En härligt krävande vandring till Puig de Galatzo
I början av den långa vandringen till en av Mallorcas stoltaste bergstoppar, Puig de Galatzo. Målet för vandringen syns än så länge nästan molnfritt mitt i bilden.
Puig de Galatzo är en av Mallorcas stoltaste bergstoppar och lockar med obeskrivligt panorama över ön. Den här vandringen går från Es Capdella upp till Puig de Galatzo och sedan vidare till Puigpunyent och är riktigt krävande. På grund av molnen var inte toppen mest härlig, utan vägen dit.
Förord
Låt oss medge detta från start. Vi blev snuvade på konfekten. Ja, vi blev grundlurade. Av väderprognosmakarna. Och inte bara vi trodde på evig sol denna dag. Så det blev rätt trångt om saligheten bland optimisterna på toppen av Galatzo.
Facit av vandringen: noll sikt från toppen.
Missa inte “korsningen”
Låt oss ta det från början. Vi lämnar Es Capdellà glada i hågen och följer skylten mot GR221. Genast tas vi emot av den mallorkinska landsbygden med en mängd mandel- och johannesbrödträd. Småfåglarna hälsar dagens första ljusstrålar med en lovsång.
Så snart vi stänger Finca Público Galatzós bastanta grind bakom oss är det slut på odlingar. Även om vi ännu vi skönja rester av gamla odlingar, för emellanåt kommer vi förbi uråldriga johannesbrödträd.
Vi följer skyltningen mot S’Esclop genom gammal odlingsmark och får en kulturhistorisk lektion. En restaurerad kalkugn. Och bredvid en trasig ugn och ugnmästarens lilla krypin bredvid.
Stigen i den avsmalnande ravinen vindlar obönhörligen uppåt bland getter och dvärgpalmer och diverse buskar. Fågelsång gengjuder runt den steniga gången. Galatzo är visst ännu höljt av moln, men vi hoppas på “vind, sol och fri sikt”. Vi upprepar det här mantrat som en besvärjelse och fortsätter längs långvandringsleden GR221.
Nu är vi vid den knappt synliga korsningen. Här finns det gott om skyltar som pekar 90 grader till vänster. Men inte en enda pekar dit vi ska. Till Galatzo. Men Kerstin har koll. Här ska vi vika av till höger.
En uppmuntrande lite växt på vägen.
Växlande molnighet, men varmt i uppförsbacken.
Här finns det gott om skyltar, men inte en enda pekar dit vi ska: åt höger till Galatzo.
“Icke stigen” mot Puig de Galatzo
Till en början pockar en viss oro på. Här breder det långa mallorkinska gräset ut sig ordentligt. Är det verkligen stigen till Galatzo? Rätt snart blir stigen lite bredare och tydligare. Och när det första stenröset visar sig är oron så gott som skingrad. Vi är på en riktig stig. Vi är bara lite osäkra på om den leder till Galatzo. Några skyltar har inte synts till.
Däremot har Puig de Galatzo visat upp sig eller rättare sagt några små delar av nämnda berg. Resten är inlindat i moln. Men vi har ett par timmar dit och många hala stenar och långa grässtrån att parera och hålla ögonen på. Molnen lämnar vi därhän. Emellanåt blickar vi mot havet, som ingjuter mod. Fortsätt!
Vi fortsätter och kliar oss länge i huvudet vid ett vägskäl. Upp eller ner? Vi satsar vår svett på upp, berget är ju upp. Tio minuter senare inser vi att stigen leder fel och återvänder. Ibland måste man gå ner för att gå upp. Sånt är livet.
Välgömt stenröse som knappast visar vägen.
Även berget håller på att gömma sig för oss.
Glädjande skylt
Vi går ner och förnimmer doften av rosmarin. Havet skymtar mellan tallar och buskar. Och så en skylt. Efter närmare tre timmars vandring stöter vi på skylten Puig de Galatzo. Kan ni föreställa er glädjen?
Stigen går inåt land och upp mot himlen, eller Galatzo – båda ligget ju åt samma håll. Vi viftar till våra fyrbenta vänner. De kastar ett getöga på oss och betar vidare. Vi är flankerade av mäktiga klippor med utsikt över berg och hav långt ner. Ännu en skylt: 40 minuter till toppen. En sanningssägare visar det sig.
Äntligen en skylt mot Galatzo!
Upp i molnen ska vi.
Bland klipporna på väg upp. Eyal är ännu glad och förhoppningsfull.
