Skarvkolonin i Niederhof – en udda utflykt
Besök i ett naturreservat för fåglar med oförtjänt dåligt rykte – skarvarna.
Världen är fantastisk. Det finns till och med ställen man inte trodde fanns. Skarvkolonin i Niederhof utanför Stralsund är definitivt ett sådant ställe. Lika undangömt från världen som fascinerande.
Varför besöka en fågel som av somliga betraktas som ett skadedjur? Skarvars frätande spillning dödar växtligheten på öarna de bosätter sig på och de minskar fiskbeståndet. Men växtligheten återställs snabbt så fort skarvarna har flyttat vidare, och det saknas vetenskapligt belägg för att de orsakar minskning av fiskbeståndet. En sak är i varje fall klar. Skarven behöver en bra PR-byrå.
En liten öde strand med utsikt över Rügen på väg till skarvkolonin.
Vi släpper fördomarna mot skarvarna och ställer bilen vid parkeringen vid skyddsområdet Naturschutzgebiet Kormorankolonie bei Niederhof. Den lättrampade vägen på betongplattor går genom bokskogens svalkande lövkronor. Förbi en liten badstrand med vit sand och tånglukt och med utsikt över Rügen på andra sidan sundet. Här känns det frestande att bada eller blunda och förnimma vågskvalpet och en svalkande pust.
Tät bokskog på väg mot skarvkolonin.
En liten stund senare passerar vi ett litet pensionat med bedårande havsutsikt och några utomhus frukosterande gäster. Enkelt och så exklusivt!
Obönhörligen fortsätter vi och går in i en bokskog med ett praktexemplar av ett bokträd från 1760. Tänk, drygt 250 år på nacken!
En trädkramare håller om en 250 år gammal bok.
Skarvar lämnar avtryck
Skarvar syns på håll från denna magnifika bokskog. Vid räkningen av skarvarna 1996 fanns det 3 000 par i kolonin, står på en skylt. Skarvarnas avtryck gör sig påminda ju närmare kolonin vi kommer. Här och var fallna eller skadade träd, antagligen av skarvarnas frätande spillning med ammoniak.
Nu är vi praktiskt taget i kolonin. Men skarvarna är inte så synliga. Däremot är det gott om tecken på deras intensiva närvaro. Mark, träd och buskar, allt som vi försöker låta bli att vidröra är kontaminerat av vita spillningsfläckar. Det går knappt att sätta ner foten. Ändå gör vi det av ohejdad nyfikenhet.
Tydliga spår efter skarvar: spillningen målar mark och växter vita.
Fascinerande grön göl
Framme vid en alldeles gräsgrön göl (antagligen av någon grön växt). I vattnet några liggande döda träd – antagligen av en överdos skarvskit. Vackert? Nja. Fascinerande? Definitivt. Ty här har vi förklaringen till varför skarvarna stortrivs här. Gott om käk, främst fisk. På marken hittar vi benrester efter uppäten fisk. För det andra är det ingen som stör här (vi håller tyst så mycket vi orkar).
Grön göl mitt i skarvkolonin.
Efter en stunds tystnad märker vi att det sjuder av aktivitet i skymundan av bokskogen. Fler skarvar visar sig. Skarvar flyger från sina bon på ena sidan skogsområdet till bon på andra sidan skogsområdet. För det mesta flyger de en och en och utstöter ett stånkande läte som en hälsning till dess partner när de återbördas till boet.
En falk skymtas och ett antal andra fåglar hörs. Vi tror oss höra något som liknar en enkelbeckasin, men troligen är det ännu ett skarvljud. Några lövträd vajar i vinden och knarrar mot varandra. Våra huvuden klarar sig i dag.
Fiskbensrester efter skarvarnas festmåltid.
Ett fiskedrag verkar vara en svårsmält ”fisk” för skarvarna.
Havsörn
Går längs en lång gång likt en tunnel av omslutande bok. Kerstin viskar och pekar uppåt: ett havsörn! Ett tiotal skarvar flyger i väg, kanske är de oroliga för sina ungar. Ännu en rovfågel visar sig och svävar om och om igen högt över våra huvud: röd glada (Rotmilan på tyska), vilken är en hotad art i världen; i Sverige finns den bara i södra delarna av landet.
För första gången har vi vistats i en skarvkoloni (och klarat oss utan frätande spillning på huvudet) och för första gången har vi vi sett röd glada. Klart vi är glada!
Åsynen av en röd glada gör oss glada!
Läs mer på bloggen om impopulära fåglar:
Text: Eyal
Bild: Kerstin
Tycker det ser jättedrömmigt ut med bokskogen och det gröna vattnet! Fiskbenen och all spillning kanske inte är det trevligaste som finns men det verkar ju inte dra ner på upplevelsen!
Ja, såväl bokskogen som den gröna gölen kändes trolska. Och spillningen hade vi gärna klarat oss utan. Men fiskbenen och fiskedraget var lite kul att hitta.