Ringmärkning av fåglar ger nya insikter
Bästa sättet att komma fåglar riktigt nära är vid ringmärkning. Självklart tar vi vara på denna möjlighet.
Förvisso måste vi stiga upp i ottan för att komma i tid. Men att vara med om en ringmärkning av fåglar ger djupare kunskaper om fåglar. Av två skäl.
Djupare kunskaper
För det första kan småfåglar noga studeras. Alla andra dagar på året blir man glad när någon småfågel, som är mästare på att gömma sig i buskar och träd, skymtar förbi i ett nådigt ögonblick. I bästa fall hinner man då mer eller mindre gissa sig till fågelarten. Inte sällan skakar man på huvudet och konstaterar lite uppgivet att det måste ha varit “någon sångare”. Den här dagen är annorlunda. Väl och länge kan vi studera fågelns minsta tecken. Titta noga på kännetecken som tertialerna – del av vingens ovansida – och studera hur fjäderdräkten är vattrad (mönstrad). Då behöver man inte gissa fågelns art, då vet man.
Ännu viktigare kanske, ringmärknimg av fåglar är ett gyllene tillfälle att träffa erfarna fågelskådare med stor kunskapsbank. Fågelskådarna vi träffar genom KOF (Kullabygdens ornitologiska förening) är oerhört generösa med sina ovärderliga kunskaper. Det är bara att lyssna och suga åt sig informationen.
Så kan man studera svarthättans fjäderdräkt i lugn och ro.
Så går det till
Framme vid Hasslarps dammars parkering som sig bör prick klockan sex på morgonen med andan i halsen och utan frukost i magen. Henrik och Sara sitter redan på en bänk under bar himmel och hukar rutinerat över picknickbordet där märkningen pågår. Så här går det till. Henrik sträcker ut sin hand och fiskar upp en fågel ur en egentillverkad tygpåse. Fågelns små ben hålls varsamt med tummen och pekfingret. Fågeln märks med en metallring. Just den här unga trädgårdssångaren får ring nummer 93. Vingens längd mäts med en linjal: 63 millimeter. Henrik blåser luft på fågelns mage för att kolla dess fettlager. Denna har “noll fett”. Då blir det ingen lång resa söderut på några dagar, ungfågeln måste äta upp sig för att orka med flygningen. Sist stoppas fågeln i en liten plastburk, som liknar en burk för en filmrulle från tiden före digitalkameran, med huvudet före: 12,2 gram, yppar Henrik.
Ringmärkarnas arbetsbord, kaffetermosen icke att förglömma.
Här sätts den lilla metallringen på fågelns ben.
Hålla fågeln
Så undrar han: Vill någon hålla den?
Jag vill, så klart. Samtidigt är jag orolig för att göra det fragila lilla djuret illa. Hur ska det gå? Det går bra. Känslan av att hålla ett fulländat litet djur är overklig. Några skälvande sekunder senare lättar jag på fingrarna och trädgårdssångaren försitter inte tillfället. Nu är den återigen fri som en fågel.
I huvudet skvalpar två tankar samtidigt. En väldig lättnad över att fågeln är återbördad dit den hör hemma. Och gränslös respekt. För tänk att sådana små fåglar på dryga 10 gram flyger individuellt, även om de kan följa en flock. De flyger utan vare sig några curlande föräldrar eller bästisar. Den flyger verkligen långt, några tar sig förbi Sahara. Och den klarar sig själv. Den hittar vägen utan att någonsin ha varit där. Den fixar både mat och dricka på egen hand och parerar såväl oväder som predatorer utan några manualer eller medhjälpare. Visst stryker många med, men många klarar strapatserna. Många gör det år efter år – det visar ringarna. Är inte det imponerande?
Ett skälvande ögonblick både för Eyal och den lilla trädgårdssångaren.
Återkommande fåglar
Likt en trollkarl gräver Henrik med handen djupt i tygpåsen och visar upp den ena småfågeln efter den andra. Rörsångare. Kärrsångare (som ska ända till södra Afrika, men måste äta upp sig ordentligt först). Svarthätta (en hona, som egentligen har en brun hätta). Törnsångare (känns igen på lite rödaktigt i fjäderdräkten bak). Törnsångaren håller sig kolugn under hela proceduren, kanske för att hon redan är märkt sedan ifjol och vet hur det går till.
“Otroligt att vi har individer som kommer hit år efter år för att de häckar här. De är programmerade att komma exakt hit”, säger Henrik.
Ännu en rörsångare, denna gång en ungfågel. Henrik blåser och blåser under magen. “Tjockaste hittills i dag”, noterar han. “13,9 gram. Redo att flyga i dag. De flyttar på natten så det dröjer några timmar till.”
Det susar och piper om tygpåsarna. Dags för nästa fågel.
“Oj vad har vi här? En ung kärrsångare. En kärr till”, säger han.
För det mesta ringmärks småfåglar här, men även beckasin, duva, skata, nattskärra (en gång) och till och med sparvhök har förekommit.
“Sparvhök kan få in klorna rätt i tummarna. Men denna är sävsångare, säger Henrik och fångar upp en yster liten krabat som flaxar och protesterar ljudligt.
“Ja, den är lite vild, säger Henrik med ett leende mättad av överseende
Nu håller han ett lite ovanligare fynd i handen denna dag, en näktergal. Den sjunger inte. Till skillnad från sävsångaren håller den sig lugn så vi kan studera dess rödaktiga stjärt i lugn och ro.
Näktergalen sjunger inte under märkningen, men är fin att titta på.
Runda bland näten
Vi avslutar ringmärkningen med en tur bland näten tillsammans med Micke, som har ringmärkt nästan 14 000 fåglar. En kärrsångare. Micke suckar, för det är pilligt att ta bort den från nätet.
Solen skiner och börjar värma. Skönt, kan man tycka. Men Micke föredrar molnigt. Av ett enkelt skäl: det genererar intensiv fågelaktivitet och därmed “klirr” i fågelnäten.
Nu är det dags att säga adjö och sända ett varmt tack till Henrik, Sara, Micke, Mårten och Klas för vänligheten, generositeten och kunskapsöverföringen!
Hasslarps dammar i morgonljuset.
Genom manshöga växter till ett av fågelnäten.
Läs mer
Vi har även varit med på ringmärkning vid Ottenby på Öland. Du kan läsa om det besöket här.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
Vi har vid ett par tillfällen varit med på ringmärkning vid Ottenby och visst är det fascinerande att få se och lära sig mer utav entusiasterna som sysslar med detta.
Ottenby är verkligen ett klassiskt ställe för ringmärkning. Vi har varit där ett par gånger och skulle väldigt gärna återvända.