Para gott med nytt – går det?

Visst är det kul att paddla och plocka skräp från havet.

 

Ibland vill man göra något gott. Ibland vill man testa något nytt. Går det att kombinera bådadera?

 

Något gott

Plocka skräp under våra vandringar ute i naturen gör vi ofta. Så snart vi får syn på avfall går hjärnan i gång. Vad fult det ser ut. Tänk på stackars fåglar, kor, får eller andra djur som kan få i sig denna fimp, detta glassplitter eller godispapper.

Tankarna är svåra att värja sig emot. Någon ursäkt, utom egna latheten finns inte. Skräppåse och vantar har vi ju alltid med i ryggsäcken.

Alltså återstår bara att plocka och må bra. Det gör vi alltid efteråt.

Men vi har aldrig plockat skräp till havs. Och gudarna ska veta hur mycket skräp, inte minst plast, vågorna och strömmarna bär med sig. Alla som går på stranden, inte minst efter en storm, vet det. Havet är som en aldrig sinande soptipp, vars skräp kan härröra långtifrån. Där vill vi göra något gott. En liten insats för miljön. Men hur?

 

Något nytt

Jag har aldrig ens hållit i en paddel och Kerstin har förvisso paddlat i en sjö för så länge sedan att det måste vara preskriberat vid det här laget.

Däremot har vi trånat efter en kajak. För att utforska havets mysterier. För att betrakta stranden från havets perspektiv. Inte sällan har paddlare dykt upp i vårt synfält medan vi halvliggande på en klippa vid stranden betraktat horisonten och havsfåglar. Det verkade så mysigt att paddla, så lekande lätt.

Alltså har två tankar befunnit sig i huvudet. Att göra något gott. Och något nytt.

Häromdagen läste vi i tidningen om möjligheten att låna en havskajak i ett par timmar för att plocka skräp till havs. Med ens har allting fallit på plats. I varje fall i teorin.

Så börjar äventyret till havs, bara kajaken inte välter.

 

Verkligheten

Du vaknar en morgon och känner genast på dig det: i dag blir en annorlunda dag. Så blir det också.

En fin dag. Solig, vindstilla. Perfekt för paddling, säger solbrända hamnkaptenen i Höganäs medan vi kånkar kajaken från uppställningsplatsen nerför slipen. Kajakens tunga kropp känns i ryggen. Kanske för att denna sit on top kajak är extra bred. På hemsidan får jag intrycket av att den är osänkbar. Om det ändå händer ”bjuder vi på en öl i Köpenhamn”, stod att läsa på hemsidan. Låter som en hygglig kompensation. Om man överlever tillbudet förstås.

Vi paddlar genom Höganäs lilla hamn. Det går bra, noterar jag med viss förvåning. Vi paddlar och kajaken lyder. Den tar oss fram, den svänger när vi vill, den lyder vår minsta vink.

Men ”lekande lätt”? Glöm det. Att komma fram har ett pris. Jag tar i med paddeln för kung och fosterland, saltvatten skvätter på mina fötter. Saltvatten skvätter på mina shorts. Även skjortan får några salta droppar. Ryggen värker av den osköna sittställningen. Ovanan att hålla i paddeln märks i skavande händer. Jag tar i så jag kippar efter andan, det skvätter, det låter så skarvarna flyr från närbelägna klippor och skär: vi kommer framåt.

Om Kerstin låter det inte alls så mycket. Men jag vet att även hon lägger manken till. För när jag tar igen mig några sekunder, fortsätter kajaken obönhörligen framåt, om än långsammare. Uppenbarligen stretar hon på. Fast kanske med mer effektiva rörelser. Huvudsaken är att vi tar oss fram. Och vi håller oss flytande ovanför vattenytan. Kajaken verkar stabil som en oceanångare.

Idyllisk stund till havs. Nästan, för papperskorgen gapar alldeles tom.

Bortsett från den nära nog övermänskliga ansträngningen uppstår ett litet problem. Hela kruxet med kajaken går ut på ett enkelt byte. Gratislån mot gratis skräpplockning. Vad göra när inte minsta plastflaska tornar upp sig över vattenytan. När halva tiden gått gapar den gigantiska, gröna papperskorgen ombord alldeles tom.

När stora havet sviker, när världens sopberg tycks ha vänt oss ryggen, återstår endast ett alternativ. Att paddla mot stranden. Att sätta sin lit till slarviga sommarturister. Några plastpåsar, flaskor och godispapper kan de väl drista sig till?

Efter minutiös genomsökning av en öde strand vi råkade hamna på efter frenetisk färd, hittas med nöd och näppe tre objekt som kan definieras som skräp. Allt av plast. Total vikt max 200 gram.

Medan vi beundrar havet, havsfåglarna, tångruskor och den alltid lika outgrundliga horisonten, pockar en oro. Hur mycket behöver vi skämmas över vår skrala skörd?

Hamnkaptenen är framme så fort kajaken nuddat kajen. Nå, hur mycket sopor blev det? undrar han.

Korgen visas upp.

– Jaha, då har alla varit duktiga, det blev inte så mycket skräp kvar till er.

Just det, snälle kapten. Just det. Tanken var det sannerligen inget fel på. Märkligt bara att man kan bli så utmattad av goda tankar.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 Responses

  1. JoY skriver:

    Superbra gjort, själv hade jag inte gett mig ut på havet i en kajak. Däremot att plocka upp skräp i naturen men inte från en kajak.

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Det var kul att äntligen pröva på att paddla kajak – passade bra att göra det en dag med fint väder utan vågor. Men man behöver ju inte paddla kajak för att plocka skräp. Bra om vi alla hjälps åt att plocka upp allt skräp som finns ute i naturen på det sätt som passar bäst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.