På spaning efter den gruvtid som flytt – i Höganäs

Dagens Höganäs pryds bland annat av byggnader från en 150-årig gruvepok, däribland huset som inhyser Höganäs museum.

 

Kolbrytningen förändrade Höganäs från sömnig fiskeby till expansivt industrisamhälle. Dagens Höganäs pryds både av byggnader från denna 150-åriga gruvepok och konstverk om densamma. Men var finns spår efter själva gruvorna? 


Detta inlägg ingår i bloggserien Härda ut corona-vintern. Serien ämnar att inspirera till lustfyllda små upptäcktsfärder utomhus under coronavintern 2020/2021. Huvudfokus blir upptäcktsfärder som är enkla att göra i stort sett var som helst i Sverige. Håll ut och häng med!


“Kullabygden är som en schweizerost.” Med detta dramatiska påstående inleds Höganäs museums presentation av Kullabygdens gruvepok. Liknelsen med schweizerost är nog på sin plats med tanke på antalet schakt (gruvhål) i bygden: 48, vars djup varierade från 3,5 till 109 meter. (Källa: Kullabygd, 1934)

Fortsättningen i Höganäs museums presentation lyder:
“Under de böljande åkrarna och in under de livfulla samhällena slingrar ett hemligt landskap. Mörkt, tyst och numera vattenfyllt. Gruvgångarna som sträcker sig miltals under jorden är ett industrihistoriskt minne. Kvar att se finns bara de efterlämnade slagghögarna.”
(Källa: Höganäs museum)

Kan det verkligen vara så illa att slagghögarna (= högar där ometalliska restämnen slängdes ) är de enda spår från denna för Höganäs så viktiga period som sparats åt eftervärlden? Som nyinflyttade i Kullabygden måste vi förstås ta reda på det. Så häng med på spaning efter gruvtiden som flytt genom Höganäs med omnejd!

 

Alströmerschaktet

Vi står vid en liten kulle i Väsby nordost om Höganäs. Medan vi inspekterar stenarna som omgärdar delar av kullen, genljuder i våra öron Höganäs museums beskrivning som du precis har läst, vilken betecknar landskapet som “hemligt”.

Den verkar stämma med verkligheten.

Ty ingenting skvallrar om att vi står vid foten av Alströmerbunken (bunke= slagghög), det som återstår efter gruvbrytningen här 1877-1909. En industrihistorisk klenod. Ovanpå bunken hittar vi en gruvgalge som användes för att hissa upp kolet. Galgen är delvis återställd av Väsby byförening. (Källa: Vandra i Kullabygden av Gunnel Wounsch).

I övrigt inte någon informationsskylt som talar om att denna hög är en av de fyra kvarvarande större slagghögarna efter kolbrytningen i Kullabygden. Någon gruva eller något gruvhål efter Alströmerschaktet syns ingenstans till.

Med oförrättat värv tar vi oss upp. Uppe på slagghögen spanar vi över ett slättlandskap med åkrar, Höganäs, Väsby med industriområde. En husse går bredvid med sin hund. En scoutstuga, Väsby Lerbergets, i gott utvändigt skick.

Stenmur omgärdar Alströmsbunken, som denna slagghög kallas.

Gruvgalgen på Alströmerbunken.

 

Schakt Prins Gustav Adolf

Alltjämt är vi på landsbygden, i Hustofta strax utanför Höganäs. Några enstaka hus och åkrar. Där vi nu står syns inga människor, däremot ett långt räcke med trappor upp och ett litet falurött hus som hade kunnat vara ett förråd. Men bakom husets oansenliga fasad ligger förmodligen ett stycke svensk industrihistoria begravt: ingången till Schakt Prins Gustaf Adolf, Höganäs sista gruvschakt. Gruvan var i drift i närmare 70 år – fram till 1961. Av gruvan syns inga som helst spår.

Vi får hålla till godo med Höganäs museums beskrivning av gruvan:
“Kolflötsen låg här på 102 meters djup. I schaktet samlades mycket vatten, vilket gjorde det till en av världens våtaste gruvor. För varje ton utvunnet kol fick man pumpa 35 ton vatten.”
Beskrivningen är det enda vi har att gå efter. Och den faluröda byggnaden. Den verkar vara målad rätt nyligen.

Hit, men inte längre. En oansenlig byggnad som nog döljer ingången till Höganäs sista aktiva gruva.

