Rapport från den Lilla Världen: Upplev ljuset mitt i mörkret

Sommarnatten vid Svedberga kulle trollbinder med en flammande brand.

 

Sommarnatten kan vara en överväldigande naturupplevelse. Fåglarna sjunger just för dig. Himlen trollbinder med en flammande brand. Då skingras nattens mörker och vi vågar drömma om en fredlig värld. 


I den Stora Världen pågår ett krig sedan den 25 februari 2022. Denna fruktansvärda tragedi tynger oss. Små vardagliga händelser i den Lilla Världen ger oss kraft. Under denna vinjett återkommer vi här på bloggen med rapporter från vår Lilla Värld.


 

Till Svedberga kulle

Så gärna vill vi överväldigas av naturen. Därför har vi tänkt smaka på natten i Svedberga kulle naturreservat. Denna för utomsocknes föga kända kulle bjuder på en vidöppna vyer över Kullabygden. Därtill rikt djur- och växtliv. Cykelvägen dit från Mölle går längs en banvall och tar omkring två timmar. Det är bara att trampa på!

Målet om att uppleva något utomordentligt på Svedberga kulle hägrar förstås. Men redan färden fram till målet överträffar alla våra förväntningar: cyklandet en sommarkväll är en upplevelse i sig.

Det är varmt, vindstilla och fridfullt. Cyklandet sker utan ansträngning som ett självspelande piano allt medan sinnena är öppna och omfamnar alla intryck med ohejdad lycka. Intrycken kommer till oss på löpande band. Och ändå i lagom takt så man blir lyckorusig, men inte vimmelkantig. Strandängar, hav, hav, hav, Höganäs.

Efter Höganäs är det bara vi och det omslutande odlingslandskapet. Ett landskap som kokar av liv i den ljumma sommarkvällen. Gulsparv, röd glada, så många fältharar att det inte är lönt att hålla räkning, skat-ungar, gulärla, buskskvätta, grågäss. För att nämna några vi möter eller hör.

Framme i Svedberga kulle naturreservat leder vi cyklarna, men måste hejda oss. Lätet av tiggande hackspettsungar är omisskännligt. Fast när vi kikar upp mot hålet syns absolut ingenting. Ungarna trycker inne och väntar på att bli matade.

Av och till hörs göken gala längs den blomkantade stigen, däribland oxelns vita blommor. Vid Svedberga gård flyger ladu- och hussvalor kors och tvärs över våra huvuden. Framme på en tid som känns som ett enda ögonblick.

Vi tittar på rådjuret, som tittar tillbaka på oss.

 

Trollbundna i Svedberga kulle

Bland det viktigaste i livet är att välja perspektiv: är glaset halvtomt eller halvfullt?

I gott sällskap av Naturskyddsföreningen Kullabygden vinnlägger vi oss om att se kattugla, hackspett och grävling. Men ingen av dessa vilda djur som lever fritt i naturen ger sig tillkänna. Är glaset halvtomt?

Icke, tycker vi.

Ty den kunnige och passionerat engagerade exkursionsledaren Ulrik Alm visar ett grävlingsgryt. Han hittade även stigen som grävlingarna trampat och stället där de tog sig in genom fårstängslet.

Inte nog med det. Vi ser rådjur, hare, ollonborre (en brun skalbagge som kom flygande), ormvråks siluett slukas i mörkret, koltrast, morkulla, gulsparv, trädruiner av bland annat bok där kattugglorna ofta håller till. Därutöver beundrar vi på nära håll en väldig och urgammal ask.

Inte nog med det. Vi står på toppen av Svedberga kulle omkring 62 meter över havet, omslutna av Kullabygdens åkrar och skog. På håll avtecknar sig Öresund och Skälderviken liksom tre andra “kullar” – Kullaberg, Söderåsen och Hallandsåsen.

Ulrik Alm från Naturskyddsföreningen i Kullabygden försöker att locka fram göken.

Skymningen faller över Svedberga kulles topp.

 

Mörkret har stegvis intagit vår Lilla Värld.

Och ändå inte. Horisonten brinner. Flamman sätter hela himlen i brand. Lågorna är orangeröda och känns övernaturliga. Ett sådant ögonblick är svårt att beskriva i ord. Ett sådant ögonblick upplevas bäst på plats. Åtminstone någon gång i livet.

Nå är glaset halvtomt eller halvfullt?

Glaset är fullt.

Brinner det i skogen eller är det bara en magisk sommarkväll?

Sommarnatten överväldigar.

 

Från Svedberga kulle

Vi såg så innerligt fram mot denna cykeltur genom nattens vilda ljud. Nu är stunden kommen. Vi gränslar cyklarna utan att känna efter om kropparna är trötta. Vi trampar på och förnimmer. Vi låter nattens skuggor och läten komma till oss. Vi tackar och tar emot.

Så tack oidentifierat djur som passerar vårt synfält – stort som en räv. Tack igelkotten som irrar på banvallen så till den grad att vi måste nödbromsa för att inte mosa den. Tack för den oupphörliga fågelsången hela vägen till Höganäs. Det känns att vi sjunker tillbaka i en skön fåtölj och lyssnar blundande. När vi vaknar är vi i Höganäs. Vid havet.

Cyklandes jämte havet känns som ett underverk, något man måste uppleva. Det är bara vi tu – och det outgrundliga oändliga stillatigande havet bredvid. Havet är blankt och mörkt och vindstilla alldeles tyst. Det ger inte ifrån sig ett enda pip. Alla fåglar tycks ha kommit till ro.

För en gångs skull är det varmare vid havet än vid banvallen, kanske för att det är mindre rått.

Ingen gatubelysning. Ändå inte helt mörkt. En bananformad måne lyser över havet.

I fjärran sker något som känns som ett litet underverk av naturen. I horisonten i höjd med Kullabergs blinkande fyr vilar ett ljusfält över havet. Är det ren och skär magi, eller sista reflektionen av solljus på molnen eller havet?

Den sista synen innan vi med våra sista krafter når Mölle är ett glättigt upplyst kryssningsfartyg. Plötsligt sitter vi hemma i köket och dricker varm choklad med vispad grädde.

Efter en sådan natt vågar vi vädra morgonluft om en bättre värld.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.