Kåseri: Ett klipp i Annecy

Annecy är en överraskande gullig fransk stad med en överraskande frisörupplevelse.

Annecy är en stjärna i grenen gulliga medeltida franska städer. Fastän den har växt till sig rejält sedan medeltiden är stadskärnan intakt och fint renoverad. Men det är inte därför som Annecy nu kommer på tal. Inte heller floden som går mellan kullerstengränderna med de arkitektoniska mästerverken till hus och sedan mynnar ut i en sjö med omgivande trevlig park. Allt detta är givetvis mycket sevärt och även de mysiga kaféerna och restaurangerna kan vara inbjudande att bevista. Men ingenting går nog upp mot en spontan klippning.

Vägrar klippa mig

Länge har jag varit i ett behov av en klippning. Därmed också upplevt alla stadier av motstånd mot att gå till frisören. Först tycker man att håret ser för jävligt ut, men det är ju så dyrt att gå så ofta till frisören. Jag klippte mig ju nyss för fyra fem månader sedan. Någon månad senare börjar man vänja sig. Så fult var det väl inte med långt hår. Det ser så konstnärligt ut! Och på sätt och vis stämmer det, man är ju en konstnär – åtminstone en levnadskonstnär, eller hur? Så man gör så gott man kan för att kamma det alltmer bångstyriga håret och få någon styrsel på lockarna. Man tittar på sin konstnärliga spegelbild med tilltagande fåfänga och avger ett heligt löfte: aldrig en sax över dessa lockar!

Då är det bara en tidsfråga tills man landar i den oundvikliga sista fasen. Samtidigt som man gör allt man förmår för att hålla det konstnärliga skenet uppe växer en insikt om hur förfärlig kalufsen ter sig och hur minsta vindpust kan förfula morgonens hårtvättning och omständliga borstning. Det vilt växande håret har liksom kidnappat ens personlighet och skymmer den man egentligen eller åtminstone nyss var – för cirka sju åtta månader sedan.

När man placerat sig i samhällsstrukturen som en luffare har man nått det yttersta stadiet. Då är alla goda råd dyra.

I ett varmt Annecy

Just i det stadiet befann jag mig i Annecy. Luften vibrerade i högsommarvärmen och glassförsäljningen nådde nya rekord. I ett slags värmemättad dvala gick vi utmed en sidogata med svetten lackande nedanför våra vidbrättade solhattar.

I en gatukorsning fanns en till synes oansenlig frisersalong. Bara en sak stack ut. Frisören hade ögonkontakt med mig. Under sekundens bråkdel nagelfor han min frisyr och förkunnade lika snabbt sin självklara dom vilken inte behövdes läsas högt för mig. Jag kände på mig, jag visste. Det fanns ingen utväg. Det måste vara ödet.

Frun och jag gick in och satte oss på en sliten skinnsoffa bland de väntande muslimska männen. Den skäggige frisören arbetade idogt på. Med invanda rörelser kammade han, klippte, vässade rakkniven med långa rörelser, rakade med kirurgisk precision. Inte en droppe blod! Lika precist brände han bort öronhår medelst en cigarettändare. Man efter man försökte att stålsätta sig och spela oberörda när cigarettändaren blixtrade till. De äldre gubbarna var bättre på att hålla skenet uppe. Där satt jag med hjärtat i halsgropen och letade i min bristfälliga franska efter ett lämpligt uttryck för att slippa detta mandomsprov. Jag insåg tämligen tidigt att ‘Voulez–vous coucher avec moi’ – oförväget nog – inte skulle leda till önskat resultat.

Språkförbistring

Med bästa möjliga förutsättningar för språkförbistring satte jag mig på den anvisade stolen. Uppenbarligen kunde han flytande arabiska och franska, men knappt någon engelska. Smärtsamt medveten om bristerna i min franska aktade jag mig noga för språkliga experiment. Han hade ju ett sylvasst övertag.

Vad vill du göra? undrade han. Klippa mig, hade jag svarat, om jag bara visste hur. Dummer! Han menar förstås hur jag vill klippa mig! I ett inställsamt genidrag pekade jag på hans kortklippta kalufs.

Han var inte riktigt nöjd med svaret, men verkade inte vilja ställa till med bråk. Okej, sa han, du får bli klassisk.

Tack, Gud – eller Allah – klassisk klippning låter bra.

Ångrar ingenting

När tiden flöt insåg jag att jag föll offer för en språklig förbistring. Då var det för sent. Och förresten ångrar jag inte någonting – eller ‘Je ne regrette rien’ som Édith Piaf sjöng. Klippningen var raskt överstökad, det blev en klassisk kort klippning som fick kroppstemperaturen att sjunka en del. Sedan kom mandomsprovet – innan jag fick i gång målföret var det över. Elden kittlade lätt – lätt obehagligt – sedan var det inte mer med det. Därefter kom behandlingen som för mig var allt annat än klassisk, snarare paradisisk. Ansiktet smörjdes med väldoftande oljeblandning som förmådde mig att slappna av och försvinna i ett svalt moln. Han jobbade däremot för fullt – medan en lång rad skäggiga män och en ensam kvinna – frun – tittade på. Han masserade, han hackade, han lade vax på kinderna, han ryckte vaxet i ett nafs. Han höll på en lång stund. Och skulle jag drista mig till att uttala ett enda franskt ord skulle det vara: ‘Continuer!’

Han fortsatte emellertid inte. Efter närmare en  timme var den klassiska behandlingen över. Trots påtaglig optimistisk ådra insåg jag att kostnaden nog skulle överstiga den för en vanlig klippning – 10 euro.

Han begärde 30 euro – skrev på en lapp – exakt de återstående kontanter jag hade.

Även det måste väl vara ödet.

Så om du någonsin skulle känna för en spontan klippning, ta dig till Annecy – inte långt till Genève, som är rätt billigt att flyga till. I klippet ingår upplevelsen av en av de charmigaste franska städerna.

Vatten utgör en del av stadens charm.

Annecy bjuder på gott franskt bröd.

Text: Eyal
Bild: Kerstin