Vandring till glaciären Goldbergkees ovanför Kolm Saigurn

Denna spektakulära vandring till ett glaciärlandskap ovanför Kolm Saigurn i Raurisdalen är som att äta kakan och ha den kvar. Man kommer nära en glaciär och känner hur mäktig naturen är, slipper gå på glaciären, med all utrustning och risker som det skulle medföra. Helt klart en av våra favoritvandringar i Österrike.

Vi ställer bilen på Parkplatz Lenzanger och går i en avsmalnande dal omgivna av berg tillhörande Hohe Tauerns nationalpark. Det innebär inga personliftar (bara för varutransport till ensliga hus) – och mer natur pur. En flod strömmar intill och i de frodiga hagarna betar hästar och kor. Vi går på en plan grusväg och är snart vid Kolm Saigurn på 1 600 meters höjd. Här finns en restaurang och ett litet informationscentrum om nationalparken Hohe Taue, men vi slösar ingen tid, utan följer stig 122.

 

Stärkande paus på en sten

Uppenbarligen ska vi upp, till att börja med 576 höjdmeter. Den branta stigen i nationalparken är stenig. Tack och lov är det inte så varmt; det är molnigt, men det känns att solen är där och lurar. Över en bro med skummande fors under och ett häftigt vattenfall intill – fallet syns så tydligt. Vidare upp bland vattendrag inbäddade i grönska, klarat av sträckan med torra skor. Emellanåt lyfter vi blicken och beundrar bergen. Dags att ta en stärkande paus på en sten vid en porlande bäck och blommande äng. Vi betraktar omgivningen över en knäckemacka med brieost och en kaffe.

 

Framme vid delmålet

Går vidare genom ett frodigt sagolandskap med små vattenfall, blommande ängar, kor och kvardröjande snöfält nedanför höga berg. För varje tillkämpat steg närmar vi oss toppen samtidigt som dalen vi nyss kom ifrån blir allt mindre. Framme vid vårt delmål Schutzhaus Neubau på 2 176 meters höjd, ett hus som renoverades 1995. Här erbjuds mat och tak över huvud. Bredvid finns en liten damm med smältvatten från snön bredvid.

 

Mot glaciären Goldbergkees

Vi lämnar Schutzhaus Neubau och befinner oss genast i nationalparkens kärnområde. Vägen till glaciären Goldbergkees är stenig. Kan guld dölja sig bakom stenarna? Någon trodde det och letade guld; spår efter guldletarna finns ännu att beskåda. Nu är vi nästan i jämnhöjd med glaciären och magnifika toppar mittemot som känns så mäktiga och är antagligen rätt nära – fågelvägen. I brist på vingar är vi dömda att gå, det bär uppåt genom sten- och snölandskap. Kargt, sakralt.

 

Lunch som heter duga

Äntligen skylten vi har letat efter: Gletcherlehrpfad och väg 32. För att inte snubbla på stenarna tittar vi neråt och kan inte undgå maskrosen eller är det gula fibblor som lyser gult mellan stenarna. I öronen har vi smältvattnets dova ljud. Här i nationalparkens kärnområde får man inte lämna stigen; vi sätter oss på en klippa alldeles intill stigen och dukar upp lunchen: kokta ägg, bretzlar, frallor, alpost, rökt skinka och korvar, små tomater. Mellan tuggorna kippar vi efter andan: stenöken, mäktiga toppar upp mot 3 000 meters höjd, glaciär. Allt detta verkar så nära och väntande. På oss. Solen värmer våra bara fötter som vilar på klippan.

 

Gletcherlehrpfad

Lämnar klippan som vi hade till låns av naturen och går in i stenöknen. Vi nalkas glaciären och passerar en mörkgrön glaciärsjö. Marken vi begagnar var en gång täckt av glaciär. När solen gömmer sig bakom moln och minsta vindpust blåser snålt fryser vi in i märgen. Det sker i en handvändning. I nästa ögonblick bränner solen och svetten lackar. Trots ohyggliga temperaturskiftningar finns blommor i stenöknen, små tappra blommor! Rätt som det är ett hav av gula blommor! En överväldigande syn i det lilla.

 

Överväldigande i det stora

Vi har länge haft ögonen på glaciären som etsar sig fast på berget, sett den på håll. En liten kittling förnims då vi passerar en oansenlig liten bro: smältvattnet från glaciären forsar rakt under oss. Så står vi där andäktiga. Ett vattenfall och ovanför den glaciären. En känsla infinner sig, en känsla jag har varit med om förr. En ”myrkänsla” – naturen allsmäktig, jag intet, inget. En myra. Här vid Gletscherbach på 2 352 höjdmeter och med glaciärens något blåaktiga tjocka is inom ett stenkast dröjer sig känslan kvar.

Ännu några steg uppför stenklipporna når vi dagens bokstavligen höjdpunkt: Lichtenecker på 2 395 höjdmeter. Av de pedagogiska informationstavlorna framgår att stenöknen vi trampar på blev frilagd från is mellan 1938 och 1945. Dessförinnan var det glaciär. Vad var det som händer med vår planet?

 

Överraskningar

Nu vänder rundslingan neråt tillbaka mot Schutzhaus Neubau och dalen vi kom ifrån. Vid ett vägval bestämmer vi oss intuitivt att ta en längre, men mindre brant väg tillbaka, vandringsväg 119. Ett murmeldjur visar sig på håll. Jag vänder mig mot bergen vi nyss lämnat och häpnar. Molnen har för en stund blåst bort och ett bergstopp på 3 106 meters höjd avtecknar sig för oss. På toppen tronar den berömda väderstation Hoher Sonnblick, en av Europas äldsta mätstationer på hög höjd; funnits sedan 1886.

På lägre höjd går vi in i en skog av lärk och cembratall, och senare blir det granskog. Sista partiet av väg 119 mot Kolm Saigurn är tämligen brant och stenigt. Trötta ben bör ta det extra försiktigt.

---

Vandringsfakta

Längd: Cirka 14,3 kilometer
Höjdskillnader: +/- 900 meter
Tid: Cirka 5,5 timmar

Karta och detaljer: För karta, se vår profil på Wikiloc. Observera dock att den där uppgivna vandringstiden inte stämmer. Vi var i rörelse runt 5,5 timmar.
Från parkeringen Parkplatz Lenzanger följde vi skyltarna och vägen mot Kolm Saigrun. Framme vid husen tog vi vandringsväg 122 mot Schutzhaus Neubau. Väl där följde vi sedan rundvandringen Tauerngold-Rundwanderweg (där en del av den kallas Gletcherlehrpfad), vandringsväg nummer 32. På väg ner från Schutzhaus Neubau följde vi vandringsvägen 119 tillbaka till Kolm Saigurn och sedan vidare längs vägen till parkeringen.

Tips 1: För att komma till parkeringen vid Lenzanger krävs att man kör en bit på en betalväg, vilket kostar 9 euro (2018). Det finns en parkering direkt innan betalvägen, Goldwaschplats, som kostar ett par euro. Med den som utgångspunkt blir förstås vandringen längre och kräver ytterligare ett par hundra höjdmeter.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---