Rapport från den lilla världen

Tussilagon är ett stort glädjeämne i den lilla världen.

 

Vi går i skogen och ber en bön. Gode Gud, låt oss inte stöta ihop med folk vi har kära. Inte för att vi har blivit osams. Utan för att slippa nobba ömhetsbetygelser som handskakning och kramar. I krisens spår är de sedvanliga hälsningsritualerna bannlysta och kan skrämma slag. Omtanke visas genom ett avståndstagande.

Världen är upp och ner.

Vi går avskärmade från den stora världen i en blandskog och känner oss närmare än någonsin. Vi andas i varandra och betraktar med varandras ögon. En rovfågels skrik gengjuder ovanför trädkronorna och vi hejdar oss och tittar samfällt upp mot skyn. Med blicken följer vi efter hackspettar som skrämda flyger undan rovfågeln.

Vi marscherar vidare och stannar upp vid ett konstverk. Is på vattenpussar har intagit fantasieggande former. Naturens eget konstverk.

Vi är omgivna av åkrar och nu lystrar vi till och lyssnar intensivt till ett trumpetande ljud.
– Tranor, säger Kerstin.
Jag nickar.

Rovfågel i skyn.

Naturens eget konstverk.

 

Tussilago

Vid ett dike skiner vi upp: Tussilago!

Någonting är det med den gula färgen som väcker behag och tillförsikt. Uppenbarligen behöver vi det för här dröjer vi – tills nollgradiga kastvindarna driver oss vidare.

Härnäst pekar Kerstin på växter i vägkanten och vid trädgårdar: krokus, vintergäck och snödroppar. En blommande julros!

I fjärran avtecknar sig sex rådjur. Djuren är på helspänn och snart bildar de en rad och det enda som kvarstår i minnet är sex guppande rumpor med vit prick.

Snödroppar trotsar kylan.

Rådjur på språng. Ni vet väl att jaktsäsongen är över?

Snålblåsten har tilltagit när vi nalkas havet. Ett pipande hörs. Det råder ingen tvekan om vilka fåglar som döljer sig i vassen: sothöns.

I motvinden drar blicken något sammanbitet ner mot vägen. Spillning som tyder på något i hästväg. Snart andas vi ut, ty vinden byter riktning. Blicken faller på buskar som börjar att få knoppar. Det känns löftesrikt och smått överväldigande.

Vi står framför ett falurött hus med vita knutar. Vi går in och slår oss ner över en kopp kaffe med dopp.

I fyra timmar har ingen uttalat C-ordet. I fyra timmar har vi inte låtit nyheterna bryta ner vårt välmående. I den lilla världen finns det så mycket annat att ta del av.

Buskar som börjar få knoppar känns löftesrikt.

Gott med en kopp kaffe i stugvärmen.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.