Rapport från den Lilla Världen den 5 april

Havssulan är en sällsynt och mycket välkommen gäst vid Kullaberg. Här är den fullt koncentrerad på jakt efter fisk långt ner i havet.

 

Dagens tema är havssulor


I den Stora Världen pågår ett krig sedan den 25 februari 2022. Denna fruktansvärda tragedi tynger oss. Små vardagliga händelser i den Lilla Världen ger oss kraft. Under denna vinjett återkommer vi här på bloggen med rapporter från vår Lilla Värld.


 

Det är något egendomligt med havssulan. Egentligen finns dessa havsfåglar normalt inte vid Kullaberg. I princip. Men under västliga stormar kan de i praktiken ändå hamna i Öresund. Då vallfärdar fågelskådarna till Kullaberg.

 

Vita prickar

Just det kanske väckte vår nyfikenhet från första början. Tungt lastade fågelskådare. Med komplett vintermundering för att bestå stormen med värmen i behåll. Och tubkikare förstås. För havssulor flyger aldrig över land eller riktigt nära kusten. De är ute till havs. För det otränade blotta ögat är de ofta små vita prickar.

– Vad tittar ni på? frågade jag dessa fågelskådare en dag vid “gubbhyllan” nära Kullens fyr. Han hade knappt tid att svara, eftersom ögat, och hans fulla uppmärksamhet, var helt och hållet riktade mot den fjärran horisonten i havet. Vad han glodde på var en gåta för mig. Ett stormande hav var det enda jag kunde skönja och jag behövde minsann ingen tubkikare för det.

En kompis bredvid yppade: Sulor. Åtta stycken.

 

Åtta stycken

Det var fel tillfälle att fråga vad sulor är för något. Jag nickade och gick till en annan utsiktsplats. Fortfarande såg jag absolut ingenting. Just då. Varför? Det är lättare att hitta en nål i en höstack än en sula i havet, om man inte vet vad en sula är.

Hemma läste jag på om dessa stora fåglar med vita kroppar (som vuxna), blekgult huvud och väldigt vingspann på uppemot 180 centimeter. Därefter började havssulorna visa upp sig för oss mer och mer. Först enstaka exemplar, sedan några fler. Alltid ett fåtal, kanske uppemot åtta stycken som mest.

 

Märkvärdigt

Vid en solnedgång i slutet av mars månad inträffade något märkvärdigt, rent av otroligt. Mot den i skymningsljuset allt mörkare himlen avtecknade sig ett 40-tal väldiga fåglar vid horisonten. Fåglarnas säregna, kryssande, flygsätt drog vår uppmärksamhet till sig. Utan förvarning störtdök ett stort antal fåglar ner i havet från uppemot 30-40 meters höjd. En kort stund senare dök de upp igen, guppade en stund i vågorna för att sedan ta spjärn och kryssa bland molnen igen. Kunde de vara havssulor? Urlöjligt, tänkte vi och avfärdade genast tanken. Så många havssulor på ett och samma ställe har vi aldrig sett. Dessutom var det omöjligt att se fågelns färg. I skymningens skumma sken tordes de vara mörka som natten. Kanske såg vi silvertärnor? Likt havssulor brukar även de dyka ner från hög höjd. Kerstin säkrade en bild. Sedan gick vi hem.

Och det var tur det. Hemma vankades varm choklad, vilket var välbehövligt efter utevistelsen i halvstormen. Hemma tittade vi på Kerstins bild på dataskärmen, och jämförde med en bild från Fågelguiden, fågelskådarnas “bibel”. Nyss såg vi havssulor. Syntes tydligt på kroppens ställning i ögonblicket före dykningen ner i havet. Ingen tvekan. Havssulor. Åtminstone 40. På ett och samma ställe. Lite märkvärdigt. Definitivt oförglömligt.

Havssulor i solnedgångens magiska ljus utanför Mölle. Som framgår av kroppshållningen är åtminstone en av dem på väg att dyka i havet.

 

Oförglömligt

Dagen efter strövar vi på Kullabergs sydsida i höjd med Åkerberget. Mitt på blanka förmiddagen. Vindarna är friska och det är kyligt trots solsken. Ändå står vi som förhäxade och stirrar på vita havsfåglar som om vi aldrig sett dem förr. Uppemot 30 havssulor så nära kusten som vi aldrig skådat förut.

Det är bråttom. Så mycket vet vi om vilda djur. Ett sådant tillfälle får vi inte försitta. Våra planer för dagen kastar vi överbord och beger oss genast till Åkerberget. Mot havssulorna. Spetsen högst upp på Åkerberget sträcker sig ut mot havet som en tunga. Fortfarande är man på torra land. Och ändå infinner sig en djup havskänsla. Kanske därför sker detta ovanliga. Att sulorna är så ofattbart nära, så nära att… hjärtat jublar när jag för första gången kan urskilja små detaljer på fågeln. Dess blåaktiga näbb. Det blekgula huvudet. Detaljer som vi bara sett på bild tidigare. Nu genom vår kikare. Den Stora världens vedermödor och grymheter är fjärran och livet är nästan fullkomligt. I varje fall här. I varje fall nu.

En nöjd havssula efter ett skrovmål till havs.

Födosökande havssula.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. JoY skriver:

    Det var en vacker fågel med den blå näbben och svaga gula huvudet. Förstår att ni hade tur som såg så många, vackert fotat. Själv kan jag inget om fåglar men man kanske ska börja med att ha kikaren med sig ut. Alltid kan man lära sig något.

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Tack för din trevliga kommentar! Om du gör verklighet av din ansats att ta med kikaren ut i naturen så tror vi att du kommer att ha en mycket trevlig tid i fåglarnas värld. Hur som helst hoppas vi att ni får en skojig tid ute i naturen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.