På spaning efter kattugglan

På spaningsexpedition i förhoppning om att höra kattugglans vemodiga hoande.

 

Hoo … ho, ho, hoo-hoo-hoo-hoo. Ingen uggla kan låta lika vemodigt som kattugglan. En kulen vinterkväll beger vi oss ut på en spaningsexpedition i Kullabergs mörka skogar.

Kusligt mörkt vid Josefinelusts parkering vid åttatiden. Här mitt i Kullabergs naturreservat nyper det i kinderna. Senare blir det betydligt kallare. Både händer, fötter och till slut hela jag kommer att huttra.

Ändå är vi här. För att lyssna på kattugglans hoande, kanske till och med skymta ugglan. För att det är i januari, februari som nattugglan hoar som mest. Alltmedan normala människor myser i stugvärmen och kollar på tv. Så vad är vi? Onormala? Bortom vettet? Bortom räddning? Vad skulle du kalla oss?

I varje fall är vi inte ensamma. I bilars, ficklampors och mobilers sken fladdrar människorna vid parkeringen spöklikt. Människor vars ansikten är höljda i halvdunkel. Fast snart påkallar en av skuggorna på uppmärksamhet och ber alltsammans att samla sig kring sig. Hen är guiden och från och med nu ingår vi i hens grupp. Aktiviteten är en samverkan mellan Naturum på Kullaberg och Naturskyddsföreningen. Någon föranmälan behövdes inte, vem som helst kunde vara med. Vem som med vurm för kattugglan.

En nattlig föreläsning om ugglor. Hands on på motorhuven.

 

Varför vurmas för kattugglan?

Frågan är på sin plats. För kattugglan är på intet vis någon exotisk fågel. Tvärtom är den en vanlig fågel i stora delar av Sverige. En stannfågel. Till råga på det är den väldigt fäst i dess boplats, vanligen en hålighet i ett träd. Alltså någon uppdämd längtan efter kattugglan torde inte finnas. Men ändå!

Ändå har kattugglan några särdrag som kan förklara förtjusningen i fågeln. Mest iögonfallande är nog ögonen. Kanske därför anses ugglan vara klok i människans strävan att förläna mänskliga egenskaper till djur. I själva verket beter sig ugglor som ”idioter”, anser guiden, som hänvisar till deras fullständiga oflexibilitet i val av boendemiljö.

Trots stora ögon, och i tvärs med utbredd folktro, är ugglans nattseende inte särskilt mycket bättre än människans. Ugglans djupseende är dock utomordentligt bra. För att ögonen är placerade på framsidan av huvudet.

Hörseln är däremot i en klass för sig, och livsviktig för näringsintaget. Ugglan hör ungefär tio gånger bättre än oss och den skulle kunna jaga föda, ofta smågnagare, enbart genom hörseln. Denna fenomenala hörsel förutsätter dock att det är tyst som natten under jakttiden. Vanliga fenomen som regn kan därför ge grus i jaktmaskineriet, och i förlängningen svält.

Just tystnaden är avgörande för jaktlyckan, och ugglans överlevnad. Där har evolutionen varit på kattugglans sida.

– Titta här, säger guiden, och trumfar med en genomskinlig dussinplastpåse på hens ljusa motorhuv.

Ur påsen tas ett antal brunt mönstrade fjädrar, en fager syn i mobiltelefonernas sken. Vi tillåts att känna på fjädrarna. Och det gör vi när vi väl övervunnit det inre motståndet att röra vid en död fågels fjäderdräkt. Nu vet vi hur kattugglans fjädrar känns. Otippat mjukt och lent som päls. Därav blir flygningen helt ljudlös under jakten med kupade vingar.

Kattugglans mest uppskattade särdrag är naturligtvis hanens läte: hoo … ho, ho, hoo-hoo-hoo-hoo. Inte ovanligt (för fåglar) betyder ropet “Jag är här, det här är mitt revir.” Kattugglehonans läte är fundamentalt olika: Ke-vitt.

Silkeslena fjädrar. Perfekta för ljudlösa jakträder.

 

Bidde det någon uggla?

Andlöst lyssnar vi i mörkret. Bara vinden hörs, och våra sporadiska viskningar. Guiden imiterar ett hanläte. Ett rop ut i nattens mörker. Ett rop till. En välbeprövad teknik för att få i gång den revirbundna ugglan. Vi spetsar öronen. Ett svagt genmäle hörs på långt håll, som från en annan värld. Vi lämnar parkeringsplatsen, bilarna och går längre in i mörkret. Stegvis förbättras vårt mörkerseende. Snart känns det trivsamt under de gamla bokarna.

– Hör ni? undrar guiden.

Hur kan vi låta bli! Ugglans finstämda läte rycker allt närmare och tycks inte lämna någon oberörd. Någonting i denna vemodiga melodi griper tag i en, exalterar. Det är kanske detta som är hanugglans lilla knep för att få till det med honorna. Väcka vemod, och därmed kanske moderskänslor? Säkert vete enkom fåglarna.

Vid ett torp står vi som uppslukade och förnimmer tätnade läten ur skogens mörker. Ugglan, kanske ugglorna, kan uppenbara sig för oss när som helst. Våra ögon är uppspärrade. Vi är redo. Flyger ugglan hit så är vi redo att ta emot synen.

Ugglan flyger förbi utan förnimbara vingslag. Därför, trots förväntan, vållar den överraskning. Den kommer ur mörkret och passerar helt ljudlöst på några tiotal meters håll varefter den återigen uppslukas av mörkret. Allt går på några sekunder. Ett ögonblick att bevara.

Hemma huttrar vi fortfarande, trots värme och varm choklad. Så småningom somnar vi under det varma täcket. Olikt tv-underhållning lever minnet av uggleexpedition länge.

Säkert kort. En uppstoppad kattuggla kan studeras i lugn och ro – till skillnad från den förstulna glimten av den livslevande ugglan.


Källa: Kvällens guide och Wikipedia.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.