Kåseri: Borttappad husnyckel

Nyckel

Jag har aldrig tappat en nyckel. Men någon gång måste vara den första. Eller?

 

Vad stod på nyckelbrickan? Är du säker på att tygbandet var blått, var det inte rödblått randigt? Och framför allt, var jag så dumdristigt oförsiktig, så barnsligt ansvarslös att jag tappade den?

Ni förstår vad jag pratar om. Men det hjälper föga att låta bli att uttala N-ordet av rädsla för att pulsen ska skena ännu mer. Den är borta. Det har aldrig hänt mig förr, jag är inte typen som tappar saker – definitivt inte värdesaker. Jag har koll. Men nu: puts väck!

Anledning till att jag är så säker på att den är tappad är glasklar: den har en given och undangömd plats i min ryggsäck. Svårtillgänglig, säker och ändå – borta.

I det första förlamade ögonblicket tänker reptilhjärnan åt oss så vi letar på de mest långsökta ställena. Vänder inte bara upp och ner på hela ryggsäcken och kläderna vi har haft på oss de senaste två veckorna. Korkat nog kollar vi också garderoben trots att vi har kajkat runt i Sverige i en campingbil de senaste två veckorna. Låsa upp eller låsa huset behövde vi inte, eftersom vi för tillfället bor med en släkting. Likväl måste vi hitta detta förbannade föremål!

Onödigt att nämna att vi gick på alla fyra och finkammade campingbilen – så det med nödvändighet snart blir ett besök hos en kiropraktor, om vi ska kunna stå upprätt igen någon gång framöver.

Till ingen nytta förstås. N-djävulen håller sig undan.

 

Genidrag

När den första paniken lagt sig nalkas genidragens tid. När öppnade vi senast detta undangömda ställe för nyckel och andra värdesaker? När vi handlade så klart! Alltså minst ett par gånger varenda dag. Alltså: fort som fan hämtar jag plånboken. Fort som fan fiskar jag upp kvittona. Och snart hör jag mig berätta snyfthistorien om den borttappade nyckeln för en främling. Och en främling till – runt om i Skåne och Småland och Västra Götaland. På livsmedelsbutiker, kaféer och restauranger.

Otroligt, vad folk är medkännande när det kommer till borttappade viktiga föremål. De säger så snälla empatiska saker som: Lycka till! Hoppas att den kommer fram! Ledsen att jag inte kunde hjälpa dig! Tänk att man måste begå ett självmål av sådana episka mått för att återfå hoppet om mänskligheten.

Trots denna varma och goa värld återstår ett litet problem. Nyckeln är alltjämt borta. Nu ligger alla optimistiska skyddsmurar i spillror och jag känner mig som ett nervvrak. Tänk om, tänk om, tänk om! Om en tjuv hittade den och tjuvaktigt ska tjuva oss som tjuvar gör. Nej det går inte att sova trots att det är läggdags. Tjuven sover ju inte. Vi måste byta lås! Vad kostar ett nytt lås? Multum!

 

Inte en slarver

Alldeles matt stelnar jag till, ty en omvälvande tanke har landat i mig. Varför begår jag denna stora synd och bortser från vem jag är? Jag är ingen slarver. Jag tappar ingenting. Jag har aldrig tappat varken pass, biljetter eller nycklar. Varför utgår jag ifrån att jag har tappat nyckeln?

Har du händelsevis lånat nyckeln av mig innan vi åkte? frågar jag kära hustrun. Var det inte så att du tog min vid något tillfälle?

Hustrun svarar inte, utan reser sig häftigt upp och rusar mot garderoben där hon plockar fram ett par byxor. Bråkdelen av en sekund senare inträffar ett mirakel: hon fiskar upp den!

För övrigt är nyckelbandet varken blått eller rödblått. Det är svart.

Slutsatsen är att man först och främst måste tro på sig själv. Man är ju sig lik. Har du aldrig tappat en nyckel lär du näppeligen börja med det i mogen ålder. Å andra sidan ska man aldrig någonsin få överraska sig själv?


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Ditte skriver:

    Vilken pärs! Och visst blir en stressad och minnet och tankarna snurrar runt. För min del blev detta lite av igenkännande. Jag förlagt saker, även nycklar och oftast har utgången efter stor vånda blivit lyckad. Men inte alltid.
    Bra att du trodde på dig själv och kanske därmed nya tankar kom upp.
    Slutet blev ju gott. Skönt så.

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Ja, trist att sådant förekommer och vilken underbar lättnad om pärsen slutar väl. På ett djupare plan säger det kanske att ingen är perfekt, och det är väl tur det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.