Häftig vandring på glaciär till Stubacher Sonnblick

Det vi upplevt under denna alpina vandring på hög höjd är närmast obeskrivligt häftigt. Hur ska jag sätta ord på hur vi övervann våra rädslor och pulsade i snön över en glaciär under den farligaste årstiden för att sedan bestiga en alptopp på över 3 000 meters höjd under ett annalkande åskväder? Jag gör i varje fall ett försök.

Från Rudolfshütte am Weißsee på 2 300 meters höjd är utsikten sagolik. Sjön Weißsee ligger spegelblankt och isande blå nedanför våra fötter omgiven av ett kargt landskap med några av nationalparken Hohe Tauerns majestätiska alptoppar och glaciärer. Solen skiner från en närmast molnfri himmel. Men om man tittar noga på de moln som finns kan man skönja hur de långsamt gaddar ihop sig för att leva upp till väderprognosen: oväder och åska någon gång under eftermiddagen.

Ändå är vår solbrände och erfarne bergsguide Christian Steger-Jud på orubbligt gott humör. Han pekar på en alptopp som verkar lika fjärran som ointaglig och säger:

– Ser ni Stubacher Sonnblick? Dit ska vi!

De övriga nio i gruppen verkar vara och visar sig vara taggade och vältränade. Olikt oss har de varit med på en glaciärvandring tidigare och rutinerat stoppar de klätterselen i sina ryggsäckar. Vi vet egentligen väldigt lite om det som väntar oss och det är kanske lika bra det. Vi har en gång varit höjdrädda och steg för steg övervunnit vår rädsla sedan vi bestämde oss för att viga vår tid åt vandring för två år sedan. Men vi är bara sårbara människor och ska bestiga ett högt berg.

 

På väg upp

Vi går på limefärgade lavklädda stenar upp mot den väntande glaciären. Nu är den spegelblanka sjön drygt tio meter stuprakt under oss utan skyddsräcken. Däremot har stegarna vi klättrar räcken, som vi gärna håller i. Landskapet runt oss är påfallande kargt; stenar, stenblock, en alpsjö delvis frusen, delvis med påfallande blått smältvatten. Trots alla stenar enstaka tappra blommor nästan överallt. Rapunkel, och några som liknar prästkragar, och någon sorts gula fibblor. I öronen ringer ljud från oräkneliga vattendrag längs vägen. Vi måste se upp med alla hala stenar.

– Gemütlich gehen! uppmanar Christian och ändå tycker vi att tempot är tämligen högt.

Inför ett längre snöfält får vi ett par minuter för återhämtning, dricka – tillsammans med väsentlig information.

 

Bästa årstiden för alpina vandringar

Vetskapen om den bästa årstiden för vandringar på riktigt hög höjd kan vara väsentlig. Här på bortåt 3 000 meters höjd kan väderomslagen vara kraftiga. Ingen vill sitta nära stålkorset på en alptopp när det blixtrar och dundrar. Vi lär oss att vädret är mest stabilt i maj och juni, men då kan man däremot behöva pulsa i nysnö. Även september är en stabil månad, fast dagarna blir allt kortare. Juli och augusti då? undrar jag eftersom vår vandring äger rum i slutet av juli.

– De är farligast, försäkrar han. Varma dagar skapar håligheter på de mest oväntade ställen i snön, speciellt nära större stenar som alstar värme från solen. Så var försiktiga!

 

Balansakt

Sedan har dessa två utdragna pausminuter förrunnit och vi beger oss ut på ett stort och bländande snöfält. Solstrålarna reflekteras i snön och ger en stark och bländande ljusupplevelse. Strålningen är så stark att Kerstin måste ta på sig sina solglasögon med högsta solskyddet – utöver solhatten.

Vi går över snön där varje steg är en balansakt. Det är inte tal om att föra några anteckningar i mobilen gående. En fladdrande tanke och man halkar direkt. Fokus och jämnt tempo är honnörsorden.

Nu har vi lämnat ett av snöfälten bakom oss och går på gråaktiga, tämligen stora stenblock. För en liten stund kan vi andas ut, gående. Vi tar en längre paus senare, lovar Christian.

 

Glaciär

Nu är stunden kommen. Luften är mättad av allvar parat med ordlös upphetsning. Vi står och tittar på glaciären, känner på kylan den alstrar. Fleecetröjor, mössor och vantar kommer fram och sätts på. Klätterselen tas fram ur ryggsäcken och sätts på under Christians inspektion. Han kollar handgripligen att selen sitter fast nog. Vi delas in i två grupper och varje grupp fjättras samman med ett bastant rep. Alla förstår allvaret: faller en, faller alla. Trillar någon ner i en glaciärspricka måste vi hålla stången bokstavligen med näbbar och klor. Därom mer om en stund.

Nu pulsar vi i snön på glaciärens tjocka is, hur tjock vet vi inte, men en glaciär kan vara flera hundra meter djup. Med handen på hjärtat, det är jobbigare än jag hade föreställt mig – kanske för att jag är ovan att stödja mig på vandringsstavar, vilka jag använder mig av för att hålla balansen. Ramla inte, tänker jag. Koncentrera dig. Var här och nu. Osökt kommer tankarna om det viktigaste i livet fram, så där omgiven av bländande snö utan ände. Det starka ljuset blir som en projektor åt ansikten på människorna jag håller kära in i evigheten.

