Kåseri: Billigt inte alltid bra

Varning för det rödskimrande, såväl kryp som köksluckor i en ovanligt billig semesterbostad.

 

Vi var så stolta. Efter många om och men lyckades vi läsa, förstå och underteckna ett hyresavtal för en lägenhet på spanska. Min nödtorftiga spanska i kombination med Google translate och inte minst hustruns analysförmåga ledde till denna bragd. Vi var stolta på goda grunder.

 

Avtal för en lägenhet

Mycket hängde på detta avtal. Aningslöst räknade vi med att vi kunde bo kvar i samma semesterlägenhet en månad till. När hyresvärden talade om att lägenheten redan var uthyrd, var vi förvissade om att det skulle vara lätt att hitta en annan lägenhet. Det var en grav missräkning, i varje fall om vi även i fortsättningen ville bo i solsäkra Tazacorte på lilla kanariska ön La Palma.

Den enda tillgängliga lägenheten på orten fanns på 100 meters håll. Priset var också tilltalande, långt under 500 euro för den önskade månaden. Ett klart underpris, eller låt oss säga billigt. Rimligen extremt prisvärt. Naturligtvis fick vi gå husesyn. Men vi var redan så att säga mutade av den obegripligt låga hyran, eller så blev vi helt enkelt bländade av de blodröttskimrande köksluckorna.

I efterhand kan medges att vi nog inte tog detta tillfälle till inspektion på blodigt allvar. Vi var kort sagt tvungna att ha någonstans att bo. Och på samma vis som man rättar munnen efter matsäcken måste man anpassa kraven på boende efter priset. Så resonerade vi – och svalde lägenheten med hår och hull.

Återstod bara kontraktet. Det skulle undertecknas på tillträdesdagen, samtidigt som hyran skulle förskottsbetalas. Äntligen var allt det jordiska undanstökat. Vi hade all anledning att slå oss ned på balkongen och höja ett glas, eller åtminstone en kopp kaffe.

 

Som en tupp i bananplantagen

Utsikten från balkongen utgjordes av en bananplantage. Bananer i prydliga rader så långt ögat når kan måhända betraktas som något enahanda. Men i glädjestunden var det lätt att vifta bort dessa objudna tankar. I stället utbrast jag: Bananplantage är så exotiskt!

Inte fullt så exotiskt upplevdes tuppens galande som skar genom luften mitt på blanka eftermiddagen. Kuuuukuuuuuuuuuulikuuuuuuuuuu!

Som bekant kommer olyckor sällan ensamma. Snart hördes gensvar på alarmerande nära håll. En hel kör osynliga tuppar svarade med en sådan röststark hängivenhet att hyrpriset plötsligt kändes högst rimligt.

Utan alltför heroisk ansträngning upptäckte vi oljudets exakta placering. Hönsen och en ovanlig mängd tuppar hystes i ett skamfilat, illa byggt kyffe av omålade grå betongplattor. Byggnaden låg mycket nära balkongen och blott ett stenkast från sovrumsfönstret och tupparna var aktiva inte bara – ovanligt nog – på dagarna, utan även om nätterna. Den stora favoriten var vargtimmen. Men någon varg fanns dessvärre inte.

Tupparna fick tuppa sig och gala obehindrat så vi höll på att bli galna och nästan tuppade av.

 

Trösthandla godsaker

Av tidigare erfarenhet vet vi att i ett sådant allvarligt läge finns det ett tvärsäkert sätt trösta sig på: god mat. Skafferiet med blänkande blodröda luckor fylldes sålunda med en mångfald av sparsmakade råvaror till fromma för såväl hjärta som gom. Nu dolde sig en smärre guldgruva av färskvaror där i skafferiets trygga mörker. Utöver avokado, papaya och bananer från hyresvärdens egna trädgård kompletterade vi det exotiska fruktutbudet med ananas och mango. Vi köpte mandlar, valnötter och cashewnötter. Vi lyxade till det och handlade den finaste müslin och det bästa matbrödet som gick att köpa med pengar. Och mycket mer.

Det var en högst angenäm syssla att trösthandla goda råvaror och lyxiga matprodukter.

 

Inget för den känslige

Varning. Det som följde är inget för känsliga själar. Själv hade jag under lång tid svårt att prata om det, för att inte tala om att fästa händelserna i skrift. Blotta tanken på det som inträffade denna morgon får illamående att vädra morgonluft.

Min vana trogen fyllde jag tallriken med müsli. Jag var på väg att hälla färsk mjölk på denna dyrköpta müsli när jag registrerade en liten rörelse i högen. Sådana inbillningar har en diagnos och betingar en lämplig receptpliktig medicin, intalade jag mig. Jag hällde mjölken och tog ett första hugg med skeden när rörelsen upprepar sig – ännu närmare ögat.

Rörelsen har inte en förklaring utan åtminstone tio. Tio pyttesmå mörka kryp.

Min försyndelse var att underlåta att tillsluta müslikartongen omsorgsfullt för att hindra oönskade gästers besök. Ett slarvfel som jag höll på att betala ett högt pris för.

 

Billigt, men inte bra

Min räddning var märkligt nog krypens urskillningslösa massinvasion. De höll sig på intet sätt enkom till müslikartongen, utan glada i hågen gav de sig på allt tillgängligt. De kröp in i de saftiga solmogna papayorna, de borrade evighetslånga tunnlar i mangorna och kunde förstås inte låta bli brödet.

Våra inköpta delikatesser kontaminerades till otjänlighet.

Därför hävdar jag bestämt att lägenhetshyran var oförskämt överprissatt. Visst var lägenheten billig, men långt ifrån bra.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.