Gastkramande jakt på myskoxar i Dovrefjell

 

I över en månad har jag drömt om ett möte med myskoxar ute i vildmarken. Dessa mörkbruna, lurviga, 400 kilo tunga och 160 centimeter höga djur lever framför allt på den arktiska tundran i Grönland, Kanada och Alaska. Men 1953 inplanterades 23 stycken från Grönland på norska Dovrefjell och har sedan dess ökat till uppemot 240. Därför är vi i nationalparken Dovrefjell: vi ska se myskoxar.

– Men är det säkert att vi få se myskoxarna? undrar jag.

– 99 procent säkert, svarar vildmarksguiden Sigbjørn Frengen från Oppdal Safari, som leder gruppen i denna myskoxsafari längs en uppåtgående stig.

Han borde veta. Han har studerat Wildlife Management och är helt besatt av dessa mäktiga och sällsynta djur.

– De fascinerar mig för att de är så oerhört uthålliga. På vintern ligger de på vindpinade bergstoppar med kroppen täckt av snön och knappt synliga ögon. Trots snöyran är de stoiskt lugna.

 

Myskoxarnas hemtrakter

I Dovrefjells vildmark trivs myskoxarna. Titta på bilderna så förstår ni varför.

 

Myskoxångest

Trots Sigbjørns försäkran smyger sig oron in. Jag har ju läst en Trip Advisor-recension av en besviken turist som inte sett något utom möjligen en brun prick i fjärran. Det finns mycket man kan känna ångest över, uppenbarligen även över myskoxar som inte uppenbarar sig.

Nu har Tell, hunden av rasen korthårig vorsteh och vår spanare, fått vittring och försvinner tillsammans med Sigbjørn in i fjällskogen. En stund senare kommer de ut tomhänta. Ett villospår, möjligen en fågel eller en kanin.

 

Första spåret efter myskoxar

I brist på myskoxar får vi en snabbkurs i överlevnad i fjällen: vi får plocka och smaka på blåklocka. Smakar inte mycket, men närande. Sälg finns det gott om och är myskoxarnas favoritföda. Tydligen lika bra mot värk som aspirin. Jag avstår provsmakning.

Vi fortsätter vår lågmälda marsch genom fjällskogen tills Sigbjørn hejdar sig vid en tall. Han pekar segervisst på en vit bit ull, fluffig som sockervadd fästad vid grenen. Visserligen ett ovedersägligt tecken på myskoxar. Men hur länge har ullen suttit här? Det vet ingen förstås.

Tänk om vi inte kommer myskoxarna närmare än så. Kanske ska jag satsa på att plocka ull i stället, ett kilo myskoxull betingar 1 500. Euro. Jag stoppar ullbiten i fickan.

Återigen stannar vi till, och lyssnar. Göken hörs liksom lövsångaren, Norges vanligaste fågel. Jag ser mig omkring: låga enar och förgätmigej vid en plan glänta.

– Här brukar myskoxarna sova, säger Sigbjørn.

 

Ytterligare ett spår

Fast just nu är de på annat håll. Myskox-ångesten ger sig till känna. Vi står mitt i vildmarken på jakt efter ett vilddjur som lär höra oss och försvinna långt innan vi får se dess ståtliga tryne.

Äntligen en skitbra nyhet: en rejäl mörkbrun klump – en färsk och mjuk spillning. Loppet är inte kört.

Under vandringen lär vi oss ett och annat om djuren vi trånar. Under sommarmånaderna ägnar oxarna sig huvudsakligen åt att äta, sova och jaga turister. Därför uppmanas vi att hålla ett säkerhetsavstånd på 200 meter.

– Annars kan tre saker inträffa: myskoxarna kutar i väg, de accepterar dig – eller så jagar de dig. I så fall gör du bäst i att springa allt du orkar, säger han.

Myskoxarna kan springa i upp mot 60 kilometer i timmen, det gäller att springa fort – och neråt för berget, ett sätt att visa dem respekt.

 

Myskoxar

Vi står vid en hästhage vid en bergskant. Fjällheden utanför hagen har blivit myskoxarnas favorit på grund av saltet som hästägaren har lagt ut för hästarna. Hjärtat tar ett jätteskutt och allt som nu sker fastnar för evigt: Myskoxar! En, två, tolv stycken – och tre ungar! Jag känner mig yr av lycka.

Vår taktik är att låta dessa skönheter vänja sig vid oss, och sedan sakta komma ännu närmare än nuvarande 200 meter. Vi slår oss ner på en fuktig kulle och värmer oss med kokkaffe och gigantiska kanelbullar från Sigbjørn. Men jag kan knappt slita blicken från myskoxarna och följer deras minsta vink med kikaren. Vilka majestätiska skönheter!

 

Myskoxar försvinner igen

Men vad nu? Utan närmare förvarning börjar flocken att röra på sig – uppåt, bortåt. Sigbjørn måste fatta ett snabbt beslut. Flåsande följer vi efter – hållande kikaren i ena handen och den knappt naggade jättebullen i det andra (vore synd att slänga och jag hinner inte stoppa denna förbannade bulle i ryggsäcken). Mirakulöst nog håller sig myskoxarna alltjämt kolugna och travar bort i maklig takt så vi minskar stegvis på säkerhetsavståndet. 200, 180, 150, 100 meter. Åh, vad de är stiliga. Nu har de flesta djuren slukats av vildmarken – utom tre! Dessa tre myskoxar gör sig ingen brådska. De betar lugnt och rätt som det är lyfter de huvudet och tittar förstrött mot oss. Människor! Sedan är även de borta.

Men minnena från Dovrefjell är intakta. För alltid.

Har du varit med om en minnesvärd naturupplevelse?

---

Vandringsfakta

Vi startade vår myskoxvandring vid Kongsvold Fjeldstue. Vi följde inledningsvis det som kallas för Moskussstien – myskoxstigen –  men följde senare andra markerade vandringsvägar. Vår vandring gick först uppför ett par hundra höjdmeter genom fjällskog. Väl uppe på kalfjället ovanför trädgränsen var höjdskillnaderna på vår vandring mer begränsade. Totalt vandrade vi knappt 3 kilometer från Kongsvold Fjeldstue innan vi fick syn på några myskoxar.

---

Text: Eyal
Bild: Kerstin

---