 

Gruvtorget i Höganäs

Området runt Gruvtorget i Höganäs pryds av välbevarade byggnader från gruvepoken. Bakom torget, från nuvarande kvarteret Verkstaden, gick en kanal förbi Brorsbacke – med utlopp i Öresund vid Kvickbadet. I ett antal år fraktades kolen på flottar längs kanalen. Var har kanalen tagit vägen?

Så skriver Helsingborgs Dagblad:
“På 1920- och fram till 1930-talet lades vattenrännan igen bit för bit. På sina ställen lades rör ned. Fyllningsmassorna till den sista biten, förbi där Eric Ruuthstatyn står, bestod till stor del av den gamla Brukskyrkan som stod där och revs 1936. En sträcka av kanalen, väster om Tivolihuset, fanns kvar längre än så. Sieurins ränna kallades den efter den man som ville att den skulle bevaras. Även den biten lades igen senare.”(Källa: Helsingborgs Dagblad)

Jag läser detta stycke om och om igen och försöker att förstå. Den gamla Brukskyrkan revs och stenarna användes som fyllningsmassa för att täppa till spåren efter kanalen. Jag ryser.

Närmast spår efter kanalen representeras kanske av den relativt nytillkomna (2008) vattenskulpturen vid Jefasthuset (höghuset): Hav möter centrum (Per Ljungblom).

Stiliga byggnader vid Gruvtorget.

 

Tivolibunken

Man kan flanera i Sjöcronas park utan att fatta någon misstanke om att man har beträtt historiska marker. En park bland stadens flera. En avgörande detalj borde dock förmå en att haja till. Så var det för oss vid det första besöket: kullen. Vi formligen galopperade upp för att stå vid utkiksplatsen och ta emot vidsträckta vyer över sundet, Danmarks kust och Kullaberg.

Efteråt läste vi på och insåg att vi hade varit uppe på en slagghög, den enda kvarleva efter schaktet Brorsbacke, ett av bygdens första betydande schakt. Schaktet var 53 meter djupt och vattentillflödet var stundtals så “våldsamt” att produktionen låg nere. Efter 48-årig drift lades gruvan ner 1854. (Källa: Kullabygd).

Utsikten är härlig, men några spår efter kol- eller sandstensbrytning märks inte. Inte det minsta hål efter gruvnäringens omtalade schweizerost.

Eyal får en bred utsikt från toppen av Tivolibunken.

 

Gruvgårdsparken

På väg från Tivolibunken hejdar vi oss vid gatukorsningen Bruksgatan/Kullagatan. Många bilar passerar här, även vi har kört här – flera gånger. Men jag undrar hur många som känner till vilken historisk guldgruva som döljer sig här. Vi har inte anat det, för här pockar inga stora skyltar på uppmärksamhet. Väl på snubblande nära avstånd kan vi inte låta bli att bli nyfikna.

Framför allt påkallar ett väldigt block vårt intresse. Vad är det vi ser?

Svar: Blocket vi tittar på är ett askeblock, en rest från gruvepoken. Kolet användes nämligen till att elda i Höganäsbolagets fabriker, vilket renderade i aska med inslag av lera, som sedan kördes tillbaka till gruvorna. Varför? För att glöda vidare och därmed sätta i gång en kemisk reaktion som förmår partiklar att fogas samman – att sintras. Samma kemiska process används exempelvis vid tillverkning av objekt inom pulvermetallurgi eller vid tillverkning av keramiska material vid bränning av lerkärl.

Väl på plats upptäcker vi en liten platta med namnet Sven på – efter Sven Paulsson som bekostade transporten av blocket hit 1999. Tack, Sven!

Missa inte Gruvgårdsparken!

Närkontakt med askestenen.

 

Vi behöver inte gå längre än ett par steg för att få svar på hur kolen transporterades. Ett stenkast från askeblocket står smalspårsvagnen nummer 191. Titta noga så ska du se inristade siffror i träet. Under gruvornas storhetstid fanns det 45 kilometer smalspår i Höganäs, hundratals smalspårsvagnar och 13 lok. Ett välbevarat lok kan du se (genom ett staket) vid infarten till Höganäs AB:s fabriksområde på (nära parkeringen på Kopparslagaregatan).

