Kåseri: Om en punka i den manliga stoltheten

Kerstin visar sig vara en riktig superwoman.

Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig.

Efter en tre mils vandring i Uppsala är vi framme vid bilen på naturreservatets grusparkering. Onödigt att säga att vi är utmattade. Vi är också hungriga. Först och främst längtar vi till hotellrummet som väntar på oss en kvarts körning bort med bilen. Vi drömmer om att duscha, sträcka ut oss på en skön hotellsäng och äta något gott som vi skaffar på vägen.

Kerstin startar bilen och redan efter några sekunder hörs ett illavarslande ljud. Är det våra kurrande magar? Det är bilen. Vi stannar till på vägrenen och utan någon mekanisk skolning kommer vi genast underfund med felet. En punka på bakdäcket.

Min livsfilosofi består av en viktig grundsats: se alltid det positiva i alla situationer! I teorin låter det riktigt vackert. Emellertid i denna stund känner jag mest för att vråla. Men det går inte. Kerstin visar en sån fattning att jag skäms av blotta tanken. Att skämmas bör jag göra av ännu en anledning. Jag är en man. Och kan inte byta däck. Jag vill inte. Jag har aldrig gjort det. Det är smutsigt. Det är tungt. Framför allt, det är visst något tekniskt. Och där är jag värdelös så till den milda grad att jag nästan koketterar med min bristfälliga tekniska kompetens.

Sålunda vet Kerstin sin plats efter 30 år med mig. Det är hon som förväntas åstadkomma tekniska vidunder. Min roll består av att vara förstående, erbjuda tröst, ett bröst att luta mot, en servett att torka svett och tårar, att ringa samtal eller hejda förbipasserande.

Allt utom en sak.

Ja, leva upp till min könsroll.

Förstå mig rätt. Kerstin är inget bilfreak. Hon har aldrig hanterat en punka, även om hon visst har bytt till vinterdäck någon gång för väldigt länge sedan, och på en annan bil. Men hon handlar. Lidelsefritt lossar hon reservhjulet, domkraften och fälgnyckel från bakluckan. Genast tar hon itu med lossning av det punkterade däcket. Där tar räddningsarbetet abrupt slut.

Bulten i hjulet rör sig inte en enda millimeter.

Där öppnas en möjlighet för mig att visa vad en man går för. Män är ju generellt starkare än kvinnor och jag måste visa att jag är lika stark som jag förväntas vara som man. Jag är trots mina bristande tekniska färdigheter en man. Jag har muskler och är synnerligen vältränad.

Röd i ansiktet ger jag järnet för att vrida på någon av bultarna. Mina händer har blivit kolsvarta utan att bulten alls har ruckat på sig. Det är tvärstopp.

I stället gör jag det jag är bra på. Ringer i telefon. Klockan är dock efter sex så någon att prata med får jag inte. Något måste jag göra så jag tar en tur runt knuten för att hitta en hjälpsam själ som kan räcka oss en hjälpande hand. Någon erfaren som kan “det rätta knycket” och har allsköns verktyg i sitt garage.

Ibland har man tur. För rätt som det är möter jag en medmänniska med snälla ögon. Redan vid första ögonkastet förstår jag att här finns gränslös förståelse för hur förfärlig vår belägenhet är och hur stort, och berättigat, vårt behov av att bli hjälpta är.

Tyvärr har jag glömt var verkstan är, medger den vithåriga 80-åriga damen. Men jag hoppas att ni får hjälp.

Vi behöver ingen hjälp, säger Kerstin.

Medan jag har dragit mitt strå till stacken har hon nämligen ställt sig på fälgnyckeln och använt sin kroppstyngd som en hävstång för att rucka på den envisa bulten. Det verkar fungera alldeles förträffligt. Och fort går det. Efter tio minuter är reservhjulet på plats. Under tiden förevigar jag operationen med mobilkameran, tvättar händerna på det närliggande solariet och gör ett onödigt telefonsamtal. Viktigaste av allt. Jag står inte i vägen.

Tänk att det har tagit 30 år för att inse att man är ihop med en superwoman.

Inte nog med att Kerstin kan byta hjul, dessutom kan hon bestiga höga berg. Här på toppen av Puig de Galatzo på Mallorca.

Text: Eyal
Bild: Kerstin