Rapport från den Lilla Världen: På spaning efter strandpaddan

Grodveteranen Göran Paulsson spanar efter strandpaddor på Bjärehalvön i Skåne.

 

Strandpaddor bedöms leva på lånad tid i Sverige. Vi har aldrig sett denna hotade art så när tillfället gavs tvekar vi inte. Vi hänger med grodveteranen Göran Paulsson.


I den Stora Världen pågår ett krig sedan den 25 februari 2022. Denna fruktansvärda tragedi tynger oss. Små vardagliga händelser i den Lilla Världen ger oss kraft. Under denna vinjett återkommer vi här på bloggen med rapporter från vår Lilla Värld.


Allt rätt

Förutsättningarna för spel av strandpaddan är optimala denna kväll i mitten av maj. Vi kliver ur bilen runt tiotiden och konstaterar att vädret är vackert, torrt, varmt och närmast vindstilla.

Perfekta förhållanden för groddjursromantik och dito spel. Det gäller inte minst för strandpaddor.

I Sverige finns omkring 2 500 strandpaddor och enligt SLU Artdatabanken är arten rödlistad som “nära hotad”. Här är Artdatabankens motivering: “Bestånden påverkas negativt av igenväxning till följd av ökad näringsbelastning, ofta kombinerat med minskande eller upphört betestryck, dikning av grunda våtmarker och schaktning i sand- och grustäkter så att lekvattnen förstörs. “

Att spana efter strandpaddor på måfå är nog lika lönlöst som att leta efter nål i en höstack. Inte nog med att tajma rätt väder, man måste veta var de håller till. Och Göran Paulsson vet. Det han inte vet om grodor är nog inte värt att veta. De senaste decennierna har han regelbundet kollat hundratals dammar efter grodor, främst runt om i Skåne. Hans engagemang för grodor och hans generositet att dela med sig av sin kunskap, inte minst via noggranna rapporter i Artdatabanken, har väckt vår beundran och respekt.

Så nu är vi på rätt plats: en oansenlig parkering på södra Bjärekusten intill naturreservatet med samma namn mellan Torekov och Vejbystrand i Skåne.

Inte bara vädret är vackert. Landskapet är bedövande vackert. Kor betar lojt på strandängarna med vindpinade enar och ängsblommor som trift och käringtand. Törnbuskarna är som gjorda för törnskator och karakteristika läten både från göken och tofsvipor genljuder i skymningens blåsilvriga ljus som sakta sänker sig över ängarna, Skälderviken och på håll även Kullaberg.

Om strandpaddan låter det inte alls. Än så länge.

Sakta sänker sig mörkret över strandängarna och korna intill Skälderviken.

Magisk kvällshimmel vid Skälderviken.

 

Blir det några strandpaddor?

Göran berättar att strandpaddan, tidigare även kallad “stinkpaddan” för förmågan att avsöndra ett vitt körtelsekret när den känner sig hotad, är på tillbakagång här. Ifjol kunde han registrera nio individer. En av orsakerna till tillbakagången är att paddans lekvatten i det närmaste har försvunnit. Det lilla som är kvar har smutsats ner av kor. Länsstyrelsen har bönhört Görans önskemål och hägnat in en mindre damm på stranden.

Nu är vi framme vid inhägnaden. Knäpptysta står vi i mörkret med pannlamporna på för att inte råka trampa på någon padda. Vi lyssnar intensivt.

Paddorna är lika knäpptysta. Med en liten skillnad. De borde spela. De förväntas spela. Om de ska lyckas med att fortplanta sig och säkra artens överlevnad här.

Men det är tyst om dem. Vad värre är så syns de ingenstans. I själva verket är dammen en gyttjig pöl. Göran lyser med pannlampan överallt och kammar noll. Kerstin och jag tittar med ficklampan – med samma nedslående resultat.

Strandpaddorna är väck. Finns de överhuvudtaget?

Göran verkar vara modstulen. Men vi ger inte upp. Vi tar en extra tur på strandängarna för att ge paddorna mer tid. De kanske dyker upp?

Det gör de inte, hur noga vi ändå spetsar våra öron, hur noga vi än tittar efter dem.

Här vid en inhägnad pöl i Södra Bjärekustens naturreservat blir det väldigt konkret. Här är paddorna inte “nära hotade” som det lakoniskt uttrycks i Artdatabanken. Här är de borta. Kanske för all framtid.

Någon vecka senare dimper ett meddelande från Göran Paulsson ner. Vid ett återbesök hittade han några larver i pölen. Strandpaddorna måste ha varit där och ordnat med fortplantning utan oss.

Det finns alltså gott hopp om framtiden i den Lilla Världen.

Göran Paulsson, hunden Sigge och Eyal tittar långt ner i pölen. Ser ni några strandpaddor?


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.