“Sånt är livet”
Det blir 40 händelserika minuter i ett stenigt landskap. Stenarna är oräkneliga och oberäkneliga. Hala som ålar. Måtte molnen blåsa bort tänker jag. Måtte sikten bli fri. Så tänker jag att berget är så brant och att jag bör stoppa ner mina stressbollar i fickan för att kunna stödja mig med händerna. I nästa ögonblick tappar jag en boll i sluttningen. Galatzo är drygt 1 000 meter över havet. Även om vi inte är på toppen än så är det långt ner. Min första impuls är att springa efter bollen – till avgrunden. Men en röst hejdar mig. Det är Kerstin. “Leta i busken till vänster”, säger hon. Och mycket riktigt, bollen fastnade i en buske ett tiotal meter ner.
Ett par minuter senare halkar Kerstin. Utan förvarning ligger hon raklång på klippan. Hur gick det? Hon ställer sig upp av egen maskin och fortsätter uppåt. Vi är framme på toppen. Molnen är tjocka, vi har tillryggalagt fyra ansträngande timmar, vi är hungriga och utmattade. Men vi är inte ensamma. Här på toppen stöter vi på en grupp på åtta mallorkinska pensionärer.
– Vi är duktiga som tagit oss hit, säger jag till dem.
– Ja, men vi har ingen utsikt. Sånt är livet.
Hon ler och de övriga skrattar. De verkar vara så genuint glada att de har klarat den dryga vägen upp.
Ser ni vandraren! Längst upp till höger.
Kerstin på toppenhumör.
Lunch med svensk touch
Vår vana trogen slår vi oss ner på en sten och dukar upp en picknick. I dag kalasar vi på ätmogen avokado på svenskt knäcke och välsmakande små tomater. Sedan blir det kaffe med pepparkakor (utan palmolja) Av och till känner vi av solstrålarna. De värmer och verkar vilja tränga sig igenom molntäcket. Vi väntar och väntar. En kraftig vind viner och kroppen blir kall nästan direkt. Sekunderna senare är vi på väg ner. Nu tar vi en annan väg – mot Puigpunyent.
En avocadomacka innan vi snabbt hastar ner igen innan vi fryser till bland molnen.
Puigpunyent
Nedstigning på hala stenar i en brant sluttning manar till stor försiktighet – alldeles oavsett hur erfaren man är. Ibland tar vi händer till hjälp. Ett steg i taget. En sten i taget. Det går bra. Vid skylten viker vi av till höger trots att det inte står Puigpunyent. Fortsätter genom en stenöken och har stenkoll på stenrösen för att hålla rätt kurs.
Så snart vi har lämnat molnen bakom oss blir det betydligt varmare. Förbi en skog med både stenek, tall och smultronträd utan bär. En liggande stenek uppenbarligen till följd av erosion. En sorglig syn.
Så småningom övergår stigen i en mer eller mindre lappad bilväg. Vi följer vägen vänster ner i dalen genom omgivande berg, ett panorama med ett präktigt molntäcke över Galatzo, en skog mättad av fågelkvitter och ett lantligt landskap med gårdar och pickande höns som leder oss ända in i mysiga Puigpunyent.
Vid brandtornet i skogen på väg ner mot Puigpunyent.
Framme i trevliga Puigpunyent efter en lång vandring. Och här är det soligt.
Vandringsfakta
Start: Busshållplatsen i byn Es Capdellà
Slutpunkt: Puigpunyent
Längd: Cirka 22 kilometer.
Höjdmeter: Uppskattningsvis +/- 1 100 meter
Tid: Närmare 7 timmar.
Karta och detaljer: Hittar du på vår profil på Wikiloc.
Obs1: Detta är en lång och rätt jobbig vandring. Längden, antalet höjdmeter upp och ner samt dålig markering en del av vägen är besvärligheter.
Obs2: Sista biten upp till toppen är delvis brant och stenig. Ansträngande på väg upp och ställer krav på koncentration på väg ned.
Obs3: Tyvärr saknades en skylt mot Puig Galatzó i den stigkorsning längst in i ravinen där man ska välja höger (i stället för att följa GR221 åt vänster). Stigen till höger syns om man tittar efter ordentligt. En bit senare delar sig stigen utan skyltning, där ska man ta stigen nedåt.
Tips1: Start- och slutpunkten i Es Capdellà respektive Puigpunyent går att nå med buss från Palma. Dock går bussen inte så ofta, så det kan vara bra att kolla busstiderna i förväg.
Tips2: Det finns minst två andra och enklare vägar för att ta sig upp på toppen av Galatzo. Vi har testat båda, vår vandring från Puigpunyent kan du läsa om här. Vandring från Ma10 kommer framöver på bloggen. Nästa gång vi ska upp på Galatzo kommer vi att ta någon av de vägarna.
Läs mer: Läs om våra andra vandringar på Mallorca.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
