Livet leker – trots allt
Fotoutställningen ”Italien – livet leker”. Det verkliga livet är en smula mer komplext.
Kan en livsbejakande fotoutställning på temat “Italien – livet leker” kännas omtumlande? Nej, det handlar knappast om ett glas för mycket av vernissage-bubblet, utan om ett besök på en annan fotoutställning precis innan: om förintelsen. Kontrasterna kändes nästan fysiskt.
Tanken att besöka fotoutställningen “Witnesses” med bilder av fotografen Mikael Jansson hade funnits sedan Dittes gripande inlägg om utställningen. Som lantisar som högst ogärna bevistar stora städer funderade vi ett tag på det närmast lämpliga tillfället för ett besök. Och medan vi funderade trillade det in en inbjudan från Italienska Statens Turistbyrå till ett vernissage med ett helt annat tema: “Italien – livet leker”. Perfekt, tänkte hjärnan. Två fotoutställningar vid ett och samma tillfälle. Kan inte bli bättre.
Livet är inte bara hjärna
Väl på plats på Kulturhuset Stadsteatern var det inte hjärnan, utan hjärtat som var i full gång. Det var med hjärtat som vi ordlöst betraktade de fruktansvärda svartvita bilderna från förintelsen: sårbara, såriga, sargade, nakna människokroppar. Sida vid sida med Mikael Janssons utlämnande porträtt på överlevare som sedermera kom till Sverige, tungt lastade med sina minnen. Ingen med hjärta av kött och blod kan se dessa utan att dö liten grann inombords.
Livet leker
Det tog knappt fem minuter från Kulturhuset till Eataly, där utställningen äger rum till och med 30 november 2018. Ibland fastnar skrattet i halsen, den här kvällen fastnade tårarna i ögonvrån när jag smuttade på glaset med bubbel. Ändå gjorde jag det, och jag lät de utsökta italienska charkuterierna och ostarna väl smaka. Undrar vad det säger oss om människans förmåga att förtränga och gå vidare. Kan man både sörja och njuta av god mat och trevligt sällskap?
Träbrickan bågnar av italienska delikatesser. I de små skålarna urgod flytande honung.
Trevligt sällskap
Sammankomsten var ett kärt återseende med trevliga resebloggarkollegor som Katarina (Äntligen Vilse) och Sofia (Fantasiresor). Samtidigt ett tillfälle att stifta nya bekantskaper med Helena och Peter (Freedomtravel), Jeanette (Jeanette Seflin) och Lena (Ladies Abroad).
Så trevligt!
Foton med livsglädje
Fotoutställningen spände sig över fem fotografer med helt olika formspråk och motiv. Jag fastnade för två fotografer, Jeanette Seflin och Nancy Bundt. Jeanettes Milanobilder känns väldigt urbana och italienska. Porträttet på den unge italienaren är glädjestrålande.
Nancys bilder förmedlar vad en sann matglädje egentligen handlar om: att ha någon att dela glädjen med. Bara att titta på bilderna fyllde mitt hjärta med glädje. Fast aj! Hjärtat kändes ömt denna kväll.
Rekommendation
Alla foton är definitiv sevärda så jag rekommenderar ett personligt besök för att hitta, och utse, egna favoriter. Och vem vet, när du har mejlat ditt val till Italienska turistbyrån kanske du vinner den utlovade weekend-resan till Rom för två!
Text: Eyal
Bild: Kerstin
Förstår att det var svårt att ställa om efter att ni sett utställningen ”Witnesses” på Kulturhuset. Så gripande och utlämnande. Här blev det verkliga kontraster när det kom till utställningar. Men jag tror att man kan ta in både sorg och glädje samtidigt och det var på så sätt, som i alla fall några, lyckades klara sig vidare i livet efter koncentrationslägren. Kanske hinner jag se den här italienska utställningen innan den avslutas. (Är just nu i Spanien)
Ha det gott så ses vi kanske på ”Aruba”
Du har helt rätt i att det går att ta in såväl sorg som glädje – och det är tur det. Det verkar som om människan ofta är starkare än hon tror. Och samtidigt så skör och sårbar! Vi är väldigt tacksamma för att du inspirerade till att gå på utställningen Witnesses. Ja, hoppas vi ses på ”Aruba”. Ha det gott!