Rapport från den Lilla Världen den 15 april
Dagens tema är hackspett
I den Stora Världen pågår ett krig sedan den 25 februari 2022. Denna fruktansvärda tragedi tynger oss. Små vardagliga händelser i den Lilla Världen ger oss kraft. Under denna vinjett återkommer vi här på bloggen med rapporter från vår Lilla Värld.
I den Stora världen finns både specialister och generalister. I naturens värld är det precis likadant. Större hackspetten är en utpräglad generalist och därför en stark överlevare – trots omvälvande förändringar i den Stora världen.
Världen har runt 100 000 000 större hackspettar. En svindlande siffra som indikerar hur livskraftig fågelarten är. Förklaringen är logisk: fågeln äter det mesta. Från skalbaggar, myror, bladlöss och andra insekter till bär som blåbär och lingon. På vintern anpassar hackspetten kosten och mumsar frön i gran- och tallkottar. Men också fågelungar och ägg duger. Och nöden har ingen lag, så på vintern kan den mycket väl armbåga sig fram bland småfåglarna vid fågelbord och proppa i sig talgbollar och jordnötter.
Nackspärr
Vår relation till större hackspett är inte oproblematisk. Få fåglar har förmått oss att spänna nacken till bristningsgränsen som den. Först lockas vi med ett trummande ljud på våren. Vi stannar till tvärt och spanar förtvivlat efter fågeln. Spänner nacken för att titta upp i träden. I bästa fall har vi lyckats lokalisera den innan nackspärren är ett faktum. Så om ni råkar se oss massera nacken, vet ni varför.
Ändå fascineras vi av denna överlevare av rang. Kanske imponeras vi av det ihärdiga trummandet när den revirmarkerar. Eller själva målmedvetna frenesin med vilken den hackar. Hur som helst blir vi som uppslukade inför synen av en större hackspett. Vilket säger en del om tillståndet för våra nackar.
Dubbelt upp
Häromdagen såg vi två större hackspettar. De jagade varandra, kanske på lek eller på allvar. För oss var tittandet allvar. Andäktigt följde vi fåglarna med blicken och vågade knappt titta på varandra för ett triumfatoriskt leende: vi fick bara inte släppa blicken från hackspettarna. Efter en lång stund som liknande en oändlig utandning försvann de ur sikte. Vi kunde andas in igen och slappna av. Släppa nacken.
Ett sällsynt fynd
Medan större hackspetten lever och brer ut sig i all välmåga har arten mindre hackspett det tuffare. Olikt sin större artfrände specialiserar sig mindre hackspetten främst på lövskog och äldre kulturbygd med parker och större trädgårdar (källa: Fågelguiden). Länge hade vi trängtat efter synen av en mindre hackspett. Men hur mycket vi än ansträngt oss, och nacken, gick vi bet. I bästa fall blev det ännu en större hackspett. Vi var närmast otröstliga. Tills en dag i början av april 2022.
Ute i den Stora världen rasade som bekant ett grymt och besinningslöst krig. I en lövskog på Kullaberg hörde vi ett envist hackande, väldigt likt större hackspettens envisa hackande – och ändå distinkt annorlunda. Lite mer försynt kanske. Annorlunda. Vi var lite hungriga, det var rätt blåsigt, egentligen hade vi det lite bråttom till vårt varma kök. Men vi stannade tvärt, spände nacken, tog fram kikaren. Och spärrade upp ögonen. Kolla, randig rygg! Precis som… en mindre hackspett. Tillsammans brast vi ut i ett ljudlöst jubel och high five. Sedan följde rutinarbetet med fotografering för en definitiv artbestämning – och ännu mer tittande i kikaren. En ändlös njutning bortom tid och rum. Lunchen och stugvärmen fick snällt vänta på oss.
I sådana dyra stunder går man upp i något och känner sig levande på ett sätt som är lite mer intensivt än när man betraktar ännu en större hackspett, en av vår tids största segrare, en pragmatisk överlevare. Lite märkligt. Eller kanske inte. Även i sporten liksom i många andra sammanhang klappar hjärtat lite extra för den svaga, för den som är dömd att gå under, att misslyckas. Och trots de dåliga oddsen överlever. Som mindre hackspetten.
Hemma i stugvärmen sänder vi en tyst bön till fromma för mindre hackspetten. Måtte Stora världen inte förstöra flera av dina häckningsområden. Vi vill ha kvar lövskogarna. För mindre hackspettens och allas vår skull.
Text: Eyal
Bild: Kerstin