Förvisso har vi, turligt nog, snubblat över en gammal vagn med industrihistoriska anor, men någon gruva har vi inte sett. Nu står hoppet till Höganäs mest kända slagghögar.

Smalspårsvagnen för kolfrakt i Gruvgårdsparken.

Vagn nummer 191.

Välbevarat gammalt lok för kolfrakt i Höganäs.

 

Ärtan och bönan

Tjörröd var en av gruvnäringens äldsta områden och bara här i det kommunala naturreservatet på tio hektar fanns två schakt (nummer 18 och 19), vars slagghögar sägs likna ärta respektive böna. Därav namnen. Nu är vi här för att se detta med egna ögon och vi skärper våra sinnen. Förnimmer vi några gruvliga spår?

Några hundägare. En motionär. Märkliga svampar. Eller vad sägs om egendomliga gropar i marken? De är delvis täckta av växter och små träd. Rester av dagbrott?

Och här tornar en slagghög upp sig, vi springer upp med sprudlande industrihistorisk upphetsning i hela kroppen och väl uppe vet vi exakt var vi är. På toppen av en avlång slagghög: Bönan!

Här går vi nog en av världens kortaste kamvandringar i hjärtat av Kullabygden.

Vi plockar upp en liten sten ur slagghögen; handen blir kolsvart.En stund senare hittas nästa slagghög: Den är högre. Den är större. Den är rundare. Ärtan!

Strövtåget går genom åtskilliga snår med kaprifol.

Dessa höjdskillnader och känslan av flera hemlighetsfulla rum är nästan berusande trevligt som naturupplevelse. Men den industrihistoriska behållningen är ändå tämligen mager. Ingen skyltning vid slagghögarna. Inga spår av gruvhålen.

Fanns verkligen en gruvnäring i Höganäs? I en tid då “Höganäs-keramik” muggar stammar från Thailand vet vi inte vad vi ska tro.Vi håller oss alltjämt till Tjörröd. Denna gång blir vi inte besvikna.

Eyal på väg upp på slagghögen Ärtan.

Gamla slaggrester, perfekt att hålla i handen för den som vill svärta händerna.

 

A-schaktet

Kerstin har trumf på handen, något hon har snappat upp under sin research. Ett gruvhål i Tjörröd. Men det finns mycket som talar emot det.

Blåsten. Kölden. Hungern.

I tre timmar, kanske längre, har vi kajkat runt, i den obarmhärtiga isande snålblåsten. Och varje gång vi tar av handskarna för att föra anteckningar eller ta ett foto smärtar fingertopparna. Av kylan.

I industriområdet i korsningen Gärdesgatan – Keramikgatan hänger en egendomlig tältduk – ett segeltak – över ett litet område med staket runt. Vi hejdar oss och undrar varför, men innerst vet vi redan svaret. Vi är framme vid gruvhålet efter A-schaktet, Höganäs äldsta gruvschakt på Tjörröd. Här låg stenkolet bara omkring 5 meter under marken. Det öppnades 1797 och var i drift bara tre år. (Källa: Helsingborg Dagblad).

Den 16 april 2011 grävde Höganäs kommun fram A-schaktet i en ambition att öppna upp gruvan som turistattraktion. Vid vårt besök nära tio år senare verkar idén ännu inte förverkligats. Lyckligt nog får man uppenbarligen gå ner och fram till två små informationstavlor och inte minst det gallerförsedda gruvhålet. Och titta. Så mycket man vill.

Vi glor storögt. På det metertjocka sandstenslagret överst. På stenkolsflötsen under. Och på ingången till gruvtunneln. Alltsammans känns rått och verkligt. Cirkeln är sluten. Rötterna till Kullabygdens expansiva gruvepok är funna.

Och visst kan det finnas kulturhistoriskt intresserade turister. Massor. Och visst kan mer göras för att främja denna turism. Massor. Som vanligt handlar det om att vilja.

Segeldukstaket över Höganäs mest synliga spår av ett gruvschakt.

Eyal tittar på kolflötsen några meter under markytan.

En liten skymt av en historisk gruvgång.


Läs mer:

Läs inlägget om vår konstrunda till den offentliga konsten i Höganäs.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Ewa skriver:

    Tack för ännu ett intressant reportage om något jag inte hade en aaaning om.

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Kul att höra! Och det är kul att skriva sådana inlägg eftersom man själv lär sig så mycket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.