Måtte sälen överleva!
Under denna upptäcktsfärd erövrade vi tre mer eller mindre livsviktiga insikter. Vi går från Mölle mot Kullens fyr, omgivna av Öresund och Kullabergs dramatiska klippor och raukar.
Det inträffar en tidig morgon en vinterdag. Sannolikt har tidpunkten en avgörande betydelse för händelseförloppet. För att vi överhuvudtaget får syn på den ljusa unga knubbsälen på en svart klippa. Inga människor utom vi är i närheten. Nog är vi dagens första människor som passerar platsen. De första som får syn på den liggande sälen. Aldrig någonsin har vi sett en säl vilande här eller i närheten, trots att vi strövar runt här närmast varje dag.
Redan där bör vi ha dragit öronen åt oss och gjort något (vad??). Upptäckten har varit ömsesidig. Även sälen har sett oss. Ansiktet är vänt mot oss och kroppen rör sig som i en strävan att komma undan och hoppa i det skummande havet ett par meter nedanför klippan. Ögonblickligen sjunker vi undan och sätter oss på huk så bara våra huvuden kan synas. Sälen ligger stilla och riktar oavvänt blickarna mot oss. I all hast tar Kerstin några bilder medan jag nagelfar den unga sälen genom kikaren. Nu vet vi två saker. Ovanlig viloplats och en säl med rött i gapet. Just nu lägger vi inte ihop ett och ett. Just nu kutar vi vidare smått omtumlade.
På den här bilden kan två blessyrer anas, en vid munnen och vid ena labben.
Omtumlade för att mötet med sälen var oväntat. Tankarna hopar sig huvudet. Varför här? Ett par meter upp på en klippa? Tänk vilken ansträngning som krävs för att sig upp dit! Knubbsälarna som vi har sett längs Öresund och Kattegatt har allt som oftast legat på lättillgängliga sandbankar eller stenar. De var inte stressade över vår närvaro, utan verkade vana vid flyktiga besök av människor på respektfullt avstånd.
Där och då sipprade insikt nummer ett in: en till synes lugn morgonpromenad kan vara hur dramatisk som helst.
Och ändå, med handen på hjärtat, har jag inte ägnat särskilt många tankar åt det röda i gapet. Jag har inte oroat mig, som jag kanske borde (det kom senare och då med besked). Vad tänkte jag på då? Att ett rött gap kan ha naturlig förklaring? Till exempel, alla som tittat ordentligt i kråkans gap vet ju att det är rött. Eller så blev jag distraherad av en annan omtumlande överraskning?
Ty några minuter senare passerar vi Ransvik, känd för sina korpar. Alltjämt är vi de enda människorna här. Ljud från porlande bäck blandas med småfåglars kvitter till en lugnande morgonkonsert. Hjärtat tar ett skutt, förmodligen även hos de tre rådjursom rimligen hade fått syn på oss först. En get och två råbockar, vars horn ännu har basthud. Andlöst betraktar de oss på runt 30 meters håll. Ska de galoppera i väg utom synhåll som vanligt? Nej, de förflyttar sig endast några meter bort (men har alltjämt full koll på oss).
Väl i blåsten på kullen intill Kullens fyr har vi tankarna på annat håll. På två pilgrimsfalkars hisnande flyguppvisning. De störtar ner mot havet i enorm hastighet och hejdar sig bara någon enstaka meter från klipporna vid havet. Sedan försvinner de utom synhåll med blixtens hastighet.
Vi tittar på rådjuren och de tittar på oss.
Falken ser oss säkert med sitt falköga när den svischar förbi. Pilgrimsfalken känns igen på sin svarta mustasch vid ögat.
Ändå måste vi ha grunnat på sälungen. För på Italienska vägen fortsätter vi inte nerför backen tillbaka till Mölle, som vi brukar. Denna gång viker vi av mot Ransvik och går vidare mot klippan där sälen sågs till. Den svarta klippan är blankpolerad av vågor. Sälen är som uppslukad (av vågorna?).
Hemma tittar vi på de hastigt tagna bilderna på sälen. Väl förstorade visar sig tre skador. Två på kroppen och en i gapet. Det röda i gapet är inget naturligt. Någonting måste ha hänt. Den unga sälen var skadad. Hur allvarligt vet vi inte, kommer antagligen aldrig att få reda på.
Spekulera kan vi, och gör. Nog tog sig sälen upp för klippan för att ta igen sig. Kämpade sig kanske uppför klippan med de sista krafterna. Vad som följde är för oss höljt i dunkel. Det vi vet (insikt nummer 2) är att i naturen förs ständigt en kamp om liv och död.
Vi har även insett (insikt nummer 3) att saker och ting inte alltid är som de förefaller vara vid första anblicken. Att det kan vara lönt att kasta ett öga till, ta en ordentlig fundering, för att se saker på djupet.
Förvisso är oddsen dåliga, det finns ju knappt någon akutmottagning för unga sälar. Ändå hoppas vi. Måtte sälen överleva sina skador!
Hoppas du piggnade till och simmar runt i havet!
Text: Eyal
Bild: Kerstin
