På jakt efter storkar runt Krankesjön och Vombs ängar
Nu vet vi varifrån bebisarna kommer. Från Skåne!
Vi har aldrig sett vilt levande vit stork i Sverige. Det ryktas om att i omgivningarna till den förnämliga fågelsjön Krankesjön kan det finnas vit stork . Så vi beger oss till Krankesjön!
Flygande start
Det måste vimla av vita storkar vid Krankesjön. Redan strax innan vi är framme vid parkeringen ger sig två praktexemplar till känna på ett fält. Vilken flygande start!
Nu ska vi vandra runt hela sjön och finkamma området i jakt på fler artfränder liksom andra spännande fågelarter. Lämpligen inleds jakten i fågeltornet intill parkeringen i Silvåkra. Fågeltornet är både fint och högt, men långt ifrån fåglarna. Bara stora svarta eller vita syns – storskarvar och knölsvanar. Allt annat som rör sig är oskarpa silhuetter. Vi måste etablera närkontakt från marken!
På spaning efter flygfän i fågeltornet vid Silvåkra. Lite kylslaget denna sommardag som synes.
Rundvandringen runt sjön är omarkerad och visar sig kräva en hel del improvisationer och chansningar. Fulla av tillförsikt spelar vi in sträckan i Wikiloc. Inledningsvis följer vi Skåneledens orange markering i några meter tills det är dags att svänga till vänster för en avstickare till ett gömsle vid sjön. Det blir som vanligt när man tror sig se fåglar på beställning: fåglarna hörs, men visar sig högst ogärna. En dopping doppar sig och försvinner blixtsnabbt under vattenytan. Sothönsen drar ännu längre bort och svanarna är så fjärran att de måste gå iland på andra sidan sjön om de ska sticka.
Vi sticker.
På väg till ett gömsle.
“Trupper till fots”
Tillbaka till leden längs en grusväg med skog på båda håll och fågelljud i luften – är det på riktigt eller inspelat ljud? Vi ser inte en fågel. Ja, bortsett från röda glador på jakt. De är i skyn mest hela tiden så till slut tittar vi inte ens efter ordentligt. På en bastant tall hänger en skylt “Bara trupper till fots”. Vår lilla trupp fortsätter reglementsenligt till fots. Vi är under attack! Fienden är en hel armé av blodtörstiga mygg och som vanligt är de ute efter mig. Kerstin lunkar bredvid och undrar varför i hela fridens namn jag vevar med armarna så frenetiskt.
Vid en liten stuga gör vi en elegant vänstersväng. Belöningen erhålls direkt: ett par gröngölingar hackar på en och samma tall i bästa sämja. Vi tar vänster igen på en skogsväg ända till sjön och får en närmare titt på ett 20-tal sothöns.
Tillbaka till grusvägen. Före en korsning viker vi av och går på en stig på öppen mark och nalkas sjön igen. På marken spår efter pansarvagnar. Är ryssarna på väg?
Givetvis följer vi föreskrifterna och tar oss fram med apostlahästarna.
Vi närmar oss Krankesjöns strand. Närmare sjön än så här kommer vi inte under rundan.
Lottagården
Allt får sin rimliga förklaring vid nästa byggnad på Revingehed: Lottagården. Gården användes av Lottakårens Regementet Revingehed. Nuförtiden håller Södra skånska regementet P 7 övningar med pansarfordon här.
De enda som möjligen övar under vårt besök är tre harar. De leker osynliga-leken och står blickstilla, tills vi passerar obekvämt nära. Puts väck. Återstår en människotom – utom oss förstås – hed med diverse växter som backtimjan, rölleka, gulmåra och johannesört. Storkar? Nada.
Gott om harar vid kaninhålen.
Backtimjan är en ögonfägnad på hedmarken.
Vindmölla
Grusvägen igen – den känns nästan som att komma hem. På håll tronar en välbehållen väderkvarn – eller vindmölla som man säger i Skåne. Vi girar till vänster på ett fält och är snart på strandäng med sjöutsikt. Och vilka är dessa stora vita fåglar som skymtar på långt håll?
Knölsvanar, så klart. Så lyder livets lektion nummer 1: var icke för ivrig. Fattar?
Ja, jag fattar.
Vidare vandrar vi på rofyllda vägen med öppna vidder och sjöutsikt förbi en hög med fornlämningar. Hålen på heden är inte efter bomber. Utan kaninhål.
Väderkvarn eller vindmölla som man säger i Skåne.
Räv med skabb?
