Skogsbadar hemmavid
Skogsbada är livräddande. I en alldeles vanlig blandskog nära dig.
Vi bor vid en skog. En alldeles vanlig och livsviktig blandskog. Hur livsviktig skogen är för oss har vi inte förstått. Fram till nu. För under denna kollektiva sociala avhållsamhet har vi ju alltid skogen här att bada i. Skogen kan rädda våra liv, åtminstone vårt sunda förnuft i en tid då det behövs som mest.
Ty ingenstans kan jag nog tänka bättre än i skogen.
Brytningstid
Skogen speglar brytningstiden vi befinner oss i. Tiden då jorden gör sig av med vinterns sista ishinna. I somras stod vi vid en glaciär i Schweiz medan bitar av den smälte och ramlade ner med en illavarslande duns. Hjärtat sved. Nu står vi vid en fåra i skogen och vi hör ett hjärtskärande gnisselljud, som ett kvävt rop på hjälp. Det visar sig vara en isbit som lossar och obönhörligen tynar bort mitt bland de omgivande tallarna.
Detta försvinnande är outgrundligt sorgligt, och vackert. Ett kretslopp.
Isen lever en tynande tillvaro i denna brytningstid.
Dagligen hör jag nödrop från vänner som lever mer eller mindre isolerade i sina hem nere på kontinenten. Deras sorg är min. Och det är vackert så. Och gränsöverskridande eländigt.
Emellertid läker sorgen i skogen. Omedvetet. Hjärnan tar in förmultnande träd, träd som haft gott om tid att förbereda sig på det vi människor är livrädda för: döden. Insekterna och allehanda svampar är redan på frammarsch. Ogenerat kliver de på och tar den döde i besittning. I naturens kretslopp är även döden vacker.
Osökt tänker jag på min intervju med PC Jersild för några år sedan. Vi talade om hans böcker, om livet och givetvis om den väntande döden. Han var inte rädd, hävdade han och reste sig för att hämta en bok som han hade fått av författarkollegan Barbro Lindgren. Titta, sa han med glittrande ögon och pekade på hennes handskrivna dedikation: “Glad död! Fast inte nu – sen!”
Svamparna på frammarsch och tar det döda trädet i besittning. Så ser naturens kretslopp ut.
Skogsbad
En slags förtrollning vilar över en skog med mossa och lav. Något konstfullt och bländande uppstår i ett konstverk som naturen själv har skapat: isskulptur som skiftar form i betraktarens öga, en tunn ishinna i fantasieggande former i ett iskallt översvämmat dike. I denna skogliga omgivning låter vi bli att bada kroppen. Här får själen bada. Skogsbada.
Skogsbadet renderar i lättsinne och jag dristar mig till att ord-leka med döden. Leka för att läka i virustiden.
– Låt oss lifta genom Sverige!
– Är du galen? Ingen kommer att plocka upp dig i dessa tider.
– Tvärtom! Vi anpassar oss till läget. Vi skriver bara ett ord på skylten: Corona.
Skrattet är befriande.
Eller, vad sägs om en partiledardebatt med bara ett tillåtet ord, C-ordet. Det sägs ju ändå inget annat nuförtiden.
Vi lämnar det mörka och mina tarvliga skämt i skogen och får syn på en myrstack i ett söderläge. Myrsamhället sjuder av liv såhär i brytningstiden. Myrornas optimism smittar av sig och jag förnimmer en gryende framtidstro. Efter vintern kommer en vår och efter krisen får vi nya insikter om det som är viktigast i livet.
Då har våra dagliga skogspromenader inte varit förgäves.
Skogsbada.
Naturens förgängliga konstverk. Det gäller att njuta här och nu.
Myrorna visar vägen med deras sjudande framåtanda.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
