerna en huvudroll.

Nästa utmaning är mer rättvis, fötter och händer gör lika oumbärliga insatser för att förmå kroppen att skjutas fram genom klippornas nålsöga.

 

Återhämtning

Nu är vi vid bergstoppen. Efter den krävande uppstigningen är kroppen trött. Den stupraka klippväggen mot avgrunden är så skälvande nära att hjärtat skenar. Vi måste ta en återhämtningspaus. Bums.

Några steg från branten hittar vi några hyggligt sittvänliga stenar mellan två tallar. Vyerna över Formentorhalvön, berg och Medelhavet är hisnande. Att få slå sig ner, äta en bit mat efter ett par intensiva timmar känns gott. Det kanske även räddar oss från skador längre fram.

När pulsen har återgått till det normala nalkas vi toppen igen. Vyerna är så vidunderliga – eller är det stupet? – att hjärtat dunkar.

 

Platå

De goda nyheterna först. Vi är – mer eller mindre – på en platå (platån lutar upp mest hela tiden). Mindre bra är förekomsten av càrritx som det uppemot en meter långa vilt växande mallorkinska gräset heter på mallorkinska. Gräset sägs ha räddat liv på vandrare som hållit på att störta ner, men här lägger dessa snubbeltrådar krokben för oss nästan överallt.

 

Lycka

Ändå är vår lycka hejdlös. Varthän vi vänder blicken är vyerna överväldigande. Inte nog med det. För tillfället hittar vi stenrösen utan alltför stora besvär.

 

Tramuntanas inre

Prövningarnas tid är nog inte förbi. En ändlös mur skär genom det vilda landskapet. Enligt vår digitala karta måste vi förbi muren. Men hur?

Vi kravlar oss upp. Och hoppar försiktigt ner. Fortfarande i ett stycke. Skönt.

Nu är vi framme vid Tramuntanas inre, ett gränslöst stenrike med otaliga bergstoppar, däribland Mallorcas högsta toppar. Att betrakta all denna härlighet från myrans perspektiv är en njutning. Lugnet, klipporna och naturens skönhet är oändliga.

 

Hemlig väg

Efter timmars stiglös vandring hamnar vi oväntat på en väg. En gropig väg med stundom rejäla vattenpölar. En väg lämpad för jeepar med fyrhjulsdrift. Ändå en väg! En lättpromenerad väg med synliga hjulspår och vidöppna vyer åt alla håll.

Här syns inte en enda människa någonstans. Men märkvärdiga klippor. Och ett och annat nyfiket får som kastar förvånade blickar efter oss.

 

Skådespel i skyn

Titta!

Sedan stockar sig rösten. Det är Kerstin som ropar och pekar mot skyn. Jag räknar över 30 gamar. Gåsgamar, grågamar, Europas största rovfåglar med vingspann på uppemot tre meter. De svävar upp och ändå syns hur väldiga de är. De svävar på gamarnas vis. Med de termiska vindarna, energisnålt, effektivt. Cirklar i det oändliga som i ett skådespel. Med de resliga Tramuntanabergen som kuliss.

Vi stirrar som förhäxade.

Tills den sista gamen har dragit i väg. Med de termiska vindarna.

Skådespelet är över.

 

Tillbaka till jorden

Bilvägen tar en vändning åt ett håll, vi drar åt ett annat håll. Återigen måste vi hålla utkik efter stenrösen, läsa terrängen, gå förbi en för tillfället obefolkad gård. Det stiglösa landskapet bär neråt. Genom oändlig djungel av snubbeltrådar och lerig jord som är som gjord för att halka i. Upprepande gånger håller vi i de sylvassa grässtråna – försiktigt för att inte skära handen – som en broms i den leriga nedförsbacken. Utsikten över dalen med havet i fjärran är makalös.

 

Final

Bakom den leriga jorden finns en förändring. Ett porlande ljud styr oss mot en källa. Omvägen är betydande, eftersom vi är trötta och tar fel väg. Grinden till källan är tung att forcera. Synen överraskar. Färgen. Är vi på en karibisk ö med turkost vatten? Nej i Tramuntanas stenrike – efter dagar av häftig nederbörd.

Sedan är det inte långt kvar till en gård, en smal och slingrande bilväg genom den mallorkinska landsbygden. Efter halvannan timme är vi återbördade till Pollenca. Den känns som en storstad.

Dagens äventyr i storslagna Tramuntana är över. Nu kan vi dra en lättnadens suck. Våra kroppar är skadefria och våra minnen är bräddfyllda.

 

Redo för ett eget äventyr?

En bergsvandring i väglös terräng i Tramuntanabergen är ingenting som vi allmänt rekommenderar. Därför lämnar vi inga exakta platsangivelser till den här vandringen som vi brukar.

De äventyrslystna kommer nog att hitta dit ändå – eller till andra fantastiska platser i Tramuntanabergen. För just detta är vårt budskap: det finns många okända vandringar i Tramuntana för den som lockas av väglös, oländig och utmanande vandring.

 

Checklista

Här en liten checklista på vad du bör veta eller klara av innan du ger dig av på dylikt äventyr:

• Koll på om man får passera området. Spanien har inte allemansrätt.
• Du måste kunna hitta en väg fram där det inte finns någon väg.
• Du måste klara av pressen att gå vilse och ändå hålla huvudet kallt för att hitta rätt väg.
• Måste klara svindelkänsliga partier.
• Måste orka ta dig både upp och ner i branta backar.
• Måste kunna hantera små stenar, som kan rasa under fötterna, utan att tappa fotfäste.
• Klara mentalt obehagliga överraskningar som morrande hundar på vägen.
• Beredskap för att jägare kan vara ute, inte sällan på söndagar, under jaktsäsongen som förefaller vara några månader på vintern.
• Klara dramatiska väderomslag. Och självklart ha lämpliga kläder och utrustning för det.
• Måste vara uthållig, både fysisk och psykisk.

Lycka till!

---

Läs mer:

Läs vår guide med tips och inspiration om vandring på Mallorca.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---