Grusvägen är flankerad av skog och fågeln sjunger intensivt. Vi följer en skylt om ett fågeltorn till vänster. Vi är hungriga. Vi är törstiga efter syner av storkar. Snart får vi stilla både hungern och törsten. Inte långt från en enorm bok i skogen, intill en hage med intet ont anande brunvita kor smyger en rävtik. Den ser sliten ut, inte minst svansen. Har hon skabb? Den går uppemot tjugo steg från oss utan att skänka oss så mycket som en blick. När räven försvinner andas vi ut, antagligen i onödan. Efteråt läser Kerstin på att rävtikar med ungar kan se rätt slitna ut på sommaren – utan att ha skabb. Och på rävbilderna syns inga skabbfläckar. Pälsen är bara naturligt sliten.
En sliten mamma. Tydligen inte helt ovanligt på sommaren.
Fågeltornet vid Almen
Framme vid fågeltornet vid Almen, som området med strandängarna här kallas, sätter vi oss på bänken i tornet och dukar upp kikärtssalladen med feta på knäna och låter det smaka. Storkarna håller sig alltjämt undan medan gässen landar i sjön på löpande band. Sommarregnet strilar ner. Vi sitter kvar och äter upp. Kaffet och chokladen får dock anstå. Vi packar ihop oss och går vidare.
Så snart vi har packat ihop oss och gått vidare sinar regnet. Vi viker av till vänster från grusvägen och hamnar på en mindre skogsväg med gott om mygg. Något rör sig bara en bit ifrån. En dovhjort!
Ännu mer mygg. Inte så konstigt, det är gott om dammar här. Och kalhyggen. Och obegränsat med ätmogna hallon i hallonsnår. Vi äter gränslöst med hallon och går över ett fält utan stig – vi chansar. Belöningen är körsbärsträd med små, lagom mogna körsbär. Efter försvarligt antal körsbär återbördas vi på Skåneleden och går förbi en å med gula näckrosor. Antagligen bara för att möta ett par med en enorm lurvig hund.
Paret undrar varifrån vi kom. De bor i trakten, men visste inte vart fältet ledde till. Nu vet de det. De är älskvärda och tipsar oss om Vombs ängar och Hemmestorps Mölla. Ni måste dit, säger de mer eller mindre.
De har rätt.
På väg till nästa fågeltorn.
Godis är gott.
Vombs ängar
Vombs ängar har flera fågeltorn. Vi nöjer oss med två och ser röda glador till leda. Men av det utlovade storkboet märker vi ingenting. Det ska ligga på en pil runt 400 meter från fågeltornen, visade det sig efteråt genom en googling. Utan en tubkikare var vi chanslösa förstås. Nu sätter vi vår lit till Hemmestorps Mölla.
Hemmestorps Mölla
Här på gården, alldeles invid pittoreska Klingavälsån naturreservat, ska det finnas ett storkhägn och även fritt häckande storkar. Detta är ett projekt som drivs av Naturskyddsföreningen för att främja storkarnas återetablering i Skåne. Den smala vägen dit är svår att finna. Vi har misströstat och haft beredskap för besvikelse – alldeles förgäves. Stället är ett himmelrike för storkfantaster. Och är man inte det innan så blir man det nog här.
Storkarna är överallt. Uppemot ett hundratal unga storkar håller till i hägnen. Friflygande storkar håller till på närliggande fält och på typiskt enorma storkbon på hustaken på gården. Det är lätt att tappa hakan. Ändå samlar jag mig och betraktar fåglarna. De verkar kommunicera mycket trevligt med varandra.
Gården Hemmestorps mölla med sina storkbon på taken.
Storkhägn för unga och inte helt flygfärdiga storkar.
Storkfamilj.
Storkkommunikation i nötskal
En stork återvänder till sin partner i boet efter en flygtur i omgivningen. Så snart den landar initieras en hälsningsritual. Båda storkar klapprar med näbben, först med nacken åt ena hållet och sedan med nacken åt andra hållet. Klapp, klapp, klapp (fritt översatt: vad kul att ses igen!).
När det är dags att vila kan de, likt många andra fåglar, stå på ett ben för att spara på energi.
Mycket man kan lära sig av fåglar.
Här kommer jag! Stork inför landning i boet.
Storkkommunikation i praktiken. Klapprande näbbar!
Titta vad jag kan! Stå på ett ben.
Vandringsfakta
Start- och slutpunkt: Parkeringen vid fågeltornet utanför Silvåkra.
Längd: Knappt 12 kilometer.
Höjdmeter: Marginella
Tid: Runt 3 timmar.
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc.
Obs: Vandringen på grusvägar och stigar är inte markerad så det är bra med en karta.
Läs mer:
– Läs om våra andra vandringar i Skåne.
– Läs om Storkprojektet.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
