På spaning efter svanar och tiden som flytt

Vår tidsresa går längs leriga fält på den skånska landsbygden.

 

Dagens vintriga upptäcktsfärd passar utmärkt om du gillar upptäcktsfärd med tydlig röd tråd. Detta inläggs röda tråd är: Vingar. 

Vingar alltså – som sångsvanar har. Kerstin har nämligen fått nys om att ett par hundra sångsvanar håller till på en åker på landet inte alls oändligt långt utanför Höganäs. Ett par hundra! Sångsvanar! Alltså vad väntar vi på?


Detta inlägg ingår i bloggserien Härda ut corona-vintern. Serien ämnar att inspirera till lustfyllda små upptäcktsfärder utomhus under coronavintern 2020/2021. Huvudfokus blir upptäcktsfärder som är enkla att göra i stort sett var som helst i Sverige. Håll ut och häng med!


 

Banvallen

Raka spåret på banvallen går vi och snart har vi Höganäs bakom oss. Vi är på landet. Den självklara kontaktytan till civilisationen utgörs av den asfalterade gångbanan på den gamla banvallen vi trampar så fort vi förmår medan kylan nyper i kinderna.

Ändå stannar vi tvärt. Behöver vi gå längre än så? Ett par knölsvanar simmar lugnt i en damm bredvid, till synes oberörda av vår närvaro. Kerstin tar en bild, men att vända här är inte tal om. Det är en bra bit kvar till sångsvanarna, skynda på nu!

Mot denna bergfasta beslutsamhet gör sig några invändningar icke besvär.

Finns det något mer kärleksfullt än två svanar som håller ihop?

Oändliga fält på den skånska landsbygden.

 

Se upp för landande svanar!

Vid en smal traktorväg på en åker visar sig Kerstin återigen väl förberedd. Då hon har studerat en satellitbild vet hon att här är det dags för en vänstergir. Vi lämnar asfaltens trygga famn, klipper navelsträngen till civilisationen och följer en lerig väg. Omgivna av en plöjd åker och betesmarker navigerar vi mellan gyttjiga vattenpölar, förbi trädhängen i lila nyanser.

Över våra huvuden hörs gälla varningssignaler från två svanar på låg höjd, vilket rimligen betyder: Se upp vi landar!

Men var är landningsbanan? Nära, och full med sångsvanar. De flesta svanarna är fullvuxna med bländande vit fjäderdräkt, men några enstaka är unga och bär grådaskiga dräkter. Sångsvanarnas “svanesång” eller i varje fall höga läten genljuder över fälten. Till åsynen av denna vindpinade åker med ett hundratal sångsvanar blir vi förstås överväldigade, och efter en stund till och med tårögda (av blåsten). Vi håller oss på uppemot hundra meters avstånd och står blickstilla för att inte skrämmas. Vi fryser. Med blånande fingrar och stelfrusna tår är det inget tal om att invänta fler svanar.

Vackert i det lilla.

Målet för dagens spaning: ett hundratal sångsvanar.

 

Ännu fler vingar

Upptäcktsfärden fortsätter med en marsch i hög fart, tillbaka till banvallen och vidare på en lantlig och knappt trafikerad bilväg. Inte nog med att vägen är asfalterad, någon har kostat på en halvallé med pilar. Snart får vi skåda vingar, och inte vilka som helst – en havsörn flyger förbi.

Vintersol illuminerar den skånska landsbygden.

En halv allé av pilar.

Kolla, en havsörn!

 

Minnessten med kuslig historia

Långt från allfarvägarna mitt i det platta skånska landskapet måste vi, återigen, hejda oss. Vid en stor minnessten med kuslig historia. Minnesstenen är i granit och har stora mörkgrå fläckar av troligen lav, orden går dock utmärkt att läsa. Stenen vittnar om en gruvlig massdöd i Kulla fälad 1711. Av pest. De nära 300 personerna som dök under av sjukdomen, jordades 40 meter från minnesstenen på en pestkyrkogård, och de härstammade från Väsby församling, däribland “byn Höganäs”. Pestkyrkogården spände sig över 50 meter gånger 50 meter och omgavs av jordvallar och diken. (Källa: Riksantikvarieämbetet). Nu har uppemot 300 år gått och inte ett spår syns efter vare sig de avlidna eller pestkyrkogården. Allt är utraderat.

Utom denna resliga minnessten som Kullens hembygdsföreningen reste 1956. Man kan förnimma historiens vingslag för mindre.

Ett tidsdokument med stenhårda fakta om en kuslig dåtid.

 

Schakt med kungliga anor

Nu nalkas vår upptäcktsfärd i vingars förtecken dess stora final. Efter ytterligare en promenad längs åkrar står vi nämligen mellan två byggnader mitt på den skånska landsbygden utanför Höganäs. Hustofta heter platsen. Till vänster ett långt räcke med trappor upp och till höger står ett litet falurött hus som hade kunnat tas för ett oansenligt förråd. Men skenet bedrar. Under detta hus ligger ett stycke svensk industrihistoria som förmår oss att återigen förnimma historiens vingslag. Ty under huset ligger sannolikt ingången till Schakt Prins Gustaf Adolf, Höganäs sista gruvschakt.

Så beskriver Höganäs museum gruvan: “Kolflötsen låg här på 102 meters djup. I schaktet samlades mycket vatten, vilket gjorde det till en av världens våtaste gruvor. För varje ton utvunnet kol fick man pumpa 35 ton vatten.”

Gruvan var i drift i närmare 70 år. 1961 var det slut för gruvan. Därmed gick Höganäs gruvepok i graven. Och med detta lider även dagens så att säga bevingade upptäcktsfärd mot sitt slut. Åter en kvarts promenad och vi återbördas till utkanten av Höganäs. En stad vars förflutna ständigt gör sig påmint.

Detta tidsdokument är inhägnat. Här döljer sig nog ingången till ett gammalt gruvschakt.

Potatislådor vid en gård i utkanten av Höganäs.


Tips

Sångsvanarna såg vi på fälten i närheten av Danhults dammar utanför Höganäs. På väg dit följde vi cykel- och gångvägen från Höganäs i riktning mot Ingelsträde (vägen fortsätter ända till Kattarp). Strax efter Ingelsträde vek vi av till vänster över fälten, till höger när vi nådde asfaltvägen och efter ett par hundra meter ut på en väg över fälten, då såg vi redan svanarna.

Minnesstenen över pestkyrkogården finns bredvid vägen i höjd med gården Eriksfält utanför Höganäs på vägen med det passande namnet Minnesstensvägen.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.