På spaning efter skånsk berguv vid Hallabäcken

Ett gammalt nedlagt stenbrott i Hallabäckens naturreservat. Skulle en berguv vilja bo här?

 

Berguven bor på otillgängliga klippbranter och i Skåne ibland vid nedlagda stenbrott. Vi tänkte kolla på respektfullt avstånd en sådan tänkbar boplats.

 

Hallabäckens dalgång

Vi chansar på naturreservat Hallabäckens dalgång. Här är förutsättningarna för berguvens trivsel sublima. Här finns porlande bäckar,  lövskogsklädda branter och ett nedlagd stenbrott med kolossalt många stenar. Och inga människor – förutom oss förstås. Vi hoppas att du är hemma, berguven. Inget kaffe behövs, vi vill bara kika på långt håll och på sin höjd skicka några slängkyssar.

Detta lilla och relativt nya naturreservat har ingen särskilt parkering, men några enstaka bilar får plats längs grusvägen utanför naturreservatets bom, och man får ställa sig där. En enda bil står parkerad, vår bil.

Gott om mossklädda stenar i skogen.

 

Sagolikt

In i naturreservatets gröna kokong av bok, ask och ek hör vi genast ett kraftigt vingslag – det måste vara en stor fågel! En gråhäger lyfter tio meter bort från oss – ovanligt nära. Omgivningen är som hämtad ur en sagobok: mossklädda stenar och gamla murar. Bredvid porlar Hallabäcken och luften är mättad av fågelsång. Vid en rosa blommande buske förnimmer vi väldoft – kungsmynta.

Alldeles bredvid denna sagolika lilla värld skymtar en stenhård värld bland ädellövträden: en brant klippa av stenar, ett tidigare sten- och grustag. Är det här du döljer dig för världen berguven? Då har du hittat den ultimata platsen. Upp till toppen av branten ids vi inte gå. Man får klättra eller flyga.

Vi avstår bådadera. Mysigare att knalla vid bäcken. Strax hör vi tunga vingslag igen. Men det är inte berguven, antagligen har du redan gissat – gråhäger. Och en tredje gråhäger!

Rofylld liten hemlighetsfull värld vid Hallabäcken.

Vi är dock ute på spaning efter en berguv. Och nu får vi vår chans! Skogen har liksom vikt undan och vi står på en plats som känns som vägs ände och kan äntligen titta på forna stenbrottet öga mot öga. Jag håller andan. Vilken brant koloss av stenar! Människans verk, och ändå så mäktig naturupplevelse.

Berguven är uppenbarligen skicklig på att hålla sig undan, om den ens finns här.

Vägen slutar här, men det går att vandra vidare på en stig längs bäcken. Vi vänder. Vi vet när vi har förlorat matchen. Framförallt har vi en rejäl vandring framför oss på annat håll. Hejdå, berguven, vi kanske kommer en annan dag.

Så ser en berguvsunge ut. Fast den här träffade vi på i en helt annan del av Sverige. Visst är den fantastisk!


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.