Upplev gånggrifternas skräckblandade förtjusning
Påtagligt lättad Eyal har återvänt till den ljusa världen efter ett besök i dödens rike vid Örenäs gånggrift.
Vad fick mig att krypa in i klaustrofobiskt trånga dödskammare och utsätta mig för risken för en våldsam död under flera ton tunga stenar? Svar: ovanligt stort intresse för arkeologi och historia. Med handen på hjärtat, detta svar har ett litet problem: det är inte sant.
Så hur kommer det sig att jag gång efter gång befinner mig krypande på alla fyra med stenar på sisådär tio ton vardera ovanför mitt lilla bräckliga huvud? Handlar det om oförklarlig dumdristig galenskap?
Sannolikt inte. Galenskapen det handlar om är nog lika förklarlig som fåfäng (dumdristig är kanske lite att ta i). Förklaringen bottnar nog i något så ursprungligt som behovet att utmana människans universella skräck: Döden. Att krypa på alla fyra och utlämna sig åt ödet i dödens instängda rike manifesterar gränslöst (eller galet) mod under ett litet dödsföraktande ögonblick.
Efteråt kan man resa sig och känna sig mer levande än någonsin. Är det en lättnad över respiten för den ständigt överhängande dödsdomen? Eller kan det vara den omtumlande adrenalinkickens förtjänst? Den skräckblandade förtjusningen tränger sig i varje fall genom kroppens alla celler.
Fast, med handen fortfarande på hjärtat, utgör svaret en osanning med modifikation. För även om vi inte är beredda att gå i döden för att tillfredsställa vår historiska och arkeologiska vetgirighet så är vårt intresse av dessa ämnen betydligt större än noll. Så häng med på vår lilla odyssé genom dödsgravar.
Örenäsgånggriften
Denna gånggrift är till dig som vill maxa, såväl den skräckblandade förtjusningen som förkovringen i historia och arkeologi. Gången ansågs osäker 2014, eftersom väggen höll på att rasa in, enligt svt.se. Låt oss tala klarspråk, väggen som höll på att krackelera bär på takets tre stora stenblock på tio ton vardera (takhällar). Väggen har förvisso sedermera förstärkts, men krypandet görs lika fullt på alldeles eget ansvar. Av egen erfarenhet vet jag att ansvaret känns tungt (minst tio ton).
Samtidigt är gånggriften en av Skånes mest välbevarade, enligt länsstyrelsen i Skåne. Hemligheten bakom gravens goda skick är ett sinnrikt konstruerat dräneringssystem som lett bort vatten så att kammaren hållit sig torr och fin i femtusen år.
Örenäsgånggriften lär oss åtskilligt om trattbägarkulturens folk, vilka var Sveriges och Danmarks första jordbrukare, enligt svt.se. Utöver bärnstenspärlor, pilspetsar, yxor, mejslar, borrar och spånknivar påträffades även skelettrester av minst sju människor i graven. En teori är att mat och dryck offrades i samband med begravningsmåltider.
Ner på alla fyra på väg in i halvmörkret i Örenäs gånggrift.
Eyal efter sitt omtumlande besök i Örenäs gånggrift alldeles intill Öresund.
Gillhög gånggrift
Denna gravkammare är nog lika välbevarade, gastkramande och lärande som Örenäsgånggriften. Även den har blivit restaurerad på grund av rasrisk (två gånger: 1986 och 2014). Den stora skillnaden är att Gillhög gånggrift ligger betydligt mer avsides (väster om Löddeköpinge på väg ut mot Barsebäckshamn). Här fick jag en liten bula när jag adrenalinrusig reste mig lite väl fort efter besöket i kammaren.
Gillhög gånggrift ligger lite avsides nära Barsebäck.
För säkerhets skull tar Eyal adjö innan han beger sig in i Gillhögs gånggrift.
Inne i gravkammaren med dess mäktiga stenblock.
Havängsdösen
Dösen är den äldre formen av megalitgravar (= stora stenar). Denna gravkammare ligger sagolikt vackert vid Haväng. Vi var dock inte varit inne i kammaren och jag vet inte om detta ens är möjligt. Så här var förtjusningen natur pur (utan blandning av några tillsatser av skräck).
Havängsdösen ligger outsägligt vackert vid Hanöbukten i Österlen.
Ekornavallen
Denna plats borgar verkligen för fest för alla gånggrifts-fantaster. Inte nog med det, i detta dödsrike finns även stensättningar, kvadratiska stenkretsar, domarringar, en hällkista, flera resta stenar samt ett röse, enligt länsstyrelsen i Västra Götaland. Skillnaden mellan de yngre och de äldre gravarna kan vara så mycket som 4 000 år. Även utan att gå under jorden får mig detta ställe att rysa.
Ekornavallen nära Hornborgasjön är till bredden fyllt med gamla gravar.
Ale stenar
Även om de lärda inte riktigt vet om platsen var en gravplats så är den likafullt en av Skånes vackraste. En plats att andlöst besöka om och om igen.
Ingen vet riktigt vad Ale stenar var till för. Var det en begravningsplats eller en lekplats för får?
Vacker död?
De flesta av dessa gravplatser ligger vid havet, alla ligger vackert. Vad ska vi dödliga dra för slutsats av detta? Ska döden föreställa något vackert och eftersträvansvärt? Kanske. Kanske inte. För egen del bidar jag gärna lite längre tid här på jorden, och vallfärdar till dessa fagra dödskammare – med skräckblandad förtjusning.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