 

En prövning på glaciären

Oväntat avbryts tankarna. Av alla människor har Christian snubblat och innan vi hinner reagera dras ännu en person några meter ner på glaciären. Om inget görs glider de ner flera hundra meter ner – tillsammans med oss. Jag märker att även nästa man har tappat balansen och står på knä – han precis framför mig.

– Gräv ner fingrarna i snön i 90 graders lutning! ropar Christian utan att tappa fattningen.

Vi får stopp på rullningen och både Christian och den andra personen återbördas till ledet.

– Det var väl en bra övning, säger Christian. Men försök att reagera lite snabbare nästa gång.

 

Väderomslag på gång

Utmattad står jag på stadig mark av småstenar och rejäla stenblock. Christian pratar i telefon för att kolla den senaste väderprognosen. Dåliga nyheter. Ovädret som det har varnats för har närmat sig. Nästan 200 höjdmeter återstår till toppen alla har trånat efter: Stubacher Sonnblick. Känslan av besvikelse är tjockare än de mörka moln vi kan se på håll.

– Vad tycker ni? Ska vi vända neråt eller ska vi ta risken? frågar Christian.

Innan jag har hunnit ställa några frågor om ansvarsförsäkring är hela truppen på väg upp. Stigen är bland de svåraste jag har gått. Marken är porös på sina håll, till följd av regn. Både små och stora stenar faller ner vid minsta beröring. Truppen rör sig obönhörligen upp i hög takt, eldad av väderprognosen. Jag hör hjärtat dunka; jag inbillar mig att jag hör de andras hjärtan med.

 

Stubacher Sonnblick

Nu står vi på toppen alldeles rödmosiga, överlyckliga och tagna. Den 360-gradigt öppna utsikten åt de högsta alptopparna i nationalparken Hohe Tauern är svindlande. Men vågar vi några steg till ända till korset alldeles nära det bottenlösa stupet?

Det gör vi. Det är jag stolt över. Kan du förstå det?

Men säg glädjen som varar för evigt. Christian håller sig informerad om vädret och han har en nedslående nyhet. Han pekar i riktning mot Österrikes högsta topp (som inte syns) och berättar att det åskar där. Tre kilometer härifrån. Vi befinner oss på den mest utsatta plats för ett blixtnedslag. På 3 089 meters höjd högst uppe på en alptopp och alldeles intill ett stålkors.

– Var inte oroliga om det blir lite dramatiskt här. Då håller vi oss undan här under, säger Christian och pekar på en klippa ett stenkast från toppen, alldeles intill ett stup.

Vi har lyckats ta oss nerför den branta bergstoppen utan vare sig dramatiskt väder eller brutna ben. Tempot är däremot nästan mördande, men humöret är på topp. Alla är motiverade, alla vill slippa undan ovädret. Men vi är trötta. Då kommer vi till, i mina ögon, den tuffaste utmaningen.

 

Vår tuffaste utmaning

Att ta sig uppför en glaciär i lagom högt tempo är en sak för en nybörjare som jag, att nästan jogga ner i en brant nerförsbacke är något helt annat. Killen som går först i vår grupp säckar ihop av trötthet och halkar – och drar flera av oss som är sammankopplade i samma “navelsträng” med sig i fallet. Gång på gång. Jag vet inte hur många gånger jag föll, byxorna, mina lågskaftade vandringsskor, mina strumpor är blöta. Glaciären tycks vara oändlig.

När vi kopplar isär våra kroppar är lyckokänslan berusande. Vi har klarat glaciären. Och en dryg timme senare är vi tillbaka där vi startade på Rudolfshütte am Weißsee. För sex timmar sedan var vi främlingar, nu trängs vi nästan kind mot kind vid ett långbord på uteserveringen under ett parasoll och dricker öl. Ovädret vi har flytt undan har just kommit hit och regnet öser ner. Vi skålar och kommer ännu närmare varandra under parasollet.

Denna vandring på hög höjd har haft flera höjdpunkter.

---

Vandringsfakta

Längd: Cirka 8-10 km
Höjdskillnader: Cirka +/- 900 meter
Tid: Drygt fem timmar

Karta och detaljer: Saknas. Detta är en tur som kräver guide. Information om guidade hittar du på Weißsee Gletscherwelts hemsida.

Gott om vandringar i området: I området Weißsee Gletscherwelt finns gott om vandringsmöjligheter av olika svårighetsgrad även för den som inte vill testa en guidad tur. Mer information om såväl de guidade vandringsturerna som om andra vandringsmöjligheterna hittar du på Weißsee Gletscherwelts hemsida. Utöver den guidade glaciärvandringen gjorde vi två vandringar på egen hand i området som du kan läsa om på bloggen.

– Vandring på hög höjd ovanför Weißsee
– Vandring från Enzingerboden till Weißsee

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---