Rapport från den Lilla Världen den 7 mars

Ekorrens glupande aptit fascinerar oss. Man kan med rätta undra varför.

 

Dagens tema är ekorrar. Och det är ekorrarna som bidragit till valet av tema.


I den Stora Världen pågår ett krig sedan den 25 februari 2022. Denna fruktansvärda tragedi tynger oss. Små vardagliga händelser i den Lilla Världen ger oss kraft. Under denna vinjett återkommer vi här på bloggen med rapporter från vår Lilla Värld.


 

På besök i ekorrarnas rike

Vår vana trogen går vi från Mölle by till Kullens fyr. I dag är det i det närmaste vindstilla och soligt. Trots frostnupen mark känns det inte kallt – om man inte råkade en vindpust! Då känns det in i märgen.

I sista backen genom skogen upp till fyren måste vi hejda oss. Ett kottfjäll singlar i luften och landar framför oss. Och ett till. Dessa kottfjäll varslar om en febril aktivitet som pågår ovanför våra huvuden. Uppe i en tall håller en ekorre i en tallkotte med båda tassar och äter den som den vore en majskolv, från ena sidan till den andra. Glupskt som i trans. Den både noterar vår närvaro fem meter bort och ignorerar den fullständigt. Stundom har vi ögonkontakt, och ändå verkar vi ha slutit en överenskommelse: vi kommer inte närmare och håller oss tysta och orörliga och ekorren fortsätter att äta med god aptit. Tyst diplomati i praktiken.

Med all rätta kan en annan betraktare i sitt stilla sinne undra varifrån härstammar denna vår glupande fascination för ett vilt djurs högst naturliga vardagssyssla som ätandet ändå är. Betraktaren måtte även påpeka att sysslan förekommer frekvent och i förekommande fall med lika påtaglig aptit hos oss människor. Alltså varför står ni två, skulle betraktaren slutligen inskärpa, som uppslukade inför ett så universellt fenomen?

Det enkla svaret är för att vi inte kan låta bli, vi dras till ekorrens måltid som nattfjärilar till ljussken. Eller så är det just för att fenomenet är så universellt. För tänk att vi mänskliga varelser med allt vad det innefattar för begränsningar, färdigheter och kulturarv så har vi i varje fall en sak gemensamt med ett vilt djur: vi måste äta, vi äter, ibland lika begärligt.

När kotten är uppäten skuttar ekorren till en närliggande gren och tar tag i en annan kotte. Samma procedur följer. Ekorrens aptit tycks vara omättlig alldeles oaktat hur många tallfrön den får i sig. Likaså omättligt stillar vi vår nyfikenhet och följer ekorrens minsta åtbörder, givetvis blixt stilla och tysta för att hålla vårt tysta samförstånd.

Lite längre bort i samma träd rör det sig. Det är en annan ekorre. I samma ögonblick som vi rör oss mot den andra ekorren bryts förtrollningen. Båda ekorrar hoppar till en annan tall. Och vem vet, de kanske stannar där och lever lyckliga i alla sina dagar.

Ekorren noterar oss men fortsätter att äta med stor aptit. Det har vi kanske vår ”tysta diplomati” att tacka för.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.